Malalas gripande tal i FN.

Den 9 oktober förra året sköts den då 15-åriga pakistanska flickan Malala Yousafzai i huvudet av talibaner eller om man så vill inhemska terrorister.
De trodde att Malalas kamp för att flickor och pojkar i Pakistan skall få utbildning skulle ta slut när kulan trängde in i pannans vänstra sida.
Men icke, pakistanska läkare och senare specialister i Storbritannien lyckades rädda hennes liv.

På sin 16:e födelsedag i fredags, stod Malala i FN och höll ett tal som berörde många, lyssna på det, inte är det revansch med skjutvapen Malala pratar om, utan vapnet är pennan, boken och kunskapen.
Hon upprepade budskapet att alla ungdomar på vår jord måste få utbildning, det är det bästa sättet att skapa demokrati, jämlikhet och förståelse.
För det är just förståelsen som gör talibanerna till så oförsonliga fanatiker som de är - de förstår inte vad som står skrivet i en bok om man pekar på den, därför är boken och pennan den skrivs med, den store fienden som måste förgöras.
Malala anklagades också för "västerländskt tänkande", något som också direkt härhör till okunskapen om vad som skrivs och sägs, förstår man inte det då måste det vara ett hot som måste förgöras.

I hennes FN-tal så vände hos sig till närmare 1 000 ungdomar i olika ledande ställningar, ungdomar från 100 länder, detta skedde i FN:s första Youth Assembly.

Malala sa bl a "De, talibanerna, trodde att deras kulor skulle tysta oss, men de misslyckades."
"Svaghet, rädsla och hopplöshet dog den dagen, istället föddes styrka, kraft och mod."

Malala förespråkade ickevåld, inte hämnd.
Hon nämnde Mohammed, Jesus Kristus och Buddha, liksom Martin Luther King, Nelson Mandela och Mohammad Ali Jinnah som ledde Pakistan till oberoende 1947.

Malalas tal bör ni lyssna till.
Hon är en ledstjärna inte bara för flickor, pojkar och ungdomar, utan även för alla människor på detta vårt jordklot.
Hon inger hopp och styrka, hon utstrålar uthållighet trots sina unga år.
Hon visar att våld inte är lösningen på problem.
Hon heter Malala Yousafzai.

Kulturvänstern och ABBA

Det pågår en intressant debatt i DN om kulturvänstern och ABBA igår och idag.
Jag överlåter åt mina kära läsare att själv ta del av den debatten, där Michael Wiehe, Maria Schottenius och Per Sundgren vädrar sina gamla och nya åsikter i ämnet ABBA.

Jag vill bara tillägga att jag själv var Vietnamaktivist på sjuttiotalet, hur kunde man vara annat?
Det hindrade inte mig att uppskatta ABBA när de vann i Brighton och deras enastående karriär därefter, vissa hardcorekämpar såg dem och mig som borgerliga klassförädare, jag såg ABBA som något nytt i musikvärlden efter allt proggande som till slut var lika tradigt som rappen börjat bli idag.

Michael Wiehes musikaliska kvaliteter består än idag, men i det hörn där han genom åren själv målat in sig, har jag svårt att förstå varför han inte förstår att tiderna förändrar sig, smakerna likaså.
Musikstilarna idag, liksom igår och förrgår är lika olika och appellerar olika på människor utifrån deras deras musiksmak (oftast) och inte utifrån deras politiska uppfattning.

Blå Tåget ja, ABBA ja.
Skall det vara så svårt att förstå?

Lac-Mégantic, vem bär ansvaret för tågkatastrofen?

Tänk er själva. 

Ni bor i en pittoresk liten stad på runt sex tusen själar. En stad belägen vid en sjö.

Så en natt händer det overkliga, det som inte kan hända.

I Lac-Mégantic i östra Quebec i Kanada, nära gränsen till Maine i USA, hände detta overkliga.

Ett skenande tåg med närmare 80 fullastade tankvagnar med olja brakar in i stoppbockarna på stadens järnvägsstation och åstadkommer ett inferno, ett helvete.

Vagnarna staplas på varandra, oljan fullkomligt exploderar, ett över 100 meter högt eldmoln lyser upp staden. Vid explosionen raderas liv och egendom ut, i skrivande stund har man hittat 13 döda, några hopp om att hitta rester efter de övriga runt femtiotalet saknade finns inte. Hettan har varit för stark och några spår av människor lär knappast finnas kvar.

Två tusen, en tredjedel av stadens befolkning evakuerades.

Fyrtiotalet byggnader jämnades med marken, olja har spritts över hela Lac-Mégantic, vattendrag och sjöar är förorenade av oljespill. Lukten svår att andas.

Saknade av de som inte hittats har lamslagit det lilla samhället.

Närmare helvetet kommer man bara under krig.

Nu är frågan. Vem bär ansvar för denna katastrof? Hur kunde den ske? 

Järnvägsbolaget Montreal, Maine & Atlantic Railway anser att något manipulerats på tåget, men varför? 

Och varför parkeras ett tåg på en sluttande bangård? 

Borde det inte vara förbjudet?

Någon, oavsett om det manipulerats eller ej, är ansvarig för att tåget parkerades i staden Nantes, Quebec och inte i en annan stad där järnvägsbangården ligger plant.

För hade så varit fallet, hade denna "manipulation" inte lett till de katastrofala följder det nu fick.

Lokförarna har säkert gjort vad de alltid gjort, "dragit åt" luftbromsarna på samma sätt som de alltid gör och gjort.

Men platsen där det sker, den är vald av någon annan, högre upp i bolagets pyramid.

Den/de som gjort det valet är i mina ögon skyldiga att förklara sig.

Ett tåg med några lok och närmare åttio fullastade oljetanksvagnar av boggiemodell parkeras inte hur som helst, det parkeras där det inte kan komma i rullning, vid ett eventuellt attentat av något slag. 

Eller manipulation som bolaget föredrar att kalla det.

Nu har det tragiska skett, ansvarsfrågan får bara inte skyfflas undan mattan när chocken och sorgen börjat lägga sig.

Mad Dogs Zydeco i Bie.

En av lördagens absoluta höjdpunkter var Mad Dogs Zydeco, ett Stockholmsgäng med sina musikaliska rötter djupt försänkta i Louisianas träskmarker.

Strax söder om Katrineholm i lilla Bie var det blues och rock festival i ljudlig och ljuvlig sommarkväll, långt från finansnissarnas kvarter.

