Patagonienparakit eller Patagonian Conure.

Patagonien, en enorm landmassa i sydligaste Argentina och Chile, med Andernas snötäckta bergskedja i väster, vilka oftast gör att vinden störtar ner för bergsidorna som vetter mot inlandet.
Det blåser alltså konstant på slätterna i Patagonien.
Ganska långt norröver längs Atlantsidan av Argentina ligger halvön Valdés, omgiven av bukterna Nuevo och San Matias.
Sanstensklipporna längst ut är höga och där bygger Patagonienparakiten sina bon, de gräver ut dem i sandstensväggarna, vissa kan bli tre meter djupa.
Ett perfekt skydd mot hotande faror från trutar och kondorer när ungarna fötts.
Kampen om platserna är stor, men de kommer efter strider överens, monogama djur är de också, så när 30 000 par kommer i stora flockar på den våren för att häcka, blir det ett förfärligt skrikande av varje parakit för att hitta sin partner.
De känner igen varandras läten och hittar till slut alltid varandra.
Nere på stränderna rullar havselefanterna och späckhuggare och andra giganter på trettio ton och däröver vältrar sig en liten bit ute till havs.
Patagonienparakiten tillhör släkten Cyanoliseus och är en förhållandevis stor parakit på runt 50 cm med avsmalnande stjärt och ett gråvitt brutet band över bröstet. Gula, orange och gröna inslag finns också.
Den flyttar omkring efter säsong och tillgång på föda.
Och den finns som fågel att köpa och sätta i bur hemma, men låt den hellre leva i friheten i Patagoniens fantastiska landskap.

A400M har det vått om fötterna.

Airbus A400M Airlifter genomgick för dryga tio månader sedan tuffa vattentester, man startade och landade på banor täckta med vatten, för att verkligen prova att det fungerar även i de tuffaste av förhållanden.
Detta skedde i Istres i Frankrike, resultaten blev framgångsrika och på Farnborough Airshow i juli så visade hon upp sig tillsammans med andra skönheter.
M står för Military, om nu någon skulle tveka.

Och, är det bäst att tillägga, även när det är kallt om fötterna klarar hon sig alldeles utmärkt att både starta och landa, detta under tuffa provflygningar i Lappland i vintras.

Lena Highway or Federal Highway M56

Kärt barn har många namn, utöver M56 kan den också på engelska benämnas the Amur-Yakutsk Highway eller Highway from Hell.
Den ligger, många tidszoner bort, långt ute i öster i Ryssland, detta jättelika land. Och den förbinder Jakutsk med Skovorodino genom en ca 120 mil lång korridor, delvis parallellt med den ännu icke färdigbyggda järnvägen till Jakutsk.
Namnet Lena Highway har den fått från floden Lena som rinner i nordsydlig riktning och vid vars östra strand staden Jakutsk ligger.
På andra sidan floden ligger Nishny Bestyahak, under vintertid kör man enkelt över den frusna floden, eller tar färjan, men stora delar av året vare sig bär eller brister isen, ingen vågar sig över eller kan ta sig över.
Och det finns ingen bro, men den här vägen då? Jo den är visserligen en federal väg byggd mellan 1925 och 1964 och det är fortfarande en grus (eller ler-) väg.
När den är frusen på vintern går det utmärkt att köra, 70 km/h är maxfarten satt till.
Men, när tjälen går ur och när regnen sommartid sätter in, blir vägen oframkomlig mer eller mindre, leran sväljer t o m mindre bilar, vilket gett vägen sitt namn Highway from Hell.
Och....tänk er själva att sitta i denna sörja och komma vare sig fram eller bak, vilket rent helvete det måste vara.

Ta en titt på bilderna, klicka på dem och se dem lite större.
Ganska remarkabla bilder, att detta får fortgå i ett land som har pengar (olja och gas) och lägger så stora belopp på militär rustning och annat, som borde stå tillbaka för det mest elementära behovet att få en framkomlig väg, året runt för de som bor i Jakutsk (Yakutsk).

Microsofts nya logo, njaeee....

Obs! Klicka på bilden så blir den läsbar.

Microsoft har piffat upp sin image, logo har stelnat och typsnittet är ganska fräscht.
Det verkar som Apples Myriad Pro ligger som grund.
Åtminstone om man får tro sajten techcrunch.com:s kritiska ögon. De säger att man rätat upp benen på M:et så de står lodrätta, förlängt de avslutande delarna på s:et något samt dragit ihop f och t "ribborna".
Det är möjligt, men i mina ögon mindre troligt att de är så i händerna på Apple att de inte kan tänka självständigt.

I det stora hela tycker jag hela logo-bilden är ganska stel och aningen trist. Den andas inte morgondag precis.

