Våndan av att äta vrålapa

I går när Conny firade sin födelsedag, så träffade jag sonen Jonte och pratade med honom en stund. De tillsammans med mamma Karin seglade, för ett antal år sedan, jorden runt under sju härliga år.

Vid ett längre uppehåll i Costa Rica i Mellanamerika träffade Jonte en grupp ruffa och tatuerade motorcykelsnubbar från Alaska, som hade "fjollat ner sig" och seglat längs västkusten ner till Costa Rica. Tänka sig hårsvansade roughnecks i en segelbåt!!

Allt nog, de skulle visa sig på styva linan, gick ut och sköt en vrålapa, för kinderna på vrålapan var en delikatess hade de hört. De tillredde apan, de fina stycken av kinderna som lades i pannan visste Jonte inte om de genomstektes ordentligt, ölen hade under tiden gjort samtliga grumliga i både blick och omdöme.

Jonte åt några bitar, simmade sent på natten över från deras till familjens egen båt Morning Sun. Väl ombord kände han krafterna sina kvickt, gick på holken och gjorde sig redo för vad magsmärtorna väntades åstadkomma. Han berättar att i spegeln mitt emot toastolen såg han sig för första och enda gången, sig själv som död. Vitare än vit efter månader i tropiskt klimat.

Den natten var den värsta under alla sju år på haven. Han överlevde och fick senare veta att just apan har det mest bakteriella köttet av alla däggdjur, är det då inte riktigt stekt kan det resultera i rena magtortyren.

Vrålapan är vanlig från södra Mexiko ner till norra Argentina, dess ljud - vrålet - kan höras flera kilometer bort. Kroppslängd 60-90 cm och vikt 4-10 kilo, svansen är nästan lika lång som kroppen.

Den mjuka dimman

Som grå mjuk vadd ligger dimman runt vår tillvaro idag. Men den är ganska tunn och marknära, vilket gör att man kan skönja den blå himlen ovanför täcket. Med solens genombrytande strålar blir det ett spännande spel med inbrutet ljus i det suddiga grå.

Bilder som togs på väg till och hem igen från Skeppsta glashytta nyss.

Foto: Olle Q ©

Inga isberg på Nyckelsjön

Läser att ett gigantsikt stort isberg bröts loss från Antarktis på sextiotalet redan, det har nu i allt mer krympande skala, men ändå megastort nått australiskt territorium och driver så sakteliga mot Nya Zeeland.

Jag tittar ut genom fönstret och konstaterar, vilket bildbevisas överst här, att inga isberg från Arktis nått våra trakter, ännu.

Sverige ligger med en rejäl fläskläpp

Efter Djurrättsaktivisternas avslöjanden om de urusla förhållanden på vissa grisgårdar i Sverige, nittio stycken närmare bestämt, så har glorian återigen knuffats ännu mer på kant på den så stolta nationen Sverige.

Här har vi i decennier inbillats att vi är navet för allt gott på denna vår jord, rättvisans och ärlighetens hemvist i en i övrigt grådaskig och unken värld.

Men verkligheten har visat på annat - visst vi är bäst på pappret, i teorin - men när sanningen slår ner som en briserande bomb, står vi där med brallorna nedhasade, tio fingrar i syltburken och skägget fast i brevlådan.

Farao, vi är ju som alla andra, vare sig bättre eller i de flesta fall sämre. Vi har pekat finger åt dansk grisproduktion, nu står vi där med kunder som väljer svenskt nöt och fågel, men ratar svenskt griskött. Synd om alla ärliga svenska grisbönder.

Fasingen att man aldrig får vara störst, bäst och vackrast.

Scott Island

Scott Island är en liten obebodd ö av vulkaniskt ursprung i Rosshavet i direkt geografisk närhet till Antarktis. Bara 505 km nordost om Cape Adare på den allra nordligaste delen av Victoria Land. På bilden här ser du den mörka ön som ser ut som en toffla utan häl, med Haggits Pillar den mörka pelaren intill på höger sida.

