50 miljoner kronor bränner skönt i fickan...

I morgon är det 30 år sedan skotten föll i hörnan av Tunnelgatan och Sveavägen i Stockholm, skott som slöt det oskuldsfulla svenska ansiktet i kramp och ångest.
Vår statsminister Olof Palme dog omedelbart cirka tjugo över elva den kvällen, en fredagskväll.

Jag tänker inte ens försöka mig på att spekulera vem, eller vilka som låg bakom mordet.
PKK, Sydafrika, polisen, 33-åringen, militären, Palmehatare, Christer Pettersson eller vilken/vilka det nu månde ha varit.

Utan mina funderingar kretsar mer kring varför ingen tjallat, eller tipsat eller trätt fram och berättat att det var den och den.... herre jösses det ligger ju 50 miljoner kronor och väntar på den som kan ge tips om vem som låg bakom mordet på vår dåvarande statsminister.
50 miljoner, det är slantar som bränner skönt.

Om det nu inte var en ensling, utan en gruppering, mindre eller större, så måste det väl för i herrans namn vid det här laget ha frestat någon i denna grupp så mycket med 50 mille, att man anonymt tipsat om vem det var, idag död eller levande.
Jo tekniska bevis behövs, men om man kan haffa den skyldige, kanske revolvern också dyker upp, mördaren kanske ville behålla den som en trofé?
Förmodligen ett måste, att revolvern finns kvar, för att få personen fälld.

Men frågan igen...varför har ingen tjallat.
Hur lojal kan vara och hur länge?
50 miljoner kronor är en skön kudde att vila huvudet på och dämpa goolarkänslorna med.

Qantas Airways och Qvennerstedt Illustration

Visst är detta fåfängt, tycker ni?

Men en gång i tiden, kanske för 25 år sedan hamnade Qantas Airways och mitt Olle Qvennerstedt Illustration AB, sida vid sida i Stockholmdelens Gula sidorna.
En liten marginell händelse, som säkerligen bara upptäcktes av mig och ingen annan.
Men stolt som en reslig grizzly lägger jag ut detta klipp, lika stolt sparat i alla dessa år.

Vad är det med Qantas Airways?
Jo, det är Australiens stora internationella flygbolag, som jag/vi alltid flugit med så mycket vi kunnat på våra resor österöver eller ner till Australien. Nu var det fem år sedan sist.
Ett bolag som är säkert, tryggt med god service och inget tjafs och gnet.
Glada, rutinerade och humoristiska australier tjänstgör ombord, alltid med en glimt i ögat - om man själv slänger en liten kommentar.

Kul va?
För mig i alla fall!

MTR Express utmanar SJ.

SJ har varit herren på täppan på baslinjen Stockholm-Göteborg, men inte nu längre.
I går lördag när jag var på väg till Flemingsbergs station för att resa hem till Läggesta, då swischade den röda pilen MTR Express förbi, premiärdagen visade det sig vara, kanske andra eller tredje tåget för dagen?
Men jag såg det.
Rött och grant, något man ser. Efter år med silvergrå och tämligen anonyma X2000-tåg.
MTR-koncernen är ett Hongkongbaserat företag, ett av världens största tågoperatörer med tåg rullandes i Asien, Australien och Europa. Sedan 2009 driver de Stockholms tunnelbana.
Verkar som Göteborgslinjen blir den första i ett försök att få in foten på den nordiska tågmarknaden, där det finns luckor att fylla och regeringar som medger konkurrens.

Arthur, a stray dog has touched my heart.

Photo/Krister Göransson/Peak Performance

All you out there, you simply must read this story in Mail Online, Daily Mail´s online newspaper.

We here in Sweden, first heard about Arthur, with two legs remaining of the tough competion in Eucador.

Adenventure Racing World Championships is nothing for a  beaten, bleeding and scared dog, but he was fed a meatball before the continuation of a 20 mile trek.

He swallowed the meatball and decided to become the fifth member of the team for the rest of competition. 

The rest can be red in the Mail. Don´t miss it. Arthur is today staying in a dog quarantine near Stockholm, and is reported to be well and are today expecting the first visit from one of his team-mates. 

Two weeks ago, he was trying to avoid to be beaten, hiding, starving and without all self confidence, today to be treated well, fed and able to move around without being hit by sticks or belts.

Welcome to our part of the world Arthur. You are a tough guy.

JFK och Kubakrisen till minne.