Holmhällar, paradiset omgivet av vatten.

Längst ner på sydöstra Gotland ligger Holmhällars raukområde, med Heligholmen vilande några hundra meter ut i havet.
Holmhällars Pensionat döljer sig bland krokiga tallar en liten liten bit upp från den här runt utbuktande halvön - kan vi kalla den.
En vandring längs sandstränder, bland kalksten och sansten, raukar och rabbishål i marken, med blommor och växter som lever sitt liv bland sten och i minst sagt karga miljöer.
Raukområdet är spännande att utforska, sandstränderna som sagt bitvis nedtyngda av tång, som inte minst sädesärlorna har hittat till, beståndet av flugor är obegränsat.
Havet rakt ut, glimmrar ibland i solen, är hotfullt mörkt när regnskyar drar in eller dånande och skummande när vinden visar den sidan.
Några bilder från Holmhällar, Mias och mitt paradis någon vecka varje år.
Pensionat Holmhällar hyr ut cyklar, har rum, stugor, halvpension, självhushåll, bastu, tv-rum, konferenssalar, uteservering och matsal, gungor och annat skoj för de små.
Rekommenderas.
Det är naturens skiftningar som gör att vandringarna aldrig, aldrig blir de samma som drar oss dit, pensionatet kommer som en presentbonus.
Tack Kalle och Eva för i år.

Kängurun och jag

En decemberdag i Cleland Park, nordost om Adelaide blev minst sagt minnesvärd.
På stora ytor, inhägnade, men fortfarande stora ytor fanns det massor av olika kängurus, stora röda och sedan nedåt i storlek och en variation i färger "ner" till grått.
Fredliga, vana med människor, lät en del sig klappas och strykas över ryggen.
När jag själv försökte närma mig en röd på samma nivå så blev den lite tveksam och avvaktande, ärligt talat kom jag inte så mycket närmare än så här, med respekt och hänsyn till kängurun.
Den tillhörde inte de som lät sig klappas.
Men spännande var det.

GO Transit - dubbeldäckad kanadensare.

GO Transit, en del av Metrolinx som binder samman Stor-Toronto med Hamiltonområdet längs Lake Ontario (the Golden horseshoe.)
Det hela började i maj 1967, idag transporterar GO Train och GO Bus inte mindre än 62 miljoner passagerare årligen. Lägg därtill ett tunnelbanesystem och ett spårvägsnät så får du en storstad med en mycket välutvecklat kollektivtrafik, som Melbourne, där det visserligen knakar då Melbourne växer som bara attan, lite för snabbt anser kritiker.
Och alla vi här i Sverige som spänner bröstkorgen sedan några år tillbaka för att vi har moderna dubbeldäckade tåg, de finns och har funnits i många, många städer och länder sedan årtionden tillbaka, så vi ligger i släptåget efter en era som började i mitten på sjuttiotalet i Toronto, hur det började i Sydney, Berlin, Köpenhamn, Zürich och andra städer kan jag intet om.
Men dubbeldäckarna med tre olika passagerarplan att sitta på är praktiska och lyckade på alla sätt.
De är här för att stanna.

Planespotting.

Traditionellt hålls varje år en Spotting weekend i Sydney, eftersom jag är medlem i Sydney Airport Message Board hålls jag informerad om detta event.
För min del så är avståndet lite stort och kameran kanske lite liten?
Eller kanske främst objektivet?
Hur som helst samlas mina australiska vänner längs start- och landningsbanorna på Kingsford Smith Airport eller Sydney Airport i dagligt tal.
Under några intensiva dagar plåtas det, diskuteras det, byts det erfarenheter både om flygplan, kameror och egna flygupplevelser.
Kurt Ams är administrator för denna flygdiskussions-klubb, som synes även arrangerar en del aktiviteter, det är Kurt som tagit bilderna här ovan.
Jag misstänker att han inte har något emot att få figurera på en svensk blogg.

(Kurt, in case you stumble over my blog, hope you don´t mind me using a few of your shots from the latest Spotting weekend, thought so. Cheers.)

Intressant om oljelagren i South Australia och tänkvärt för oss i Europa.

I dagens upplaga av the Advertiser i Adelaide, South Australia tas den ytterst känsliga frågan om vad som händer med oljetillgången vid exempelvis en uppflammande kris i Mellanöstern.

I det här fallet är det delstaten South Australia det gäller, men det gäller de övriga staterna i Australien och det gäller oss i Europa i lika stor utsträckning.

