50 miljoner kronor bränner skönt i fickan...

I morgon är det 30 år sedan skotten föll i hörnan av Tunnelgatan och Sveavägen i Stockholm, skott som slöt det oskuldsfulla svenska ansiktet i kramp och ångest.
Vår statsminister Olof Palme dog omedelbart cirka tjugo över elva den kvällen, en fredagskväll.

Jag tänker inte ens försöka mig på att spekulera vem, eller vilka som låg bakom mordet.
PKK, Sydafrika, polisen, 33-åringen, militären, Palmehatare, Christer Pettersson eller vilken/vilka det nu månde ha varit.

Utan mina funderingar kretsar mer kring varför ingen tjallat, eller tipsat eller trätt fram och berättat att det var den och den.... herre jösses det ligger ju 50 miljoner kronor och väntar på den som kan ge tips om vem som låg bakom mordet på vår dåvarande statsminister.
50 miljoner, det är slantar som bränner skönt.

Om det nu inte var en ensling, utan en gruppering, mindre eller större, så måste det väl för i herrans namn vid det här laget ha frestat någon i denna grupp så mycket med 50 mille, att man anonymt tipsat om vem det var, idag död eller levande.
Jo tekniska bevis behövs, men om man kan haffa den skyldige, kanske revolvern också dyker upp, mördaren kanske ville behålla den som en trofé?
Förmodligen ett måste, att revolvern finns kvar, för att få personen fälld.

Men frågan igen...varför har ingen tjallat.
Hur lojal kan vara och hur länge?
50 miljoner kronor är en skön kudde att vila huvudet på och dämpa goolarkänslorna med.

Sveriges goda relationer med USA under nittonhundratalets andra hälft.

Visst är det så att Sverige alltid haft en speciell relation med stormakten USA.
Detta alldeles oavsett den politiska retoriken i våra respektive länder, under dimridåer av misstänksamhet och tidvis förakt, har den informella diplomatin alltid funnits, likväl som den formella. Det ömsesidiga förtroendet har väl varit lite kantstött men inte värre än att samtal förts och tankar utbytts. Beslut har åtlytts. Tystnad har rått.
Om man läser dagens artikel i Dagens Nyheter så förstår man att inte ens Kalla kriget var ett hinder för kontakter, trevanden, hänsynstagande och respekt.
Wikileaks Kissinger-rapporter är välgörande att ytligt ta del av, vår oskuld visar sig allt oftare vara befläckad och nedsolkad i kanterna.

Det kan vara nyttigt för ett folk som vårt, vilket under andra halvan av nittonhundratalet såg socialdemokratin som en garant för en bländande vit neutral stat, att upptäcka att så inte riktigt var fallet.

Det smusslades med vapenaffärer både här och där, Indien kanske inte minst, men även i andra mer suspekta länder prasslades det med sedlar och viskades det bakom stängda dörrar - utom den till Washington.

Grådask kallar jag detta!