Ön är liten, 565 meter nord till syd och mellan 130 till 340 meter bred. Högsta punkt är 54 meter. Precis intill Scott ligger Haggits Pillar som du ser till höger om Scott på bilden, en hög som når 62 meters höjd och har en diameter på 50 meter.

Scott har två små vikar med stränder, resten är omgärdad av höga klippor.

Ön upptäcktes på juldagen 1902 av kapten William Colbeck, skeppare ombord "Morning", han landsteg då som första människa på Scott Island. Morning var för att göra bilden komplett ett underhållsfartyg till Robert F Scotts expedition.

Colbecks avsikt från början var att ge ön namnet Markham Island efter Sir Clements Markham som något senare beslutade att namnge ön efter Kapten Scott.

Haggits Pillar fick namnet efter Colbecks mors familjenamn, Haggit. Där ser man.

På ön finns en automatsik väderstation. Medeltemperaturen är ett par grader under noll sommartid och kan vintertid nå ner till minus fyrtio grader.

Scott Island är slutligen en del av Ross Dependency, som Nya Zeeland gjort anspråk på.

Mia i Mål!!!!

Efter tio dagars nonstop -sökande, tryckande, ratande, suckande, frågande, undrande, smilande, hoppandes så gick Mia i mål klockan 19.15, för en kvart sedan.

Hon var nöjd, inne på den fjärde plåten och efter ett otal provtryck i olika färgställningar, satt bilden med stort B plötsligt där. Jag kunde bara instämma.

Det blir en kväll då Mia äntligen kommer ner från ateljén före klockan 23.00, måste kännas skönt för Mia att få koppla av och sippa på ett glas vin.

Tryggt vetandes att där uppe i press ligger bladen som skall representera henne på Grafiska Sällskapets stora Jubileumsutställning i vår.

Foto: Olle Q ©

Tack november

Nere vid bryggan, precis innan vi drog upp båten, såg det ut så här igår söndag. Solen hade återigen täckts av gråa moln och november visade sina rätta färger igen.

Visst finns det en ro och ett lugn i november, den må vara mörk och ganska trist, men den skänker många av oss en period av stillhet och minskat krav på att vara aktiva från arla morgonstund till solnedgång. Tack november.

Mia och jag jobbar mest inomhus och använder de hjärnceller som återstår till skapande verksamhet, nu när inte trädgård och grill fordrar ens hela uppmärksamhet. Tack november.

Foto: Olle Q ©

Vulkan i Härjedalen?

I ett gammalt fotoarkiv hittade jag denna vy av Sånfjället i Härjedalen, sett från ett kalhygge nära Svartåsvallen.

Sånfjället som ibland stavas med o, är 1278 meter högt och är onekligen format som vi vill se det, en vulkan. Faktum är att det bara är från denna punkt berget har en konisk form, från Hedesidan t ex ser det mer ut som en kil.

Mount Egmont i Nya Zeeland eller Mount Fuji i Japan är några exempel på vulkanformer som vi gärna relaterar till.

Roland Stolpe och jag besteg berget från västsidan, året var 1978 och konditionen var då på topp i dubbel bemärkelse.

Energifrågor

Jag sitter och läser Kjell Alekletts blogg om EU:s pågående möte, "Energy Forum", i Budapest.

Vill bara citera några få av hundratals rader, rader som kan få oss att förstå vilken stormakt Ryssland är på energiområdet, vilken makt de besitter.

I höst har Ryssland passerat Saudiarabien som världens störta oljeproducent och sedan länge är man världens största producent av naturgas. Om man till detta lägger att Ryssland är en av världens största kolproducenter och att man har stora fyndigheter av uran och vet att det är energi som styr världen borde alla förstå vilken maktfaktor Ryssland kommer att bli i framtiden.

Att Norge, Danmark och England inte längre kan exportera olja och gas år 2030, för den är nästan slut då och räcker bara för inhemsk konsumtion, gör att vi kanske bör se över hur vi och EU vill se vår energiförsörjning framöver.

För det är väl ingen som tror att vind, våg, sol kommer att räcka?

Och att bygga ut kärnkraften i tid till 2030 verkar orealistiskt, astronomiskt dyrt och tveksamt med tanke på de risker som finns med den.