Här blandades blues, cajun, country, soul, texmex, rock´n´roll, vals, reggae, bayou till en härlig soppa som kanske kan kallas zydeco. Äkta sydstatsmusik, Louisiana-musik, den franska rotvälskans musik ur Mississippis vidsträckta deltamynning.

Mad Dogs består av bl a Chris Auxber på svängigt dragspel, Tom Martinsen på tvättbräda, Jonas Backman trummor, Sverker Blomberg gitarr och Patrik Norrman på bas.

De sjunger också, de gungar, de svänger så det står härligan till, man blir glad, upprymd och kan inte stå still när dragspelet och gitarren svänger loss, med bas och tvättbräda lite bakom och trummorna eldandes på.

Det här gänget hette tidigare Top Zydeco Boys, här en snutt om du vill höra vad zydeco är.

De har precis gett ut en ny skiva, leta på Mad Dogs Zydeco.

Mest känd i cajunmusiken är väl Clifton Chernier, bortgången med hågkommen. Hans sydstatsfranska förstods definitivt inte i Frankrike, knappast han själv visste vad han sjönk - allt enligt egen utsago.

Vi sätter stopp för Trafikverket. Rött ljus.

Sommarstiltjen till trots, vi säger stopp för Trafikverkets ogrundade planer på att till vissa delar strypa pendeltågstrafiken till och från Gnesta och Mölnbo.
Definitivt stopp! Rött ljus för Trafikverket.

Trafikverket, en ensam myndighet utan eller med mycket liten kontakt med övriga myndigheter, vill alltså försämra för den arbetskraftsinströmning till Storstockholm som pendeln ger möjlighet till.
Detta är alltså vad de vill göra, utan tanke på en verklighet som säger något helt annat, nämligen att tillväxten i Storstockholm avtar på grund av folks allt sämre tillgänglighet till bostäder och transporter!!
Om de istället frågade sig; är det vettigt att till viss del hugga av pendlingsmöjligheterna för tusentals personer, när det tvärtom behövs fler pendeltåg mellan Stockholm och Mölnbo/Gnesta?
Varför istället gynna några extratåg med tillfälliga affärsresenärer till Göteborg?

Ni måste landa i verkligheten Trafikverket, era ambitioner att få in extra klirr i kassan genom att ge andra operatörer tillgång till stambanan gynnar få och missgynnar dess då fler.

Jag vädjar till er, vakna upp ur er ensamverklighet, se er om, fråga er vad era beslut leder till.
Agera inte som robotar, eller verkställande maskiner.

Tänk!!! Och besluta efter ni gjort det.

Visst rivs det fortfarande i Klara.

Alla ni, som eventuellt saknar rivningsdammet i Klarakvarteren, var inte oroliga, betongen och murstenarna faller fortfarande.
Dånet är bedövande från de maskindrivna hack-korparna och dammet lägger sig över besökande turisters axlar, Klarabergsgatan är delvis avstängd, inramad med oändliga byggplank och det är allmänt småtrevligt i det som skall vara Sommarstockholms hjärta.
Det är gamla Hotel Continental som nu jämnas med marken, den nya Citybanan skall ha sin station här någongång framåt 2017.
En stad i utveckling heter det, möjligen stämmer det, behovet av fungerande transporter i en stad som växer med 40 000 personer om året är akut.
Än mer akut är bristen på bostäder, så varför när man ändå är igång och river, riv stora delar av Kungsholmen och Vasastan och ersätt bebyggelsen med höghus på 50-80 våningar tätt som attan och vips kommer bostadsbristen att försvinna.
Med dammiga tankar.
Olle

Trafikverket, slå er aldrig till ro.

Vi må vara en liten kommun, vi må vara ett pip i det stora bruset och vi må i era ögon vara lågprioriterade.

Men vi är inte tysta, vi är inte nöjda, vi är inte hunsade till undergivenhet. Tvärtom.

Vi är redo att fortsätta vår kamp för att ni på Trafikverket som myndighet, skall reagera och förstå att pendeltågsresenärer av alla de slag är minst lika viktiga som tillfälliga affärsresenärer i halvfulla tåg på sträckan Stockholm - Göteborg och åter.
Jag har förstått, vi har förstått, att här liksom på flygplatser så kostar det pengar att finnas på banan, att rulla, eller lyfta.
Med många aktörer blir det mer klirr i kassan än det blir från, mindre flashiga och mer innötta pendeltågsturer. Så har ni resonerat....
...och beslutat därefter, så sent som den 28 juni då ert förslag till Trafikplan 14 las på bordet. innebärandes att tre turer vid högtrafik mellan Järna och Gnesta och åter tas bort.

Det kommer Gnesta, Södertälje och Sörmland aldrig att gå med på. Kalkyler är kalkyler, vardaglig medmänsklighet något helt annat.

Så räkna med uppvaktningar, mejl, brev och andra aktioner.
Ni en myndighet med svart eller vitt som enda alternativ vid en årlig trafikbedömning eller genomgång av utrymmen och kapacitetsbehov, då borde ni också ta med det medmänskliga perspektivet från och med idag.
Det är människor som fyller era tåg, det är människor som håller er under armarna, det är människor som röstar och avgör er framtid i en eller annan form.
För inget är mer betydelsefullt än fungerande förbindelser för tusentals pendlar, till jobben, till skolorna, till fritidsaktiviteterna.
Betydligt viktigare än att tillfälliga affärsresenärer skall ha tre kanske fyra olika tågbolag att välja bland för att åka till Göteborg eller till Stockholm.

Trafikverket, titta på nyanserna mellan svart och vitt, använd hjärtat och tänk.
Tänk!
Var inte som robotar, verkställande maskiner, agera med medmänsklighet.

Vi ger oss aldrig, Gnesta kommer att morra och vara er i hasorna ända fram till den 28 september då ni klubbar T14.

Får man bära vilken T-shirt som helst?

I går på gymmet, såg jag en till synes helt frisk man, medelålders som kånkade på skrot och stånkandes och svettandes som alla andra.
Han bar en klart röd T-shirt av exakt den model som ligger i bild här ovan.
Måhända hade han köpt den för 159 svenska kronor för att hedra de gamla sovjetiska hockeylirarna som rundade allt och alla på isen, vad vet jag?

Jag lät honom bära sin T-shirt symboliserande blod, terror och hänsynslöst förtryck.
Kan någon rättfärdiga de illgärningar som gjorts i kommunismens namn, Stalins tortyrkamrar, Gulag, de kinesiska svärdens sång när oliktänkandes huvuden rullade. Pol Pots nagelryckande massutrotning.
Räcker 50 miljoner offer som argument?
Det finns fler exempel.