Här kan du klicka/eller klistra dig in till tidningens artikel.
Skriven av tidningens vetenskapsreporter Clare Peddle.

http://www.adelaidenow.com.au/news/south-australia/states-fuel-tank-running-on-empty/story-e6frea83-1226447890217

Hur stora oljelager har vi i Sverige, hur ser det ut i resten av Europa? Vilka länder kommer att kunna fylla sina lager och från var kommer den oljan, kommer priserna att avgöra vem som kan köpa?
Vilka sociala konsekvenser får det? Hur kommer matförsörjningen att se ut? De livsviktiga transporterna hur påverkas de?
Ett ev krigsutbrott i Persiska viken skulle leda till att nio (9) supertankers med 18 miljoner fat olja om dagen inte kommer att kunna leverera längre.
Tilläggas bör att tre av dessa går till Europa och Nordamerika, resterande sex öster ut till de asiatiska länder, främst Kina, Japan, Sydkorea, Indien med flera länder.
Singapore som är en stor oljehamn och vilken är den utskeppningshamn som förser bl a Australien med olja drabbas naturligtvis också svårt vid ett totalstopp.

Detta är frågor som vi borde ställa oss. Nu.

I Kjell Alekletts bok Peeking at Peak Oil som Michael Lardelli (på bilden) översatt till engelska finns allt du kan tänkas finna av intresse kring oljans öden och äventyr.
Och att den inte är en oändlig resurs.

Beställ den på www.amazon.com.

Den kommer på svenska framåt höstkanten.

Slaget om Singapore 1942

Det ointagliga fästet Singapore föll den 15 februari 1942, efter en veckas strider.
De numerärt underlägsna japanska styrkorna hade åsamkat britter, australier och indier det värsta nederlaget i imperiets historia.
138 708 brittiska, australiska och indiska soldater kapitulerade.
Den 25:e japanska armén hade kommit norrifrån, genom den ogenomträngliga djungeln som britterna ansåg vara deras bästa "bundsförvant."
Det japanska flygvapnet var effektivt, de sänkte flera slagskepp, vilket lämnade hela den östra sidan av Malackahalvön öppen för nya japanska angrepp. Stora indiska styrkor tvingades kapitulera efter att ha omringats.
Från början av februari artilleri-besköt japanerna de allierade och med ett effektivare flygvapen, taktiskt kunnande och effektivare artilleri avancerade japanerna dag för dag.
Hade de allierade vetat att de var tre gånger så många som de japanske trupperna hade de kanske inte vikt undan för omgrupperingar och taktiska reträtter så ofta.
Stora förluster för de stridande men även civilbefolkningen, närmare en miljon sökte skydd i de krympande delar av Singapore som de allierade höll.
Generallöjtnant Arthur Percival ombads flera gånger av sina militära rådgivare att kapitulera under slutdagarna,  "...... för att spara liv, civila och soldaters..."
Winston Churchill skickade ett telegram den 10 februari med bl a dessa ord: "... det brittiska imperiets och den brittiska arméns ära står på spel i Singapore..."
Den 15 februari bröt japanerna igenom de sista försvarslinjerna, de allierade hade slut på ammunition och mat, plundringar och deserteringar bland allierade soldater orsakade kaos i de centrala delarna.
Percival beslöt efter ett mötte med sin stab att skicka en delegation med en vit flagga och en Union Jack till det japanska högkvarteret, svaret blev att generallöjtnant Percival själv tillsammans med sin stab skulle komma till Fordfabriken för att diskutera kapitulationsvillkoren.
Den japanske generallöjtnanten Yamashita (se övre bilden) och Percival skrev under villkoren kl 17.15 samtidigt som japanerna hissade flaggan på Singapores högsta byggnad.
Kl 20.30 upphörde alla strider.
Brittiska och australiska soldater togs till fånga medan runt 30 000 av de totalt 40 000 man starka indiska trupperna gick över till japanerna (!!) i den sk Indian National Army.
De övriga, tillsammans med britter och australier, hamnade i fånglägret Changi eller skeppades bort till andra delar av sydostasien som tvångsarbetande krigsfångar under brutala och mycket svåra förhållanden.
Japansk krigsbrutalitet visade sig vid Alexandra Hospital massakern den 14 februari. 320 män och 1 kvinna slaktades den dagen, bajonetter och machetes användes för att döda alla patienter och även delar av sjukhuspersonalen. De sjuka ansågs inte värdiga att leva.

Generallöjnant Yamashita mötte själv sitt öde senare, fångad, dömd av en amerikansk militärdomstol och slutligen hängd den 23 februari 1946.

A cat kissing a car. Katten kysser bilen.

This cat spent minutes "kissing", smelling and licking the bumper of a Volkswagen, right in the very center of our little town, with other cars moving up and down the main street.
And the cat smelled and smelled, licked and kissed this blue car, the car was very tidy and clean, no sign of having hit a fish or other animal.
Many people stopped and looked at the cat, discussing what was so tempting.

