JFK och Kubakrisen till minne.

Det är 51 år sedan John F Kennedy brutalt mördades i Dallas.
Skotten i Texas gick som en chockvåg över världen, ett år efter att JFK fått Nikita Chrustjev av beordra sina missillastade fartyg på väg mot Kuba att vända.
Det året var 1962 och jag skulle precis mucka från min militärtjänstgöring i Kustartilleriet på norra Gotland, men därav blev inget, den veckan då världen stod på randen till ännu ett världskrig, fick vi som skulle få åka hem, snällt stanna kvar i beredskapsläge.
Hade vi då haft den tillgång till information som idag sköljer över oss, hade vi säkerligen blivit skraja och undrat om vi någonsin skulle få komma hem igen.
Nu visste vi inte så mycket, radion fanns och TV fanns också, vi lyssnade och tittade men fattade nog inte hur stora riskerna var.
Allt nog, Krusse backade och fartygen fick återvända hem igen, förmodligen till Leningrad eller Kaliningrad. Fidel Castros missiler och raketer nådde inte fram.
Och vi återvände också hem.

Året efter sköts John F Kennedy.
Jag och Kerstin, nygifta satt på flyttkartonger i vår nya lägenhet på Terrängvägen i Västertorp i Stockholm, när Kerstins mor ringde och berättade att de skjutit Kennedy.
Vi kopplade in vår radio och lyssnade, på Arne Thorén och andra. Ganska kort efter det kom dödsbudet. Chocken briserade och rädslan kom tillbaka.
När sedan strippklubbsägaren Jack Ruby inför tv-kamerorna smög fram bland vakter och polis och knäppte Lee Harvey Oswald, skrevs tv-historia. Aldrig hade ett "så viktigt mord" direktsänts och setts världen över.

Ja åren har gått, fortfarande lever vi i den sk västliga världen i fred, kommunismens hot är borta. Nazismen sprattlar lite här och där, fundamentalistiska rörelser inom islam begår illdåd, men här hemma är det fortfarande ganska lugnt och fredligt.

Vi revolutionärer.

Året är 1971, alltså 42 år bakåt i tiden. Jag sitter som illustratör och grafisk formgivare på Dagens Nyheters Tecknarstuga. 

I samma rum som Matte Mattsson, AD, grafisk formgivare, retuschör och glädjespridare.

Skäggprydda och med långt hår i nacken, Matte hade mer uppe på skallen än vad jag hade och har.

Vänstervågen sköljde över världen, Salvador Allende var folkvald president i Chile. Och på hösten kom en annan revolutionär, självaste Fidel Castro på ett månadslångt besök till Allende och Chile. 

Denna teckning som jag gjorde då var en hyllning till den då fortfarande rumsrene och obefläckade Fidel, den förste latinamerikanen som kastat ut oönskade amerikaner, men tvingats förlita sig på Sovjetunionens stöd och goda vilja.

Salvador Allende hade också förmågan att hålla USA på avstånd och uppfattades nog av alla här hemma som mer av en socialdemokrat med folkligt stöd än vad Fidel Castro kom att betraktas som.

Alltnog för att avrunda, vi, Fidel, Matte och jag var alla skäggiga och mer eller mindre revolutionära. För Matte och mig blev detta en kluvenhet i vårt dagliga kneg i liberalismens högborg och för kommersialismens allt mer förlamande effekt på folket.

Idag hänger Fidel på gärs´gårn och vi är inte långt bort.