Hur kan som medelålders vuxen man i ett upplyst land som Sverige, bära en symbol, som man rimligtvis borde veta vad den symboliserar och berättar?

Tänk, tänk bara tanken att du kom med en T-shirt med ett hakkors på!
En knäppgök i Varberg gjorde det förra året, han greps och blev bötfälld att betala 20 000 kronor

Hakkors eller hammare och skära? Lika illa - jävligt illa.
Varför klarar sig kommunismens misstolkare undan och förblir rumsrena, när Hitler och hans slaktare en gång för alla är förpassade till helvetets allra djupase hålor?

British Airways första A380 ovan Paris och Airbus tecknar 466 order, också i Paris!

I onsdags den 19 juni, under 2013 års Paris Air Show, var det premiär för British Airways första A380 att visa upp sig offentligt. Visst syns influenserna från Union Jack.
Personligen tycker jag att det var på tiden att BA klev på detta med A380, varandes ett typiskt långlinjebolag har det varit ett frågetecken varför de dröjde så länge.

När jag ändå (återigen) har Airbus aktuellt, så vill jag bara meddela att they ruled the skies at Paris this year. Inte mindre än 466 order undertecknades fördelade 241 fasta order och 225 förhandsbokningar s k MoU:s. Alla modeller från A319 upp till A380 noterades i orderböckerna.

Jag är förmodligen Östra Sörmlands främste talman för Airbus, det bara blir så, från Boeing är det ganska tyst och Dreamlinern dras fortfarande med problem.

En ljus sommarnatt i Skåne

Vid Skäldervikens strand en ljus sommarnatt för ett par veckor sedan.
Blickandes mot norr och ännu mera ljus, fördelen med dessa sydligare breddgrader är att myggen inte är lika närgångna och till antalet betydligt färre.
Det är som alltid så här års lätt att konstatera att vi bor i ett vackert land, från norr till söder och allt där emellan.
Anna Lauridsen tog fotot.

A350 på egna vingar

Så är hon då i luften, buren av egna vingar - Airbus nya skapelse A350-900 XWB som den tituleras bland oss som tror oss förstå sig på det här.
Visst måste man försöka glänsa på något områden, eller hur?
Jo den 14 juni var det stor full-thrust-dag i Toulouse, alla anställda i detta projekt kantade banan när hon snabbt och tyst axade för att mjukt och fint lyfta.
Nu återstår 12 månaders testflygningar för att trimma, rätta till och pressa henne till max för att i slutfasen ha justerat allt som behövs. Nöjda leverantör och nöjda kunder är ett krav.
53% kompositmaterial, 25% mindre bränsleförbrukning, 613 order liggandes.
Boeings Dreamliner hade bekymmer hoppas att denna slipper undan lite lindrigare.

Trafikverket har spårat ur....

Det finns myndigheter och det finns myndigheter. 

En av dessa myndigheter heter Trafikverket.

Trafikverket ställer just nu till stora problem för alla som bor i Gnesta, Mölnbo och alla större eller mindre orter runt om.

Tack vare en total uppbackning av kommunens samtliga partier på enad front, en rad privatpersoners engagemang via Facebook, Twitter med mera och ej att förglömma Södermanlands Nyheter.

Så står inte Gnesta tomhänt och tysta.

Plus alla ni som ställde upp tå Strömmentorget i lördags, så tror jag att vårt budskap nått fram till kolossen Trafikverkets innersta korridorer, men redan i morgon knackar Gnesta på igen.

En delegation politiker uppvaktar då på nytt Trafikverket, med namnlistor och argument för att få dem att förstå att man stryper inte bara en Pendellinje för att få plats för "två nya aktörer" på sträckan Stockholm-Göteborg.

Vad i hela friden är det som säger att de är mer värdefulla än alla de som är i dagligt behov av att pendla till skolor, jobb och fritid in mot Södertälje och Stockholm och hem igen?

Hur resonerar Trafikverket?

Tänker de?

Tveksamt.

Annars skulle de inte kommit på ett så inhumant förslag som att skära bort tusentals pendlare i ett enda svep. 

Pendlare som är beroende av tåg för alla de ändamål man kan tänka sig, vet inte Trafikverket att det är en akut bostadsbrist i Storstockholm? Och arbetskraftsbrist? Tydligen inte.

Vakna nu upp Trafikverket, inse realiteter och använd mänskliga känslor i era slutliga beslut.

Eller är det för mycket begärt?

Reklambranschens avigsidor

Som ung snubblade jag baklänges in i reklamens klor.
Hade hattat hit och dit, men gått tillräckligt många terminer på Berghs för att känna en viss självtillit.
Dessutom uppbackad av ingen mindre än av dåtidens stora inom illustration och måleri - den briljante Eric Johannesson.
Men han förmanade mig att undvika reklamvärlden och satsa på konsten, sök in på Akademien eller Konstfack var hans sista råd - inte lyssnade jag på det utan hamnade på Nordisk Resebureaus gruppresor och blev dess reklamutformare, ja enkla saker som färdhandlingar, små återförsäljarmeddelanden och stencildragning.
Och så förblev det, illustratörskarriären började redan 1963, för femtio år sedan, och inte förrän dryga tjugo år senare började jag peta i konsten, som hela tiden legat och puttrat och ville ut.
Jättekul period från cirkus 1985 fram till nu att kunna kombinera konst och illustration, ja illustration är också konst men man får ofta beställningar och då blir det något annat, anser de som tror sig vara förstå-sig-påare, de lite uppnästa konstnärerna som "inte alls är kommersiella."
Men det är klart att dom är, skit samma, jag älskar bägge grenarna. Och illustrerar lika gärna som att pyssla med grafik eller s k fri teckning/blandteknik.

Se illustrationen här ovan som ett litet skämtsamt sätt att se tillbaka på många, mestadels, lyckliga år i en bransch som kallas reklambranschen.

Ill: Olle Q

Vi revolutionärer.

Året är 1971, alltså 42 år bakåt i tiden. Jag sitter som illustratör och grafisk formgivare på Dagens Nyheters Tecknarstuga. 

I samma rum som Matte Mattsson, AD, grafisk formgivare, retuschör och glädjespridare.

Skäggprydda och med långt hår i nacken, Matte hade mer uppe på skallen än vad jag hade och har.

