Hund i kvalsterstorlek....

En hund skall vara en hund, inte ett litet skälvande kvalster eller en stelbent fästing. Under 15 cm i mankhöjd är det inte en riktig jycke i mina ögon. Och alla ni som lullar omkring med små kokkosbollar på fyra ben, ni är naturligtvis ursäktade, det är era val. Men vad jag här redogör för är mina tankar, åsikter och vad som skulle vara mitt val om vi kunde skaffa en vovve. Men tyvärr så kan vi inte det, för att Mia är allergisk mot hundar, inget allvarligt men ändå allergisk. OK, jag vet det finns allergifria hundar, men inte ens då lär det bli aktuellt. Vår frihet skulle begränsas. Den behöver vi. Med bilresor för att klara alla inköp, så tar det tid och att då ha en väntande hund där hemma, känns inte rätt mot hunden. Alltnog, tidigare i denna blogg har jag berättat varifrån ordet fästing som beskrivning av liten hund kommer. Kvalster är i mitt tycke ännu mer nedlåtande. Men fullt godkänt, framförallt i min små skämtillustrationer. Den här teckningen, skickades in till DN för cirka en vecka sedan, får se om de i juletider får plats med den? Kan bli aktuellt med en ironisk historia med Stefan Löfven och två nya fästingar på släpp, om nu Björklund och Lööf greppar hans utslängda tuggben? Fick den idéen just i detta skrivarögonblick. Lysande. Att göra en bra porträtterad bild av honom (Löfven) är lätt, sedan två små fästingar i hans koppel och en gubbe som frågar om han skaffat ett par nya kvalster. Löfvens svar, "ja, är de inte söta? Skar´u inte klappa Annie och Janne?" Kanske om några dagar, men idéen föddes nu, klockan 16,52 söndag den 9 december, år 2018. Vi ses och hörs igen. //Olle

Allmän värnplikt - svar, ja kanske det?

Lite spetsad rubrik, men nog sviktar det med den svenska försvarsförmågan, när främmande ubåtar kan gå i näst intill ytläge ända in till Lidingö utan att våra flottenheter upptäcker dom eller stoppar och driver bort dom. Ett exempel.
Flygvapnet är lite mer på alerten. Var uppe och följde fyra ryska maskiner i förrgår, alla fyra med sina transpondrar avslagna. De skiter fullkomligt i allt vad gäller säkerhetstänk.
Armén försöker få medel att placera några hundra man på Gotland, men vi har ju Hemvärnet, som väl får anses upprätthålla någon form av försvar om olyckan skulle vara framme.
Nu diskuteras någon typ av mer eller mindre allmän värnplikt igen.
Allt landar naturligtvis i hur mycket det kostar och hur stort hotet är eller om det anses växa?

Jag gjorde med anledning av denna debatt denna teckning, idag finns den i DN i ganska så stort format, det gläder mig att de är på hugget och kastar in lite pinnar i den militära brasan.

Jo då, jag gjorde mina 11 månader på KA3 i Fårösund, så jag kan både packa en ryggsäck, putsa skor och bädda.
De unga grabbarna idag, kunde undvika sittsår, surfplattor, nosringar och förfrusna rumpor om de fick lära sig lite av vad vi fick lära, eller....?

Boris Nemtsov avrättad i Moskva.

Har man fel åsikt om hur landet styrs och sköts, ja då råkar man illa ut, riktigt illa ut.

Som Boris Nemtsov, regimkritikern i Ryssland, som i lördagskväll med fyra skott kallblodigt sköts ihjäl i centralaste centrala Moskva. Nära Kreml.

Han kom och gick på en bro, en stor skåpbil kryper sakta efter, kör plötsligt upp, den övervakningskamera som filmat det hela ser inte vad som händer bakom skåpbilen, samtidigt dyker en personbil upp, även den stannar och även här är detaljerna oklara.

Mörker, avstånd, skymd sikt gör att ingen kan fastställa hur många de var, mördarna.

Boris Nemtsov skulle publicera välgrundade fakta om att Ryssland visst är militärt involverade i det som sker i Ukraina, då avrättas han av okända. Att dra paralleller är inte svårt.

Nåra timmar efter dödsskotten tränger polis in i hans bostad och beslagtar dator, hårddiskar och annat som kan innehålla känsliga, för Ryssland och Putin avslöjande uppgifter.