Vad återstår? Jo gas, gas och åter gas, en del olja. Vem har gasen och oljan? Bl a Ryssland.

Vad har vi själva, vad har Europa, jo det vi har idag, plus en hel del ny vindkraft som kanske täcker det behov som tjugo års utveckling, befolkningsökning och matbehov i Europa kräver.

Nytillskotten räcker inte längre tror jag. Tufft.

Men tyvärr är nog verkligheten grymmare än så, att bara bestämma en procent-tak på minskningen av utsläpp av koldioxid håller inte.

Jo vi kommer att vara uppfinningsrika och nitiska och visst, utsläppen kommer att minska, men energin behövs, mer och mer av den, världen över, för vi blir helt enkelt fler och fler, i hela världen.

Det lär inte vara antalet bilar, fisande kossor, läckande mossar som avgör vårt klots framtid, utan det faktum att folkmängden ökar.

Fler munnar, mer energi för att mätta och värma alla oss tvåbenta varelser.

Var skall vi få den ifrån?

Först Ryssland, sedan Mellanöstern, kanske Brasilien? Nordamerika sinar, liksom Nigeria.

Det är den stora frågan.

Vill du läsa mer av Kjells tal på kongressen och hans tankar kring detta spörsmål är hans webbadress:

http://aleklett.wordpress.com/

Att vara konstnär.

Motiven skiftar, tekniken varierar, ändamålen är olika. Konstnären ställs ideligen inför tuffa utmaningar och problem, något som den yrkesskicklige alltid bör bemästra.

Slutresultatet kommer att ses av många, bedömas och värderas. Känner man att man gjort sitt yttersta kan man ändå gå rakryggad genom skärseld eller himmelrike.

Foto i Kil där konstverket blev till: Olle Q @. Konstnär: Mia J.

Tryckarhelg i Julita

Det handlar inte om någon foxtrot-träff, utan snarare om en grafiktryckar-träff.

Ola och Helena har sina jättefina och rymliga ateljéer i den gamla nedlagda Konsumbutiken i Äsköping, någon kilometer från där de bor i en av flyglarna på Julita slott.

Vi fyra bestämde i somras att träffas och utbyta erfarenheter, hemligheter och beprövade tekniker med varandra. Öppna kort annars ingen träff.

Det blev träff, vi tog tid på oss, vi tittade när en efter en berättade, färgade in och tryckte - varvet runt.

Mycket lyckat, en hel del go´bitar att ha med sig i bagaget när det är dags att själv göra plåtar och trycka - vilket det är just nu, för både Mia och mig.

Ola och Helena kommer till oss i vår för en svarsvisit med samma tema - titta, fråga, trycka.

Att vi sen hade skitkul, åt gott och trivdes bra ihop förgyllde bara tillvaron ytterligare.

Tack.

På bibelpapper.

Jo, det stämmer, detta är en detalj ur en stor bild, gjord i blandteknik - på bibelpapper.

Ett tunt, men tåligt, lite glatt papper. Jag har utnyttjat de veck som uppstod (avsiktligt) och förstärkt dem med blyertslinjer i vissa fall. Torrpastellkritor, kol, lite fetkritor och resten vild fantasi.

Vi köpte varsin rulle bibelpapper från Gerlesborgsskolans butik i Bohuslän. Mycket användbart i kommande större collage exempelvis.

Foto: Olle Q ©

All whites did it!!

Äntligen, Nya Zeeland kvalificerade sig för några minuter sedan till VM i fotboll, de slog Bahrain med 1-0 hemma i Wellington. Där det som vanligt blåste småspik och var buskallt.

Bahrain missade en straff, blev paralyserade efter det och NZ kunde ganska komfortabelt hålla sin ledning.

HD-sändning via Eurosport, tekniken är underbar.

Vad sedan NZ kan åstadkomma i Sydafrika är kanske ett annat kapitel, huvudsaken är att både de och Australien är där. Mina favoriter, som jag kommer att kolla nästa år.

Underbar morgon.