Det är 51 år sedan John F Kennedy brutalt mördades i Dallas.
Skotten i Texas gick som en chockvåg över världen, ett år efter att JFK fått Nikita Chrustjev av beordra sina missillastade fartyg på väg mot Kuba att vända.
Det året var 1962 och jag skulle precis mucka från min militärtjänstgöring i Kustartilleriet på norra Gotland, men därav blev inget, den veckan då världen stod på randen till ännu ett världskrig, fick vi som skulle få åka hem, snällt stanna kvar i beredskapsläge.
Hade vi då haft den tillgång till information som idag sköljer över oss, hade vi säkerligen blivit skraja och undrat om vi någonsin skulle få komma hem igen.
Nu visste vi inte så mycket, radion fanns och TV fanns också, vi lyssnade och tittade men fattade nog inte hur stora riskerna var.
Allt nog, Krusse backade och fartygen fick återvända hem igen, förmodligen till Leningrad eller Kaliningrad. Fidel Castros missiler och raketer nådde inte fram.
Och vi återvände också hem.

Året efter sköts John F Kennedy.
Jag och Kerstin, nygifta satt på flyttkartonger i vår nya lägenhet på Terrängvägen i Västertorp i Stockholm, när Kerstins mor ringde och berättade att de skjutit Kennedy.
Vi kopplade in vår radio och lyssnade, på Arne Thorén och andra. Ganska kort efter det kom dödsbudet. Chocken briserade och rädslan kom tillbaka.
När sedan strippklubbsägaren Jack Ruby inför tv-kamerorna smög fram bland vakter och polis och knäppte Lee Harvey Oswald, skrevs tv-historia. Aldrig hade ett "så viktigt mord" direktsänts och setts världen över.

Ja åren har gått, fortfarande lever vi i den sk västliga världen i fred, kommunismens hot är borta. Nazismen sprattlar lite här och där, fundamentalistiska rörelser inom islam begår illdåd, men här hemma är det fortfarande ganska lugnt och fredligt.

November

Ingen på dessa breddgrader kan ha undgått att vi lever i den gråaste, mörkaste och kanske mest trista av månader - månaden November.
Det är inte bara ebola, MH17, ISIS eller Förbifarten i Stockholm som förmörkar vår vy och orsakar depressioner hos vissa, sömnlöshet hos andra - det är också vädret, årstiden och saknaden efter sol.

Personligen klarar jag detta bättre än många andra, jag vantrivs inte, njuter inte heller, men kurar lite i skydd av dimmor och mörker.
Plockar fram ett korsord, en bok eller placerar mig vid datorn.
Ibland blir det tv-tittande och Dagens Nyheter bygger på lite av kunskapen om omvärlden.
Med andra ord, jag har det ganska gott under november månad, knastrar sedan kakelugnen och det finns ett gott vin att läppja på, ja då rider man ganska snabbt ut denna trista månad, som om lite drygt 30 dagar slår över till hopp om ljusare tider igen. Den 21 december är dagen.
Då börjar det så sakteliga mörkna på södra halvklotet, medan vi här uppe kan skönja aningen längre dagar in i början av januari.

Men som gubben här ovan, det finns de som lider. De som deppar och de som hukar under moln och duggregn. Håll ut, framtiden är ljus.

Tiggarplågan

Nu lyfter jag bladet från munnen och uttrycker mina egna åsikter om vad som möter mig fram för allt i Stockholm - tiggarna.
I alla åldrar, kvinnor och män, strategiskt utplacerade (av vem?) och med uppgiften att inte i första hand få in några ören till sig själv eller sin slavdrivare utan för att ge alla som vänder bort blicken eller bara passerar - ett dåligt samvete.
Men jag har slutat med att diskutera med mitt samvete, jag passerar och bannar de som sitter som spindlar i nätet och bokstavligt håvar in merparten av det som tiggs ihop.

Det är inte mycket bättre på tunnelbanan, jag åker den kanske 2-4 gånger i månaden, varje gång, jag lovar varje gång står någon, eller kommer någon och spelar en trudelutt.
Väl inövad och repeterad, efter en, kanske två hållplatser kommer handen, burken eller koppen stickandes framför min underjordiskt transporterade kropp.
Jag ger inget.
Jag går inte på något om pengar till en kopp kaffe.
Jag avskyr den organiserade tiggarverksamheten som förstör bilden av Stockholm.

Jag mötte inga tiggare i Kapstaden, även om det är en stad där tiggare vore mer naturligt förekommande, om man så vanvördigt kan uttrycka sig?
Jag mötte inga tiggare i Windhoek, Namibia, där klyftorna också är djupa.

Men i Stockholm finns de, de få som är hemlösa och utslagna har det svårt, men hur skall jag på väg från punkt A till B, kunna urskilja vilka som är riktiga tiggare, när det fraktas in nya "låtsas-tiggare" dagligen?

Punkt - slut.