Det var då det!

Den här gamla gulnade affischen hittade jag nyss i mina gömmor.

Jag utbildade mig till illustratör och grafisk formgivare på Berghs Reklamskola för runt femtio år sedan.

Mina första uppdrag, där bla den grafisk formgivningen ingick, var på Fritidsresors "reklamavdelning", då Fritidsresor bara var något år gammalt. Adressen var Drottninggatan 31 i Stockholm.

Reseledare behövdes till resmålen i Sydeuropa, jag gjorde formgivningen, gnuggade typografin till affischen, som jag idag ärligt talat inte har en aning om var de sattes upp.

Men det är inte utan stolthet jag tycker att resultatet fortfarande har en viss bärighet, rent typografiskt, layoutmässigt sett.

Valet av reseledaresymbol kan ni väl också ge mig ett extra plus för?

Morbid humor

Tecknaren, den energiske, Lindström har under rubriken Vapen en serie teckningar om just vapen och vapnets användning.

Hans arsenal (ursäkta) av teckningar inom alla områden är beundransvärd, hans humör är outtömlig, träffsäkerheten oöverträffad.

Ett geni den gode Lindström.

En huvudstad lika liten som Trosa

SvT kör just en serie om jordens megastäder.

Det finns faktiskt en motsats - ministäderna.

Trosa har lite drygt 11 000 innevånare, Trosa är ingen huvudstad, långt därifrån.

Men det är, dvs huvudstad, Basseterre i ögruppen Saint Kitts och Nevis i Centralamerika. Basseterre är ungefär lika litet som Trosa, men är trots sin ringa storlek - huvudstad.

Den lilla ögruppen har totalt 40 000 innevånare och består som namnet avslöjar två öar, den större är Saint Kitts och nere på den sydvästra delen av den ön ligger alltså Basseterre.

Vid havet som Trosa, lite mer kuperat och öppnare än Trosa.

Och landet är liksom Sverige en monarki, men inom samväldet med Elizabeth II som statschef, på ön företrädd av generalguvenören Sir Cuthbert Sebastian.

Kommunalrådet i Trosa heter heter Daniel Portnoff och är moderat. Statschefen i Sverige heter som bekant Carl XVI Gustaf.

Här slutar vi jämförelserna.

Naturens under i Kanada.

Mer än tusen ord sammanfattade i tre bilder.

Bara några ord - det är inte bara vi som har en vacker vinter - Kanada har både kyla och snö.

Överst en bild från Peters Stillwater i Nova Scotia.

Sedan två bilder från närheten av Timmins i Ontario.

Naturens under här hemma.

En bild säger mer än tusen ord, en klyscha som stämmer vissa dagar.

Två kompisar på besök i Sydney.

Cunard Line har två flaggskepp, jättarna Queen Elizabeth II och Queen Elizabeth, på denna bild kommer de tillsammans in i Sydneys hamninlopp. Maffiga saker. Det blev säkert trångt i the Rocks, runt Cirqular Quay och ute vid Operahuset när alla kryssningsresenärer fick lite landkänning igen. Shoppingnerverna spändes säkerligen till bristningsgränsen och en och annan pava vin och några bärs tömdes lika säkert på barer och restauranger också.

Djalu Gurruwiwi, en mästare.

Djalu är som sagt en mästare att tillverka blåsinstrumetet didgeridoos, eller yirdaki.

Kanske den mest kände tillverkaren av detta speciella instrument i hela världen?

Ödet för Djalu är att han tidigare drabbades av en svår halsåkomma som gjorde honom mer eller mindre oförmögen att sjunga och tala.

Men en gudabenådad musiker är han, folk vallfärdar till nordöstra Arnhems land där han bor och tar del av hans kunskaper.

Djalu föddes 1931 i Millingimbi i norra delarna av Arnhems land.

Han har en egen hemsida: http://www.djalu.com/djalu.html

På Youtube finns flera korta inspelningar med honom, värda att lyssna till.

Tufft hårmode bland gamarna.

Visst är den tuff, en riktig tonåring med mycket revolt och protest i kalufsen.

Den här vithövdad rebellen lever söder om Sahara i Afrika.

Fjärdrarna på halsen och undre delen av buken är vita, annars är den brunsvart till svart.

Reslig längd på cirka 80 cm och ett imponerande vingspann på runt 220 cm imponerar säkert på tjejerna.