Vänstervågen sköljde över världen, Salvador Allende var folkvald president i Chile. Och på hösten kom en annan revolutionär, självaste Fidel Castro på ett månadslångt besök till Allende och Chile. 

Denna teckning som jag gjorde då var en hyllning till den då fortfarande rumsrene och obefläckade Fidel, den förste latinamerikanen som kastat ut oönskade amerikaner, men tvingats förlita sig på Sovjetunionens stöd och goda vilja.

Salvador Allende hade också förmågan att hålla USA på avstånd och uppfattades nog av alla här hemma som mer av en socialdemokrat med folkligt stöd än vad Fidel Castro kom att betraktas som.

Alltnog för att avrunda, vi, Fidel, Matte och jag var alla skäggiga och mer eller mindre revolutionära. För Matte och mig blev detta en kluvenhet i vårt dagliga kneg i liberalismens högborg och för kommersialismens allt mer förlamande effekt på folket.

Idag hänger Fidel på gärs´gårn och vi är inte långt bort.

Årets glädjebild? En fotografiskt lyckad fångst.

Visst har man sett mycken akrobatik, tröjavdragningar, gester och bröstbankande av målgörare efter att de hitta rätt i nätmaskorna.
Men att målgöraren själv skulle försöka passera genom nätet har jag aldrig sett tidigare, detta foto som uttrycker vild lycka och glädje togs av Sebastian Constanzo och publicerades i Sydney Morning Herald efter Australiens hemmavinst mot Jordanien i VM-kvalet igår kväll.
Det är Mark Bresciano som just gjort 1-0 och blir helvild, Australien eller the Socceroos vann till slut med 4-0 och är nu hårsmånen att återigen kvalificera sig till ett VM i fotboll.
Jordanien fnyser du? Ja, vänta du tills efter Sveriges match mot Färöarna ikväll, så kan kanske du och jag snacka fotboll.
Fördelen (av så oändligt många) med Australien i detta fall är att de bara har en match kvar, detta mot Irak. Vinner eller tar de 1 poäng är de klara.

Foto: Sebastian Constanzo, SMH.

Att ta bort Gnestapendeln är ett klavertramp av Trafikverket.

Jag hoppas att detta blogginlägg når fram till någon berörd på Trafikverket, annars får ni andra hjälpa mig nå fram till denna maktens boningar.
Så här är det, Trafikverket lägger just i dagarna sina pannor i djupa veck, de funderar över hur "alla nya" tågrörelser skall på plats på spåren mellan främst Stockholm och Göteborg.
Vad som sipprat ut är att de funderar på att plocka bort pendeltåget mellan Järna och Gnesta någon gång under 2014. Det blir då för trångt med två nya aktörer i tågbranschen.
Men kära Trafikverket, här har ni har verkligen gjort ett rejält klavertramp, en jätteblunder.
Hör här beslutsfattare i Trafikverket.

Idag har vi den sk Getingmidjan mellan Stockholm Central och Stockholm Södra:
Två spår. Jag repeterar....två spår.

Idag har vi mellan Järna och Gnesta:
Två spår. Jag repeterar....två spår.

Min fråga är:
Om pendeltågen får plats på de två spåren mellan Stockholm Central och Stockholm Södra, hur kommer det sig då att de inte får plats på de två spåren mellan Järna och Gnesta?

Vad som ytterligare understryker Trafikverkets kullerbytta och ogenomtänkta plan, är att det på de två spåren mellan Stockholm Central och Stockholm Södra men inte på de två spåren mellan Järna och Gnesta rullar betydligt fler tåg!! 
SK:s pendel till Nynäshamn som leds av i Älvsjö och SJ:s regionaltåg till Nyköping, Linköping som leds av i Järna och till Eskilstuna, Arboga som leds av i Södertälje Syd.

Ekvationen av detta är att det som är möjligt mellan Stockholm Central och Stockholm Södra även är fullt möjligt mellan Järna och Gnesta, speciellt med tanke på att Getingmidjan klarar tre tåglinjer till.

Hur har ni på Trafikverket tänkt, räknat och adderat?
Era slutsatser skrämmer en mängd pendlare i Gnesta och Mölnbo helt i onödan, för era beräkningar är uppåt väggarna fel.
Mitt råd till er är att ni sätter er ner igen, fundera då varför Getingmidjan kan svälja fler tåg än sträckan Järna - Gnesta kan.
När ni har svaret på det, så ta då beslutet att pendeln mellan Järna och Gnesta skall bli kvar.

En Airbus A350-900 gasar så det ryker...

Den 2 juni testkörde Airbus sin senaste maskin A350-900 XWB i Toulouse.
Man drar på så det bolmar och ryker, dånar gör det också.
Den här maskinen kallas för "the-next-generation-jetliner," huvudsakligen för att den är bränslesnålare än tidigare plan som rullat ut från Airbus fabriker.
Man räknar med 25% mindre bränsleförbrukning än hos motsvarande "earlier-generation-jetliners."
Inte illa.
Ett argument som fick Singapore Airlines att i samma veva, den 30 maj, lägga en order på 30 plan med option på ytterligare 20.
En första provflygning kommer att göras inom kort, besättningen är utvald och redo för högre höjder.

 

Tiokronorsmyntet som haltar en aning.

Av en slump häromdagen tittade jag på baksidan av några tiokronorsmynt.
Och döm om min förvåning, ordet KRONOR är inte centrerat under 10 som 1992 är ovan 10!?
Förvisso är detta ingen världshändelse, knappast nationell heller, men jag som gammal grafisk formgivare skulle aldrig ha placerat ordet KRONOR där det nu sitter.
Vad tänkte formgivaren på, vad tänkte Myntverket och godkännande myndighet på/med när detta fick gå igenom?
Ta en titt själv, titta några sekunder på myntet och säg sedan om du tycker det är balans i den runda formen? Om du tycker det ser snyggt ut som det nu är utformat?

Du vet vad jag tycker.
Som sagt, detta ger inte utslag på seismografen i Uppsala, men även små saker är värda att lufta, speciellt som alla över 4-5 årsåldern är innehavare av ett antal av dessa mynt.

Jag sätter en tia på att formgivaren också, i efterhand, funderat på vad han/hon tänkte på och med.

Bajens bekymmer.