Besides all these questions, I am a great fan of red cats.

Den här katten satt i minuter och luktade, "kysste" och slickade stötfångaren på en VW, precis längs Västra Långgatan, med livlig lördagstrafik, i vårt lilla Gnesta.
Den luktade och luktade, slickade och kysste den rena och städade blå bilen, utan tecken på att ha krockat med en fisk eller något annat djur.
Detta fick folk att stanna och titta och diskutera vad som var så frestande och lockande.

Jag föredrar röda katter.

Äntligen, en första titt på BA:s nya A380

I dagarna pågår sluttampen av montagearbetena med British Airways första A380 i Airbus Body Shop i Toulouse.
Någon gång under september räknar man med att hon skall rulla ut för att testas på marken, sedan dröjer det tills den flygs upp till Hamburg för målning och uppsnyggning exteriört.
Men stjärtfenorna är alltid klara långt innan dess, för att ge bolaget reklam och status under alla faser av ihopsättningen.
Trevligt att ännu ett europeiskt flygbolag träder in i Airbus stolta A380-familj, den behöver förstärkning här i denna del av världen.

Kimberley Smith, maratontjejen jag minns.

I söndags gick damernas maraton i OS, det startade i hällregn men det blev mot slutet både uppehåll och solsken.
Med dagens fantastiska kameravinklar och panoramavyer får du direktkontakt med vad som händer på gator och i gränder i London.
Du får tid att lära "känna" löparna och se deras olika faser under loppet.
Utan att jag hade någon favorit, från början, som jag ville följa, fastnade jag för tjejen med namnet Smith på nummerlappen och med en lång vit fladdrande hästsvans.
Såg att hon var svartklädd och förstod att hon representerade Nya Zeeland, i regnet bar hon i stor vit och tuff keps, som hon runt 20 kilometer slängde.
Det kanske hon inte skulle ha gjort, för efter att ha fräscht och piggt legat bland topp tio fram tills dess, började repet gå och hon tvingades släppa, i mål blev hon femtondeplacerad. Men mellan 20 och 25 kom hon dock igen, gång på gång, men tvingades släppa 10-15 meter för att på nytt hämta in, för att till slut se avståndet bara öka mer och mer.
Hon säger efter loppet att det var knixigt, med många tvära 90-graders kurvor, kullersten och marmorläggningar i de centrala finanskvarteren.
Visst det var samma för alla, men vissa andra kanske hade förberett sig bättre än Kim? Vad vet jag.

Allt nog, den i Rhode Island, USA boende nyazeeländskan Kimberley Smith, med många rekord och fina tider på sin långdistanslista blev en profil som jag aldrig glömmer.
Varför?
Fråga inte mig, men Kim lycka till nästa gång det smäller.

Fotoplanket i Gnesta

Bengan Björkbom i Gnesta, fotograf och fotoentusiast på Fotosidan.se drog för några år sedan i gång Fotoplanket i Gnesta.
Årets plank hölls för en knapp vecka sedan och var välbesökt, vädret kanon och fotografierna visar den bredd och mångfald som alla konstarter överraskar betraktarna med, oavsett teknik och utrustning.
Jag tror så här på hemma på kammaren att Bengan blev nöjd, det måste definitivt ha blivit besöksrekord, det Öppna planket lockade många att utsmycka färghandelns långsida och på magasinsbyggnadens ena sida under ett skyddande tak hängde många av Fotosidans medlemmar, men även några andra.
På den andra sidan av magasinet var det full kommers med gamla analoga och några digitala kameror, objektiv och annan fotogodis.
Jag gillar det här initiativet.
Gnesta som kulturmetropol i Östra Sörmland befästs.
Tack Bengan.

Wilma Rudolph, the most graceful athlete of all?

The Olympic fever has gotten many of us to spend hours in front of the tv screens.
In a few days the track and field will start with all the thrill and excitment that comes with it.
I am old enough to remember the graceful champion of the Rome Olympics 1960 - Wilma Rudolph.
Born premature and sickly as a child, Wilma had problems with her left leg and had to wear a brace.
With great determination and with help of physical therapy she was able to overcome her physical disabilities.
In high school she played on a baskeball team.
But a naturally gifted runner, she was recruted for the track team.
At the age of 16 ahe became the youngest member of the US team, she enrolled at Tennessee State University and began training hard for the Olympics.
In Rome, she won 100 meter, 200 meter and the sprint relay events, making her the most popular athlete of the games.
She retired from competition early and worked as a teacher and a track coach.
Wilma Rudolph died in November 1994 from brain cancer.
In 2004 the US Postal Service honored her by featuring her on a 23-cent stamp.