En tuff flygspanare som inte skyr vare sig hyenor eller schakaler i kamp om godbitarna på marken. Den här gamen är lite kräsen i sin diet, väljer med fördel färska kadaver och undviker det som leget och sörjat till sig ett tag.

Apropå födan måste jag nämna att gamarna över lag har begåvats med extra stora mjältar, det organ som motverkar infektioner. Smart.

Dessutom har gamen ett extra bra immunförsvar, kanske också beroende på deras val av föda?

Till slut: en brittisk forskare som studerat och dokumenterat mycket kring gamars liv har konstaterat att gamen, även nu med hänsyn till matintaget, "har en betydligt bättre andedräkt än exempelvis en katt har".

Det känns väl betryggande, men viktigast för den här gamen är nog att man sticker ut från de andra med en frisyr som är djärv och ovanlig bland gamar.

Olles Galleri V

Vi tar en till ur Postens lilla broschyr.

Rubriken här att illustrera löd: "Vi ska fördubbla vår marknadsandel i paket".

Ill: Olle Q ©

Meekatharra, vad är det för någonting?

Jo, Meekatharra ligger i Western Australia, största samhället i the Murchinson, med bra vägförbindelse till Perth i söder och Geraldton västerut och längre norrut in mot Pilbara.

Ungefär halvägs mellan Perth och Port Hedland uppe på nordvästkusten.

Lite under 800 personer bor här, nästan hälften är ursprungsbefolkning.

Namnet Meekatharra betyder på det aboriginsk språket "Platsen med lite vatten".

En gruvort som en gång hade en järnväg, den lades ner för fyrtio år sedan, men med tanke på järnmalmsfyndigheterna som upptäcktes för tiotalet år sedan så kanske järnvägen uppstår igen.

77 svenska mil från Perth är orten idag ett centrum för får- och nötkreaturs transporter, som sker med långa sk roadtrains.

Meekatharra är en gammal guldrush-stad, de första som kom för att leta och prospektera kom i slutet av 1890-talet. Två större guldfält fanns då det begav sig, senare på 1980-talet kom en ny guldboom i samband med den allmänna gruv- och mineral eran. Den fortsatte fram till 2004 bara för att återupptas igen 2005.

Men Bluebird Gold Mine slog igen för gott för några år sedan.

Klimatet är torrt och hett. Med en årlig nederbörd på mellan 200 och 500 mm är det ett under att man kan ha boskapsskötsel i dessa trakter.

Jag har tyvärr inte varit i denna ort, skulle gärna vilja besöka lite avlägsna platser som denna, slåss med flugor och kanske akta sina steg något, det finns gott om varelser man inte vill trampa på. Men det kan det vara värt.

Meekatharra, watch out, one day I´ll be knocking at you door.

Mia x 2

Två.

2 är ordet.

Det är 2 månader exakt på dagen mellan bilderna.

Det är 2 olika årstider.

Det är 2 väsentligt olika temperaturer.

Det är 2 olika världsdelar.

Men...

Det är samma härliga Mia på bägge bilderna.

Det är samma ljuvliga sol på bägge bilderna.

Det finns samma optimism, spänst, nyfikenhet och glädje i bägge bilderna.

Den övre bilden är från dagens skidtur hemma i Blackstaby, med vårt hus i bakgrunden.

Den undre bilden är från en promenad i härliga Botanical Garden i Melbourne, Australien.

Foto: Olle Qvennerstedt ©

Union Pacific 844. The big one.

Året var 1960, då skulle Union Pacific 844, klassad som FEF-3, gå till skroten, med ynka 16 år på nacken, ett av tio liknande lok som beställdes 1944.

En koleldad jätte, ursprungligen beställd som dragare till de stora passagerartågen som Overland Flyer, Los Angeles Limited mfl, redan 1957 överfördes hon till godstrafiken.

Stor är ordet, 16 hjulpar 4-8-4 som det skrivs, dryga trettio meter långt och en imponerande vikt 412 ton. Idag körs hon på eldningsolja.

Hon är stationerad i Cheyenne Wyoming där UP 838 också finns kvar som ett reservsdelslok för 844.

Som utflyktståg, chartertåg, veterantåg och alla möjliga andra tjänster sysselsätts UP 844 idag.

Det finns mängder av Youtube-snuttar med hennes frustande och lite hesa vissla.