Ingen som följt dessa mina sidor kan väl ha undgått att notera min starka känsla för Södermalms stolthet - Bajen.
Det känns må ni tro, när det inte går bra för klubben, det känns som man blir bestulen på det glada och lyckliga som faktiskt tre poäng innebär.
Inte bara att de är viktiga för placering och publiktillströmning, de betyder mycket för dagen-efter-känslan hos var och en som inte var på plats.
I DN i dag så talar Gregg Berhalter ut med supportrarna efter förlusten i Sundsvall igår.

Den 20 juli invigs nya Tele2-arenan i Globenområdet.
Då möter Hammarby IF Örgryte, det lär bli en historisk match under alla omständigheter, jag är självklart på plats. Men innan dess måste faktiskt Bajen ta tag i sina problem, de har kapacitet men vad jag kan bedöma så utnyttjas den inte den fullt ut.
Innan invigningsmatchen måste Bajen vända på oförmåga till framgång.
Nå vems fel är det då?
Jo ytterst är det tränaren och spelarnas.
Som jag säger, för att vara i Superettan har Bajen ett lag som skulle ligga i topp, men spetskompetensen som finns utnyttjas inte.
Skador på Max och Kennedy kan inte förklara förlusterna, det finns reservkapital.
Min fråga är varför utnyttjar man inte Lalet tidigare, igår kom han in i 84:e minuten!!
Här är jag kritisk och förvånad över Berhalters tänk och strategi.

Så efter tre raka vinster, har nu Bajen tre raka förluster, de har inte gjort ett mål på sex halvlekar.
Bekymmer, besvikelse och krafttag krävs Bajen.

Jag tror på förbättring -  kämpa Bajen.

En koala räddas mitt i en bushfire.

Denna bild är gripande och rörande på alla sätt.
Vem kan undgå att få känslan av att det finns en kommuniktion mellan människa och djur, bara vi ger dem tid att acceptera vår närvaro.
Bilden togs i Mirboo North, Gippsland, Victoria i Australien där en skogsbrand rasat och en person ur brandbekämpningsstyrkorna hittade en koala, med brända tassar och nästan helt uttorkad av törst.
Han gav sig tid och brydde sig om den hjälplöse koalan, vad jag kan förstå så har han närmat sig sakta och koalan har säkerligen varit så törstig att hennes rädsla var borta.
Att tro att hon förstått att hon skulle få vatten är kanske för mycket begärt, men vatten fick hon, lite tröst  med närkontakt också.
Är situationen i mötet mellan djur och människa sådan att djuret behöver hjälp är  det inte ovanligt att skyggheten för stunden är borta.
Denna bild berör mig, känns i hjärteroten.
Det bästa av allt enligt webbsidan An Organic Conversation så togs koalan om hand och är räddad.

Sörgården och Kofabriken, en betraktelse.

Stolta mor 939 med sin nyfödda som fått spene.

Mor och kalv med "fabriken" i bakgrunden.

Många förfasar sig över hur de moderna ladugårdarna fungerar idag.
Inte jag.
Tvärtom.
I de nya moderna ladugårdarna står inga kossor uppbundna i 7-8 månader per år, utan här får de tämligen, på stora utrymmen, fritt röra sig mellan foderbord, mjölkrobotar, madrassförsedda små egna bås, roterande kliborstar och betonggolvsdelar där klövarna kan lättslipas.
Jag skulle inte beskriva det som trängsel, möjligen då det blir rusning till kraftfoder-kopparna eller mjölkrobotorna.
Sin-korna har sin avdelning, de som skall föda sina "privata" hagar och de som producerar mjölk sin stora fria yta.
Ungdjuren står i en del och småkalvarna i en annan.
Kalven skiljs från kon redan några timmar efter födseln, det gjorde de även för 50-75 år sedan.
Över med dem i trånga kalvkjättar på den tiden och in med en hink färsk mjölk vid mjölkdags.
Idag, stora halmade ytor där kalvarna rör sig fritt, med en dispene med mjölk då de känner sig hungriga.
Alltså, enligt min uppfattning som sett den lilla la´går´n med 8 mjölkkor och den stora med 160 mjölkkor kan jag inte säga något negativt om det som numera, ofta av okunniga, kallas för fabriker eller industrier.
Det är inte fabriker när det gäller kor, möjligen hönsen då.

Men Sörgården dyker upp då och då ändå.
Som igår då stolta Mamma Mu födde på åkern utanför vårt köksfönster, i ett dygn fick hon ta hand om sin lilla tjurkalv, som på vingliga ben och under mammans övervakning och ängslan leddes tillbaka till den stora "fabriken" och in i sin stora kalvhage.
Det må vara grymt, men så har det alltid varit, utom bland köttdjuren där hela familjen lever tillsammans.

Måleriet är alltid lika aktuellt.

Många vill hävda att måleriet hör gångna århundranden till, men icke alls, kanske är det snarare så att det är lika aktuellt idag som det var förr.
Trots alla de nya konstnärliga möjligheter som vi idag, med teknikens hjälp, kan uttrycka oss på, så känns det som att måleriet aldrig kommer att dö.
Vi är i dessa tidevarv fler som jobbar konstnärligt, teknikerna som sagt är betydligt fler, men måleriet håller en säker position, medan mer trendiga tekniker har det lite svajigt.
Efter ett kort besök på Umeå konsthögskola och vad jag fick se där kan jag med säkerhet hävda att måleriet är aktuellt idag, det har fått ett uppsving efter ett par decennier i bakvattnet och lever vidare.

Visar några av mina egna verk som är gjorda i akryl. Överst "Vingslag", därunder "I rörelse", format 90x140 cm.

Gubbar som sitter och jäser.

Efter hockey-VM är avslutat så väntar många timmar framför burken, kompotten blir kanske lite mer varierad, men vad rubbar det en gubbe som för alltid fastnat i soffan?
Jag har förstått att det är problem i vissa förhållanden, där många långa timmar framför tv-skärmen tär på relationer i alla åldrar.
Kanske är det dags för tanterna att ryta till och kommendera upp sina gubbar ur sina nedsjunkna positioner och peka mot köket där disken tornar upp sig, eller soporna luktar illa.
Alltid kan de (gubbarna) göra någon nytta och avlasta sina stackars fruar lite av allt hemmagöra?

Gubbar res er, släpp ölburkarna och skippa en del av allt sporttittande.
Sverige förväntar sig det.

Kosläppet i Blacksta

Det var inga långa bilköer, ingen rusning, men många ändå som stannade till och storögt bevittnade frihetens ljuva stund.