Klimatet i Ryssland hårdnar.

Regimkritiker mördas, detta är inte första gången.

Precis som ISIS så kör regimen med skrämseltaktik, att få människor tysta genom terror och våld.

Vem, vilka vill umgås med sådana nationer och personer? Inte många.

Teckningen ni ser här gjorde jag i stort sett samtidigt som jag nåddes av nyheten om Nemtsovs död.

Teckningen är skickad till DN.

Je suis Charlie

Igår slog den obarmhärtiga terrorn till mot hjärtat av vår frihet, en tidningsredaktion i Paris.
Tio journalister, varav fyra tecknare mördades kallblodigt under ett redaktionsmöte, ja ni kan alla andra skrämmande detaljer genom media förstår jag. Två poliser mördades också.
Tre timmar efter blodbadet, gjorde jag denna teckning, den "slog" ner som en klar bild i mina tankar och minuter senare var den klar, skickade den till DN:s insändarsida och la ut den på Facebook.
Har fått många positiva reaktioner från vänner och även okända.
Jag kände uppriktig sorg och vrede, vilket gav extra bränsle när bilden blev till i all sin enkelhet.

Vill naturligtvis även på denna min blogg visa bilden igen, den visar vad jag känner - sorg.
Över hänsynslösheten, över förlusterna, över framtidsutsikterna, över min egen maktlöshet.
Men även sorg för att vårt öppna samhälle, med rum för fria tankar, åsikter och yttringar är under hot från de som inte vill ha en dialog, de som tror att sanningen är enkelspårig.

Vi, alla, tecknare eller inte, fortsätter att visa vad vi tycker, öppet och ärligt, i en miljö som är tolerant och ärlig. Där trivs vi, där diskuterar vi, där framför vi våra åsikter.

Våra vapen är fria ord och bilder.

Två nyårsillustrationer.

Vi knackar om lite drygt ett dygn på dörren till ett nytt år - 2015.

Vad det kommer att bjuda oss står skrivet i stjärnorna och där får det förbli för min del.
Jag är lite av en fatalist - det som sker, det sker - inte mycket jag kan göra åt det. Bortsett från att vara rädd om sig själv, köra försiktigt och vara lite på vakt då och då.
Är man bara det, så blir året det som andra formar och skapar det.
Ett extraval hade jag som person inte kunnat tippa över till den favör jag velat haft det, men jag hade känt mig delaktig i vinst eller förlust.
Nu blir det inget nyval, vilket debatteras hej vilt i media, oavsett vad våra politiskt valda ledare hade beslutat eller inte beslutat hade 50, 40 eller 30 procent tyckt det varit fel.

Jag fick lite sprätt efter julhelgen och en kortare vistelse i Värmland, med två illustrationer som rör den sk Decemberöverenskommelsen och det Nya året.
Hoppas det kan förnöja något och få dig att tänka positivt. även om gubben överst är lite pessig.

De illustrationer jag lägger upp på denna blogg är bara bitar av mitt totala utbud, som du hittar på:
http://oqillustration.blogspot.se
En och annan som jag tycker är värd att få plats som en bildinsändare i DN, skickar jag dit, hittills har de tagit sex stycken, ganska bra med tanke på att jag började skicka in i början av november månad.

Hur som haver det nya året kommer snart.
Tack alla ni som tittar in på denna blogg, jag önskar er ett riktigt bra och lyckligt 2015.
Vi ses då, här kommer alltid det oväntade, utbudet i en diversehandel får inte sina.

Gott nytt........

Året var 1972.

1972, är i alla fall vad jag kan rekapitulera. Kan ha varit på höstkanten närmare julen 1971 också.
Men spelar roll?
När jag för några veckor sedan, efter över 40 år fick se dessa bilder igen, blev jag både glad, rörd och fundersam.
Glad för att se glädjen hos oss, rörd för att se Matte nere till höger som gick bort den 1 september förra året och fundersam över var Inger Gustavsson håller hus och vad hon pysslar med idag?