Spana in den här: http://www.youtube.com/watch?v=Zt8S5DIzDmo

En sk doubleheader med Southern Pacific 4449 och Union Pacific 844 i Castle Rock Washington den 12 maj 2007.

Vernissage idag. Saltskog Gård i Södertälje.

Ett grafiskt blad som jag kallar "Diktaren"

Mias stora fina målning "Rymd" 100x125 cm, finns också på plats.

I morgon lördag är det vernissage på vår utställning på Saltskog Gård.

Carl Fredrik Liljevalchs vackra och berömda hem.

Under morgondagen är det dags för Buss på Konsten, besökarna bussas runt mellan de olika gallerierna. Mycket omtyckt genom åren.

Vår utställning pågår fram till den 6mars. Öppettider lör- och söndag 12-16.

Välkomna!

Innan snön återvände.

Detta är himlen över Ullstagärdena och Nyckelsjön innan snön började falla för en stund sedan.

Visst kan man spå vädret utan att lyssna på väderrapporterna.

Foto: Olle Q ©

Another blow!

Som om La Nina inte ställt till nog med elände för Sydostasien och Australien, så får hon på nytt på nöten för att ligga bakom de svåra bränderna i Western Australia.

Först långvarig torka och hetta, sedan eftersläpande vindar från cyklonen Yasi, då behövs det inte mer än en gnista så är det eldstorms-varning.

Här bilder från Roleystone, några mil sydost om Perth, där förödelsen var stor, många hus blev offer för lågorna, folk evakuerades till säkrare platser, oroliga och ovissa om vad som hände med deras hem.

Foto: Dave Hancock och Tony Ashby

Moose Factory, vad är det för någonting?

En tidig bild av Moose Factory från 1854.

Skolan, med många elever. Året är cirka 1890.

Här vid syspetsen av James Bay, en del av jättelika Hudson Bay ligger Moose Factory. I provinsen Ontarios nordöstra del i Kanada.

Idag ser Moose Factory ut så här från luften, vid Moose Rivers utlopp ute på en ö, med båtförbindelse till närbelägna Moosonee.

Baseboll-laget Moose Factory Braves poserar med glänsande nyvunnen pokal.

Först av allt, varför skriver jag om denna lilla ort?

Jo, jag besökte platsen för ett antal år sedan, avlägset, utan vägförbindelser, bara tåg. Långt från "all ära och redighet" kan tyckas.

Därför for jag dit för att med egna ögon se hur folk i avlägsna delar av ett stort land kunde ha det. Ytligt förvisso, eftersom besöket varade i cirka fyra timmar, men ändå.

Jag glömmer aldrig Moose Factory, en ort som klistrat sig fast i mitt minne. Varför?

Inget speciellt egentligen, bara det att här ute på ön så hade hela Kanadas nutida historia delvis tagit en vändning. Och här ute fanns huvudsakligen ursprungsbefolkningen Cree, eller Moose Cree First Nation, som innevånare, företagare och samhällsansvariga.

Ortens historia är gammal, alltså ur europeiskt-kolonialt perspektiv gammalt.

Kort kommer den här.

Engelsk-fransmannen Charles Bayly och Hudson´s Bay Company etablerade år 1673 en lönsam handelsstation för pälsvaror, orten kallades först Moose Fort.

Den lilla engelska kontingenten soldater överraskades av franska trupper år 1686, de tog över, döpte om Moose Fort till Fort St.Louis.

Men engelsmännen tog gruvlig hämnd tio år senare och brände ner den lilla orten till grunden.

Vad hade hänt om inte engelsmännen återtagit denna då så viktiga handelsplats? Det kan bara de lärda tvista och diskutera runt. Kanske större delar av Kanada varit franskt, eller delats upp, eller kanske blivit delvis amerikanskt?

Men, The Hudson´s Bay Company satte upp en ny handelsstation år 1730 som också den brann ned genom en olyckshändelse efter en brand i ett kök.

Sju år senare stod än en gång en handelsstation på plats.

1821 när Moose factory var ett begrepp hade HBC sin huvudbas här, ett administrativt center för jättelika områden norröver.

1905 undertecknades ett avtal med regeringen att Cree-indianerna skulle få bilda Factory Island Indian Reserve.

Efter andra världskriget omvandlades tha Hudson´s Bay Company till en detaljhandleskedja med butiker över hela Kanada.