För är man någon av de de 160 mjölkkossorna som tillbringat vintern i Sörmlands mest moderna la´gård, då har man ingen direkt brådska att ge sig ut på grönbete.
Springet i benen är inte lika stort, de har ju fritt vandrat runt där inne och vet vad mobilitet är, vilket inte är alla kor förunnat.
Jag har sett måna släpp, detta års skilde sig genom att kossorna lugnt och stilla vandrade ut, de som inte hade utegångsförbud vill säga.
Vilka var de då? Jo de som inte hade mjölkat och där de först måste passera någon av mjölkrobotarna innan dörren till blå himmel, gröna ängar och lite friskare luft stod på vid gavel även för dem.

Men de som kom ut, var var de yngre spralliga, hoppiga och rusiga.
Men inte förblindade av ljuset, eftersom la´gårn interiört är väldig ljus. De stångades, markerade, positionerade sig i rangordningen och det mesta var sig likt från förr.

Några bilder kommer här.

Det fina är att de går in och kommer ut precis efter behag, vid regn, vid starkt solsken, när de är mjölksugna eller vill komma in i lugn och ro.

Varför säger du Afrika?

Ja just det, varför säger du Afrika?

Vad menar du egentligen?

Min nästa fråga är, säger du exempelvis "....hörde du om fabriken som rasade i Asien?"

Nu har du lite betänketid.

Näh, det gör du inte, för du säger "...hörde du om fabriken som rasade i Bangladesh?"

Varför säger du då "...hörde att Bildt och några andra ministrar var i Afrika i förra veckan?"

När du lika väl i detta exempel kunnat byta ut Afrika mot Sydafrika eller Kapstaden?

Det här är några exempel på att vi fortfarande betraktar den jättelika kontinenten Afrika som en helhet, kulturellt, ekonomiskt, etniskt mm.

Det är faktiskt en världsdel med 55 (femtiofem) länder och med en befolkning på runt en miljard!!!

I Afrika finns idag sju av tio av världens snabbast växande ekonomier, vilket kommer alla människor i de regionerna till del, på ett eller annat sätt, förr eller senare.

Afrika är inte bara våld, korruption, inbördeskrig, våldtäkter, AIDS och naturkatastrofer.

Det är en kontinent med många länder, alla med sina förutsättningar, sin historia, sina förhoppningar, sina ideal.

I de delar som vi kallar Sub Sahara Africa, SSA, den del som ligger söder om Sahara är utvcklingen i snabbt framskridande.

Går du i centrala Kigali Rwanda, Maputo Mozambique, Gaborone Botswana, Kapstaden Sydafrika, Windhoek Namibia, Lusaka Angola eller några andra av de stora eller medelstora städerna så när du tittar dig om så skulle du lika väl kunna vara i Europa.

Det är inte bara lerhyddor, röd sand och dansande innevånare som då möter dig.

Gå in i en shoppinggalleria och du möter 80 sorters olika frukostflingor på hyllorna i snabbköpet, folk som lutar sig ut från balkongerna i sina lägenheter, bilar som pilar fram och trängs med andra, rastauranger om är fyllda, Starbucks, KFC (om det nu är något att sträva efter?), men de finns där som i vilken annan del av världen som helst.

Detta vill jag att ni skall förstå. 

Afrika är rikt, Kina har insett det och investerar stort, sedan lång tid tillbaka, för att skörda från stora och oexploaterade naturtillgångar och råvaror som finns under jordskorpan, Kina  bygger vägar, skolor, bostäder, idrottsanläggningar vilket i sin tur ökar innevånarnas inkomster och möjligheter att få jobb.

Allt medans vi tror att afrikaner dansar och sjunger. Eller ligger i bakhåll med machetes.

Inget vara mer fel.

Kina vet och avvaktar (på gott och ont), vi bryr oss knappast.

Det finns orättvisor, klyftor djupa som canyons, men där finns också hopp och tro på framtiden, man är inte mätt, däst och loj i tron att allt ordnar sig - som vi européer.

Man rör sig i snabb takt - framåt.

Africa´s on the move.

Bilder från Kapstaden, en helt vanlig stad. Olle Q

Giraffen

Stoltast, värdigast och ståtligast av alla stora afrikanska djur, tycker jag giraffen är.

Visst har elefant urtida drag, liksom noshörningen.

Men de som bokstavligen höjer sig över mängden är, som sagts, giraffen. Men det räcker inte att bara se den på bild, det är först när man ser den i verkligheten som man uppfattar just den värdighet som de tycks skrida fram med.

Den långa, resta halsen berättar om stolthet, det vackra ansiktet, det fint tecknade mönstret i hudens päls, de lugna stegen. Lugnet personifierar detta djur, precis som det gör elefant och noshörning.

Giraffen har sju halskotor, människan sju. Men vi är kortare. 

Vad spelar det för roll när vi ändå kan registrera och dokumentera våra halskotskompisars leverne i en stor nationalpark i Namibia i mars 2013.

Är håret huvudsaken?

Ja en del tycks anse det.
En del lägger en förmögenhet på att förskönas på toppen.
Tveksamt om det är värt priset, för få är väl de som fäster någon större betydelse vid om man är flintis eller inte flintis. Eller lite däremellan.
Trodde Wayne Rooney att han skulle bli en bättre fotbollsspelare?
Trodde Silvio Berlusconi att han skulle få det lättare att bryta ner ännu yngre brudar?

Ja jag vet inte, man kan ju alltid spekulera kring det och ironisera som på den här bilden.

Själv då? Jo när jag var 23 kom Lotta, en arbetskamrat fram till mig i ett ärende och i förbifarten sa hon "Olle, gu´vicket hål du har i nacken."
Först trodde jag att det var på skjortan eller vad det nu var?
Lotta sa inget mer, utan gick och där satt jag och funderade. Så småningom gick det upp för mig att hålet var en fläck på huvudet som höll på att avhåras.
De där hygget däruppe växte sakta, men inte så farligt att de bekom mig, eller bekommer mig.
Idag ser det ut ungefär som för 10-15 år sedan, gråare men inte så skalad att jag lider.
Men jag blir lite fundersam över vissas fåfänga.

John Kerry och Fredrik Reinfeldts slipsar

Titta på denna bild som Henrik Montgomey/Scanpix tog i dag under en presskonferens om hur överens de var i stort sett i alla frågor.
Men det är inte det eller något ev spörsmål där de kan ha skilda synpunkter som får mig att lägga upp dessa båda herrar på min blogg, utan det är av ett helt annat skäl...