Det är faktiskt en synvilla

John Pugh, en fantastisk muralmålare i Kalifornien, som använder tekniken Trompe Lòeil Art, där man helt enkelt lurar ögat, en platt vägg förvandlas till en tredimensionell "verklighet".

Detta motiv är från Main Street, Los Gatos, Kalifornien. Även kvinnan som syns tittandes in i rummet är en del av målningen. Snacka om förfinad teknik, mycken magi i penslarna.

Tack John Pugh.

Kunde inte låta bli

Lekte lite i Photoshop, trevande som alltid för en nybörjare, hittar några korn här och där, som går att plantera för kommande utmaningar. Jag som gammal utbildad grafisk formgivare har aldrig riktigt haft tid, eller känt för att prova den snabba digitala formgivningen som är gränslös. Men nu pockar det. Känslan att bild och typografi hör ihop har aldrig svikit mig.

Ansiktet

Stig Olssons ansikte, värt att visas igen.

Vibrerande gult

Det sista gula ville jag fånga för en vecka sedan. Precis innan gråheten blir total, lyser träden upp i gult, nästan som en hägring på håll, vissa av dem i alla fall. Ett litet svep av gult innan det är för sent. Senhöstgult. Innan snön.

Foto: Olle Q ©

Hörs tisdag

japp, tisdag nästa gång, har en del att pyssla med, funderar medans jag gör det på den ö som dyker upp snart - på denna blogg.

Som vanligt en ö söder om ekvatorn - var annars?

Vi hörs.

En fredag i november

Jo visst är det så, det var förra fredagen som Anna tog denna bild, men det ser lika dan´t ut idag, en vecka senare.

Hösten är avskalad och blek, det skall den vara också, det är först då man uppskattar den, åtminstone den ljusa delen av den, dagarna alltså.

Foto: Anna Jarnsjö Lauridsen ©

Vår framtid?

Jag hade hellre sett våra barn som glada spralliga ungdomar på väg till stranden än dem som uniformerade och beväpnade. Redan indoktrinerade och okritiskt tänkande individer. Vad säger och tycker deras föräldrar? Skrämmande bilder.

Jag förstår att ni alla inte orkar ta in bilder som dessa, men vi måste faktiskt orka med det också, kanske sålla bort någon såpa och bry oss om våra barns framtid i stället, den värld som formeras varje dag som går, stöps av oss vuxna genom våra barn.

Vill vi ha det så här?

Eller är Bonde söker fru viktigare?

Evigheten, finns den?

Evigheten kan inte illustreras.

Vår eget evighetsbegrepp är det jag vidrör, inte universums.
Men min bild av något så abstrakt som evigheten skulle kunna te sig som denna. Att inte veta vad evigheten är, ens kunna föreställa sig den, så tror jag denna nästan kosmiska bild faller in i mitt evighetspussel.

Vad menar man med ordet? Vad vill man med det egentligen? Varför använda det? Finns det någon evighet, allt måste väl ha ett slut?

Ordet evighet?

Är kanske hitta en förklaring till det som kommer efter livet?

Visst vill jag se det så, att ha något att hänga upp resten av ens tillvaro, efter döden, på.

För inte tar det väl helt abrupt slut då?

Uppenbart blir begrepp som evighet, hädanfärd, förgänglighet och förlängning, en dag som denna, då jag och många som stod Ove nära följde honom till hans sista vila, verkliga och nakna.

För visst fortsätter allt, med oss eller utan oss.

Hur vi färdas vidare, om vi nu gör det, in i det eviga, oändliga, vet vi intet om. Vi vill tro att slutet av tillvaron som människa inte är definitiv när döden hämtat oss, utan bara är slutet på en, av många, etapper av något evigt levande.

Låt oss tro det, det inger hopp och förtröstan.

Foto: Olle Q ©

Hösten sedd genom Annas kameralins.

Tittar ut genom fönstret från övervåningen, Anna är här, hon plockar fram sin Nikon D300 och trolleriet är ett faktum - det vi ser i verkligheten ser ni här på nätet. Just nu.

Easy piece of cake, it seems, men ett vant och känsligt handlag med kameran är ett måste och det har Anna.

Foto: Anna Jarnsjö Lauridsen ©