I Moose Factory finns de inte kvar, the North West Company driver ett par butiker där.

Idag lever de cirka 2500 innevånarna på hela ön av turism och inkomster som handel och hantverk kan ge.

Jag minns som sagt Moose Factory mycket väl. Ett positivt besök som bitit sig fast.

Olles Galleri IV

Med risk för att trötta ut er kör jag ändå nummer fyra ur Posten-serien.

De övriga tre ser du längre ner.

Den fyndiga copywriterns rubrik till mig som illustratör löd: "Hård konkurrens och ökad prispress får inte stå i vägen för oss".

Kanske det kan komma några till?

Illustration: Olle Q ©

Per Kirkebys serigrafier.

Detta är en detalj ur Per Kirkebys serie av serigrafitryck gjorda 2009. Tio verk som han kallar "Hansentryck, 2009". Kort och gott.

De finns samlade i ett litet häfte som heter Per Kirkeby.

Intressant att hitta denna målare i en ny teknik, hans bildvärld är inte annorlunda från den man mött på de stora galleriernas utställningar av Per Kirkebys mastodont-målningar, men inte dess då mindre spännande.

Hans serie serigrafier består av tio verk i storleken 140x100 cm, hans förkärlek för stora bilder håller i sig.

Jørgen Hansens serigrafiske værkstad är platsen där trycken kom till.

Positivt att se att Per är nyfiken och öppen, framgångar och ev åldern till trots, han är född 1938, samma hedersvärda år som jag själv, så jag vet vad åldern betyder, nämligen att - man skall inte bry sig så mycket om den.

Att välja rätt färg på sin partner.

Detta är ett par Gouldian Finches eller Gouldsamadiner på svenska.

Finkarna är australiska och det har nu forskats kring deras sätt att välja partners. Det är honan som väljer, hanen har bara att tacka och ta emot.

Om hon nu, visar det sig i studien, bara har partners som inte tilltalar henne att välja bland, då blir det svårare med både parningen och äggläggandet.

Gouldsamadinerna har tre huvudfärger, röda, svarta och ockrabruna.

Det är där hela hela problemet ligger, hon måste välja rätt färg - rasistiskt må vi tycka - men för henne är det viktigt att få en partner med samma huvudfärg som hon själv har.

Då blir sannolikheten att få ungar som överlever de första månaderna betydligt större, cirka åttio mot fyrtio procents överlevnadschanser. Det har mätts en avsevärt ökad stress hos henne när hon "tvingats" välja en partner hon egentligen inte ville ha och det har i sin tur påverkat hennes förmåga att producera levnadsdugliga ägg och framförallt fördröjt äggläggandet med upp till fyra veckor.

Ja, va´ska man säga?

Djurens värld är förunderlig, tur att vi människor är lite mer vidsynta och inte lika fördomsfulla när det gäller valet av våra blivande partners.

Queensland får en smäll igen!

Så här ser hon ut - cyklonen Yasi. På väg in mot norra Queensland, någonstans mellan Port Douglas och Innisfail blir det som värst, det innebär att Cairns som ligger mitt emellan drabbas.

Borgmästaren i Cairns Val Scheir säger att först kommer tre meter höga svallvågor, sen slår cyklonen till, hon tillägger "det blir den värsta cyklonen i mannaminne".

Från sjukhusen i Cairns har patienter evakuerats till Brisbane. Till dessa kommer 30 000 människor som ombetts lämna sina lågt belägna hem.

Söderut i Townsville har också folk evakuerats, 15 000 människor. Högt tidvatten på över 5 meter väntas.

Armén har kallats in för att hjälpa till.

Det här området ligger åtskilliga mil norr om Rockhampton-Brisbane området som drabbades av svåra översvämningar för fyra veckor sedan.

Stackars, stackars Queensland, Australiens kornbod, har drabbats hårt.

Varningsskyltat!

Oavsett man är i Australien eller på Svalbard bör man vara lite extra försiktig.

Koalan som ju egentligen inte är en björn är ganska ofarlig, men sävlig och kanske inte fullt så trafikmedveten.

På Svalbard är isbjörnen, som på skylten är svart, mer farlig än något annat, här går ingen ut, utan att vara beväpnad.

Är det skyltat så är det, kom inte skyll på att du inte sett dem.