...nämligen att de, i stort sett har identiskt lika blå kulör på sin slipsar?
Olika knytning av slipsarna, av vilken jag väljer John Kerrys. För det är så jag själv knyter slipsen min.
Men är det en slump att slipsarna färgmässigt är så på pricken lika?
Eller är det modet?
Synd bara att Kerrys kostym är lite mer marinblå än Reinfeldts aningen mer mörkt stålblå. Annars  hade de varit som ett uniformerat par där uppe på podiet.

Spelberoende?

Många pratar om olika former av beroende som kan drabba vem som helst av oss, om man inte är på sin vakt och har spärrar.

Ett av de mer undansmusslade och skämmiga beroendena lär vara spelberoendet.

Personligen känner jag bara till ett fall i min bekantskapskrets, ett uppenbart fall, där inget annat än just

beroendet av att få skulderna man åsamkat sig själv "på fötter igen" måste ha varit anledningen.

Det var så flagrant att alla såg det, men ingen sa något.

Skammen var högröd.

Spänningen, förhoppningen och den pirriga väntan på att rätt siffror skall falla på plats är naturligtvis en stor ingrediens i beroendet. 

Men efter en tidig euforism så kanske det blir, skuldkänslorna på grund av de skulder man oundvikligen drar på sig, som driver en vidare?

Ill: Olle Q ©

South Africa, like a beautiful abstract painting.

I simply can´t put my memories of South Africa aside, constantly being reminded of what I experienced there in a much too short period.
Take this picture as an example, on the plane flying northwest from Cape Town to Windhoek in Namibia, just south of the border, drawn by the Oranje River.
Looking down you find the most amazing pictures you could dream of, abstract landscapes, even better (?) than the best abstract paintings.
The beauty is stunning, down on the ground it´s probably not as nice, dry and hot and tough conditions for vegetation and animals, so let´s forget that and just take this image in.
And. Never ever say that you don´t "understand" an abstract painting, take a look at this shot of nature, do you have to understand what you see?
No I thought so.
Meaning, you don´t really need to understand an abstract painting either, when you, let´s take an example, enter the Mark Rothko room in Tate Modern, London, just sit down, take what you see in to all your senses and nerves, enjoy and digest it.
Just like, I´m sure, you do with this "painting."

Constantia High, en vingård i utkanten av Kapstaden.

Efter vår utflykt till Kirstenbosch Botanical Garden var det nästgårds att kvista över till Constantia High för att smaka på deras viner.
För oss med några år på nacken klingar ordet Constantia inte så bra, alkisar som inte hade råd med annat drack Cap Constantia minns jag, kanske i brist på även annat än pengar?

Allt nog, det var med viss tveksamhet jag, med mina minnen, klev in på den lilla vingården några mil ut från Kapstaden. Det var hett, säkert runt +35C och det lockade inte till att smutta på viner.
Men, vi placerades ute på en lång veranda väl skuggade av tak och stora träd och med en stor vattensamling nedanför oss.
Det kändes plötsligt riktigt svalt och skönt.
Sju viner fick vi smaka av, en vit Chardonnay, ett bubbel och resten röda med främst Shiraz men även Sauvignon och några syafrikanska druvor vars namn jag inte minns.
Men det jag minns var en 2006 Constantia High Malbec!!!
Kommer du över det - köp!!!
Kanske det det bästa röda vin jag smakat, vi köpte en flaska utan ruinera oss, men här hemma kostade 2004 års Malbec cirka 250 kronor.
Mia tog en bild bland vinfaten, vi var alla bemålade av en servitör på restaurangen.
Likt en aborigin med prickar vid tinningen.
Ett minne att väl bevara.

DN - det var en gång en tidning...

.....med sida upp och sida ner med eftertextannonser, allt från bostäder, bilar, resor, nöjen till allt som ett hem kunde bli av med eller vilja köpa/beställa, ja vitvaror, sängar, utemöbler, barnvagnar, hantverkare osv osv.
Som sagt eftertexten som kom efter sportdelen och familjesidorna var diger, massor med små, lite större upp till skapligt stora annonser skulle pressas in på varje sida.
Å brådis var det oftast, hur som haver så hade man en lösning på problemet då det blev oönskade gluggar på sidorna - passbitarna.
Eftersom jag satt på DN:s Tecknarstuga, gjorde jag en första omgång med illustrationer som anknöt till eftertextannonsernas innehåll. Det kördes ungefär 1972-1978/79.
När en ny copywriter i slutet av sjuttiotalet kom in så bestämdes det att hon skulle skriva helt nya texter och till dem krävdes det ca 140 illustrationer.
Jag blev handplockad till uppdraget och tackade ja.
Hade jag fått royalty för varje publicerad teckning, hade jag idag varit i samma klass, ekonomiskt alltså, som Ingvar Kamprad och grabbarna.
Men jag tog betalt för nedlagd arbetstid. DN var inte goda att förhandla ersättning med.

Vissa dagar kunde det finnas 15, 20 kanske 30 passbitar i tidningen, gånga det med en upplaga på dryga 300 000, år efter år, så nog blev man mångfaldigad allt.
Kanske en av Sveriges mest publicerade tecknare?
Troligen.
För efter "min period" på kanske 20 år, så minskade sakta antalet annonser, upplagen började dala så sakta och när de teckningar jag gjort fasades ut kom några försök till ersättare, inget fel på dem, men tiderna hade nu förändrat sig till något nytt.
Datorer, sedan internet, därefter Blocket mm gjorde att mina "ersättare"inte fick den skjuts som de var värda.
Jag publicerar här en hög en-spalts-plugg.
Klicka på den kan du läsa Helenas text också.

Pyongyangs folkliga transportmedel.

Jag tänker inte raljera över vad Nordkorea visar upp, men tillrättalagt och styrt, för att ge en, ur regimens ögon sett, riktig bild är det naturligtvis.

Men hur skall man annars komma över bilder som visar det dagliga livets vedermödor att transportera sig själv. Jag kan det inte, mycket få andra kan.

Så håll till godo med detta som finns på Svensk-Koreanska Föreningens hemsida. Den får ni leta reda på själva, jag länkar inte den i detta inlägg.

Något klotter går inte att spåra på dessa bilder, skulle någon ägna sig åt det hänger huvudet löst.

I det previlegierade Pyongyang är det naturligtvis lätt, där finns tunnelbana, spårvagnar och bussar.

Eller så går många, ofta långa sträckor, eller så cyklar de till och från sina arbeten, skolor eller träningar för The Mass Games. 

