Kusiner och aningen till åren komna....

Det är sällan jag poserar på bild här på bloggen, men kunde inte låta bli, när jag väl fick sällskap. En ett år gammal alt ung bild, då vi precis firat min käre kusin Bo Qvennerstedt på en krog i Stockholm. Han fyllde jämt, för att få mig i följe fem månader senare, likaledes jämt och samma årtal. Men som det sägs, eller sas i ett ordspråk förr i tiden - det växer inte mossa på diamanter. Nej sannerligen inte. Bosses och mina öden gjorde att vi inte lekte ihop, eller växte upp i närheten, utan träffades lite längre fram i livet. Det är ca 40 år sedan. Sedan dess har vi haft kontakt, träffats och delat öden och händelser som vi bägge fått erfara, mestadels positiva öden - men väl värda att kallas - öden. Bara för några veckor sedan var Bosse och hälsade på hos oss med sin Karin, trevligt och familjärt. Varför skriver jag om min kusin? Jo det är inte så många länkar i egen ålder som fortfarande håller sig ovan jordytan, så varför inte. Viktigt att värna de jämnåriga kontakter som finns. Sedan har vi bägge barn, barnbarn, bonusbarn och bonusbarnbarn, på olika håll i världen. Lättare och fler blir det då. Men Bosse är en glad man, nära till garvet, klok och intelligent som få, arkitekt med offentliga möbler som specialitet. Rönt stor framgång både här i Sverige och utan för vårt lands gränser. Hans yrke, kreativt och med funderingar kring formgivning, funktionalitet, färg och den breda publikens mottagande påminner om mitt eget yrke som illustratör och konstnär. Det är bl a där vi möts. Bosse ha det gott, möjligen, men bara möjligen läser du detta? Och ni alla andra, vi hörs och ses igen här på bloggen. Bästa från Olle och Bosse Q.

Vi revolutionärer.

Året är 1971, alltså 42 år bakåt i tiden. Jag sitter som illustratör och grafisk formgivare på Dagens Nyheters Tecknarstuga. 

I samma rum som Matte Mattsson, AD, grafisk formgivare, retuschör och glädjespridare.

Skäggprydda och med långt hår i nacken, Matte hade mer uppe på skallen än vad jag hade och har.

Vänstervågen sköljde över världen, Salvador Allende var folkvald president i Chile. Och på hösten kom en annan revolutionär, självaste Fidel Castro på ett månadslångt besök till Allende och Chile. 

Denna teckning som jag gjorde då var en hyllning till den då fortfarande rumsrene och obefläckade Fidel, den förste latinamerikanen som kastat ut oönskade amerikaner, men tvingats förlita sig på Sovjetunionens stöd och goda vilja.

Salvador Allende hade också förmågan att hålla USA på avstånd och uppfattades nog av alla här hemma som mer av en socialdemokrat med folkligt stöd än vad Fidel Castro kom att betraktas som.

Alltnog för att avrunda, vi, Fidel, Matte och jag var alla skäggiga och mer eller mindre revolutionära. För Matte och mig blev detta en kluvenhet i vårt dagliga kneg i liberalismens högborg och för kommersialismens allt mer förlamande effekt på folket.

Idag hänger Fidel på gärs´gårn och vi är inte långt bort.