Bilderna togs på den berömda Bryggan som band samman Dagens Nyheters och Expressens byggnader i Marieberg.
På den Bryggan höll DN:s Tecknarstuga hus, här producerades det annonser till tidningens annonsörer, här gjordes det internt material till DN och en del annat i skaparväg.
Det skrevs, det layoutades, det tecknades, det retuscherades, det klipptes och klistrades och framför allt det festades.
Festandet som kom till spontant kvällstid plus den goda sammanhållningen oss kollegor emellan smittade av sig på bättre utförda uppdrag och åtaganden, vi roade oss, men jobbade dess då hårdare däremellan. Cheferna morrade eller klagade aldrig, de visste att de fick dubbelt igen.

Matte var retuschör och layoutkille med bl a Broddman, Nilsjohan som kunder, Inger var också klipp- och klisterprinsessa, min roll blev illustratörens och då och då även layoutarens. Matte och jag delade rum.
Tecknarstugan hade som mest runt 18 tappra soldater i tjänst, många trotjänare, få dagssländor.

Vill dela med mig av något jag mer eller mindre glömt, eller snarare inte tänkt så mycket på under senare år.

PS! Nå´n som vet var Inger G är, hör av er.

Vi revolutionärer.

Året är 1971, alltså 42 år bakåt i tiden. Jag sitter som illustratör och grafisk formgivare på Dagens Nyheters Tecknarstuga. 

I samma rum som Matte Mattsson, AD, grafisk formgivare, retuschör och glädjespridare.

Skäggprydda och med långt hår i nacken, Matte hade mer uppe på skallen än vad jag hade och har.

Vänstervågen sköljde över världen, Salvador Allende var folkvald president i Chile. Och på hösten kom en annan revolutionär, självaste Fidel Castro på ett månadslångt besök till Allende och Chile. 

Denna teckning som jag gjorde då var en hyllning till den då fortfarande rumsrene och obefläckade Fidel, den förste latinamerikanen som kastat ut oönskade amerikaner, men tvingats förlita sig på Sovjetunionens stöd och goda vilja.

Salvador Allende hade också förmågan att hålla USA på avstånd och uppfattades nog av alla här hemma som mer av en socialdemokrat med folkligt stöd än vad Fidel Castro kom att betraktas som.

Alltnog för att avrunda, vi, Fidel, Matte och jag var alla skäggiga och mer eller mindre revolutionära. För Matte och mig blev detta en kluvenhet i vårt dagliga kneg i liberalismens högborg och för kommersialismens allt mer förlamande effekt på folket.

Idag hänger Fidel på gärs´gårn och vi är inte långt bort.

DN - det var en gång en tidning...

.....med sida upp och sida ner med eftertextannonser, allt från bostäder, bilar, resor, nöjen till allt som ett hem kunde bli av med eller vilja köpa/beställa, ja vitvaror, sängar, utemöbler, barnvagnar, hantverkare osv osv.
Som sagt eftertexten som kom efter sportdelen och familjesidorna var diger, massor med små, lite större upp till skapligt stora annonser skulle pressas in på varje sida.
Å brådis var det oftast, hur som haver så hade man en lösning på problemet då det blev oönskade gluggar på sidorna - passbitarna.
Eftersom jag satt på DN:s Tecknarstuga, gjorde jag en första omgång med illustrationer som anknöt till eftertextannonsernas innehåll. Det kördes ungefär 1972-1978/79.
När en ny copywriter i slutet av sjuttiotalet kom in så bestämdes det att hon skulle skriva helt nya texter och till dem krävdes det ca 140 illustrationer.
Jag blev handplockad till uppdraget och tackade ja.
Hade jag fått royalty för varje publicerad teckning, hade jag idag varit i samma klass, ekonomiskt alltså, som Ingvar Kamprad och grabbarna.
Men jag tog betalt för nedlagd arbetstid. DN var inte goda att förhandla ersättning med.

Vissa dagar kunde det finnas 15, 20 kanske 30 passbitar i tidningen, gånga det med en upplaga på dryga 300 000, år efter år, så nog blev man mångfaldigad allt.
Kanske en av Sveriges mest publicerade tecknare?
Troligen.
För efter "min period" på kanske 20 år, så minskade sakta antalet annonser, upplagen började dala så sakta och när de teckningar jag gjort fasades ut kom några försök till ersättare, inget fel på dem, men tiderna hade nu förändrat sig till något nytt.
Datorer, sedan internet, därefter Blocket mm gjorde att mina "ersättare"inte fick den skjuts som de var värda.
Jag publicerar här en hög en-spalts-plugg.
Klicka på den kan du läsa Helenas text också.