På landsbygden lär det vara svårare, där finns förutom ett antal tunga fordon, mestadels hästskjutsar, cyklar eller så gäller det att gå. 

Jag har ingen klar bild över transportväsendet i detta stängda land, men en sak kan jag säga, att det finns motsatser.

Jag har tillbringat några veckor på sistone i Kapstaden och Windhoek, Namibia. 

Och vad finner man där?

Jo en total, i det närmaste, avsaknad av allmänna transportmedel och dessdå fler bliar och för de sämre bemedlade gäller att gå till fots eller om man har tur, att sätta sig på cykeln.

Gör inga politiska jämförelser mellan Nordkorea å ena och Sydafrika och Namibia å andra sidan, för där skiljer ljusår, en kommunistisk totalitär regim kontra två demokratier, dock med lite svaj på demokratibegreppet när det gäller majoriteten av Sydafrikas provinser.

Trevlig helg!

Tiggarplågan

Nu lyfter jag bladet från munnen och uttrycker mina egna åsikter om vad som möter mig fram för allt i Stockholm - tiggarna.
I alla åldrar, kvinnor och män, strategiskt utplacerade (av vem?) och med uppgiften att inte i första hand få in några ören till sig själv eller sin slavdrivare utan för att ge alla som vänder bort blicken eller bara passerar - ett dåligt samvete.
Men jag har slutat med att diskutera med mitt samvete, jag passerar och bannar de som sitter som spindlar i nätet och bokstavligt håvar in merparten av det som tiggs ihop.

Det är inte mycket bättre på tunnelbanan, jag åker den kanske 2-4 gånger i månaden, varje gång, jag lovar varje gång står någon, eller kommer någon och spelar en trudelutt.
Väl inövad och repeterad, efter en, kanske två hållplatser kommer handen, burken eller koppen stickandes framför min underjordiskt transporterade kropp.
Jag ger inget.
Jag går inte på något om pengar till en kopp kaffe.
Jag avskyr den organiserade tiggarverksamheten som förstör bilden av Stockholm.

Jag mötte inga tiggare i Kapstaden, även om det är en stad där tiggare vore mer naturligt förekommande, om man så vanvördigt kan uttrycka sig?
Jag mötte inga tiggare i Windhoek, Namibia, där klyftorna också är djupa.

Men i Stockholm finns de, de få som är hemlösa och utslagna har det svårt, men hur skall jag på väg från punkt A till B, kunna urskilja vilka som är riktiga tiggare, när det fraktas in nya "låtsas-tiggare" dagligen?

Punkt - slut.

Lautaro Parra är död.

Det är med stor sorg i hjärtat jag vill meddela att Lautaro inte längre är med oss, han gick bort för några dagar sedan efter en tids sjukdom.

Ett liv är släckt, en röst har tystnat, en sträng har upphört att vackert och vibrerande ljuda, en penna skriver inte längre. 

Jag och Mia besökte Lautaro för några månader sedan, då var han liggande men till synes vid ganska god vigör, han sa att han inte var rädd för döden, utan mötte sitt slutliga ögonblick med öppna ögon och utan ångest vad jag kunnat förstå.

Jag saknar dig Lautaro, vi hade en så fin kontakt, så ömsesidigt fina känslor för varandra. Må du nu vila i frid och veta att du aldrig glöms bort, att dina toner alltid ljuder och dina ord för evigt finns inpräntade.

Birgitta, Mia och jag finns, vid din sida.

Lautaro. Vila i frid.

Dessa ord här nedan skrev jag i september 2010 som en liten hyllning till Lautaro.  

Vill gärna presentera en god vän, har länge tänkt att Lautaro skulle få en plats i min blogg och nu är det dags. Lautaro kom för många år sedan till Sverige som politisk flykting, han slog så småningom ihop sina påsar ihop med vår kompis Birgitta Brorström som är både en bra konstnär, men också en stor sångerska, med rötter djupt i den latinamerikanska musiken.

Precis från den värld som Lautaro kommer - musikens hemtrakter.

Lautaro betraktas som en av Latinemerikas bästa gitarrister, utsedd till Chiles, Puerto Ricos, Kubas och Argentinas bästa gitarrist.

När man hör honom kan man nästan vara tondöv och ändå bli hänförd över hans fantastiska känsla för gitarren som instrument, men också musiken som det känsligaste av känsliga uttrycksmedel.
Hans huvudinstrument är en requinto, en ljusare stämd gitarr avsedd ofta som ett soloinstrument.

Lautaro är en härlig person, en varm och godhjärtat mästare som det känns bra att få berätta lite om.

Han är bror till Violetta Parra som han turnerade med i Europa redan under femtiotalet.

Han har förutom Chile även bott i Argentina, Japan, Kina och numera Sverige.

Men hans latinomusik har han aldrig svikit, tack och lov för det.

Foto: Olle Q ©

Ålderdomens bitterhet?

Ja det är inte lätt att åldras och se hur de unga allt mer tar för sig och dominerar på alla ställen man dyker upp, utom möjligen då i närheten av la´gårn intill oss?

Visst minns jag (vi) pjattar, mods, knuttar, punkare...??...men sen tar det slut i mitt minne, vad alla ungdomsrörelser heter eller klädmoden symboliserar under de senaste årtiondena letar jag just nu förgäves efter i mitt minne.
Googla? nej det blir för enkelt.

Vi som nått 60+, pensionen eller 70+ och drygt det, ser med viss förundran på ungdomens oblyga "Gällivarehäng", eller de karriärsträvande trettioåringarnas allt för små och trånga kostymer.

Vi fnyser, kommenterar och fördömer i ensam tysthet, eller tillsammans med andra i vår egen ålder.
Innerst inne rör det sig nog om en viss saknad av att inte själva var en av dem?
Kanske en form av avund?
Att inte ha framtiden framför sig längre.
Utan snarare bakom oss.
Varför skulle vi annars bry oss om häng eller krympta kostymer?d
Det räcker med att rannsaka sig själv och tänka tillbaka.
Jag minns de trånga tröjor och byxor man skavde på sig under sjuttiotalet, säkert gav de anledning till kommentarer från dåtidens pensionärer, vilket dock inte påverkade en själv, vi var kungar, vi var i karriären, vi var på toppen och styrde allt efter egna behov och behag.

Därför bör teckningen som pryder detta inlägg vägas in i det jag säger i texten och inte enbart tolkas som förakt och bevittnat förfall.

Men vi har i alla fall livserfarenhet och införskaffade kunskaper, samt en viss vishet.
Det räcker långt.