Året var 1972.

1972, är i alla fall vad jag kan rekapitulera. Kan ha varit på höstkanten närmare julen 1971 också.
Men spelar roll?
När jag för några veckor sedan, efter över 40 år fick se dessa bilder igen, blev jag både glad, rörd och fundersam.
Glad för att se glädjen hos oss, rörd för att se Matte nere till höger som gick bort den 1 september förra året och fundersam över var Inger Gustavsson håller hus och vad hon pysslar med idag?

Bilderna togs på den berömda Bryggan som band samman Dagens Nyheters och Expressens byggnader i Marieberg.
På den Bryggan höll DN:s Tecknarstuga hus, här producerades det annonser till tidningens annonsörer, här gjordes det internt material till DN och en del annat i skaparväg.
Det skrevs, det layoutades, det tecknades, det retuscherades, det klipptes och klistrades och framför allt det festades.
Festandet som kom till spontant kvällstid plus den goda sammanhållningen oss kollegor emellan smittade av sig på bättre utförda uppdrag och åtaganden, vi roade oss, men jobbade dess då hårdare däremellan. Cheferna morrade eller klagade aldrig, de visste att de fick dubbelt igen.

Matte var retuschör och layoutkille med bl a Broddman, Nilsjohan som kunder, Inger var också klipp- och klisterprinsessa, min roll blev illustratörens och då och då även layoutarens. Matte och jag delade rum.
Tecknarstugan hade som mest runt 18 tappra soldater i tjänst, många trotjänare, få dagssländor.

Vill dela med mig av något jag mer eller mindre glömt, eller snarare inte tänkt så mycket på under senare år.

PS! Nå´n som vet var Inger G är, hör av er.

Vi revolutionärer.

Året är 1971, alltså 42 år bakåt i tiden. Jag sitter som illustratör och grafisk formgivare på Dagens Nyheters Tecknarstuga. 

I samma rum som Matte Mattsson, AD, grafisk formgivare, retuschör och glädjespridare.

Skäggprydda och med långt hår i nacken, Matte hade mer uppe på skallen än vad jag hade och har.

Vänstervågen sköljde över världen, Salvador Allende var folkvald president i Chile. Och på hösten kom en annan revolutionär, självaste Fidel Castro på ett månadslångt besök till Allende och Chile. 

Denna teckning som jag gjorde då var en hyllning till den då fortfarande rumsrene och obefläckade Fidel, den förste latinamerikanen som kastat ut oönskade amerikaner, men tvingats förlita sig på Sovjetunionens stöd och goda vilja.

Salvador Allende hade också förmågan att hålla USA på avstånd och uppfattades nog av alla här hemma som mer av en socialdemokrat med folkligt stöd än vad Fidel Castro kom att betraktas som.

Alltnog för att avrunda, vi, Fidel, Matte och jag var alla skäggiga och mer eller mindre revolutionära. För Matte och mig blev detta en kluvenhet i vårt dagliga kneg i liberalismens högborg och för kommersialismens allt mer förlamande effekt på folket.

Idag hänger Fidel på gärs´gårn och vi är inte långt bort.

DN - det var en gång en tidning...

.....med sida upp och sida ner med eftertextannonser, allt från bostäder, bilar, resor, nöjen till allt som ett hem kunde bli av med eller vilja köpa/beställa, ja vitvaror, sängar, utemöbler, barnvagnar, hantverkare osv osv.
Som sagt eftertexten som kom efter sportdelen och familjesidorna var diger, massor med små, lite större upp till skapligt stora annonser skulle pressas in på varje sida.
Å brådis var det oftast, hur som haver så hade man en lösning på problemet då det blev oönskade gluggar på sidorna - passbitarna.
Eftersom jag satt på DN:s Tecknarstuga, gjorde jag en första omgång med illustrationer som anknöt till eftertextannonsernas innehåll. Det kördes ungefär 1972-1978/79.
När en ny copywriter i slutet av sjuttiotalet kom in så bestämdes det att hon skulle skriva helt nya texter och till dem krävdes det ca 140 illustrationer.
Jag blev handplockad till uppdraget och tackade ja.
Hade jag fått royalty för varje publicerad teckning, hade jag idag varit i samma klass, ekonomiskt alltså, som Ingvar Kamprad och grabbarna.
Men jag tog betalt för nedlagd arbetstid. DN var inte goda att förhandla ersättning med.

Vissa dagar kunde det finnas 15, 20 kanske 30 passbitar i tidningen, gånga det med en upplaga på dryga 300 000, år efter år, så nog blev man mångfaldigad allt.
Kanske en av Sveriges mest publicerade tecknare?
Troligen.
För efter "min period" på kanske 20 år, så minskade sakta antalet annonser, upplagen började dala så sakta och när de teckningar jag gjort fasades ut kom några försök till ersättare, inget fel på dem, men tiderna hade nu förändrat sig till något nytt.
Datorer, sedan internet, därefter Blocket mm gjorde att mina "ersättare"inte fick den skjuts som de var värda.
Jag publicerar här en hög en-spalts-plugg.
Klicka på den kan du läsa Helenas text också.