Våndan av att äta vrålapa

I går när Conny firade sin födelsedag, så träffade jag sonen Jonte och pratade med honom en stund. De tillsammans med mamma Karin seglade, för ett antal år sedan, jorden runt under sju härliga år.

Vid ett längre uppehåll i Costa Rica i Mellanamerika träffade Jonte en grupp ruffa och tatuerade motorcykelsnubbar från Alaska, som hade "fjollat ner sig" och seglat längs västkusten ner till Costa Rica. Tänka sig hårsvansade roughnecks i en segelbåt!!

Allt nog, de skulle visa sig på styva linan, gick ut och sköt en vrålapa, för kinderna på vrålapan var en delikatess hade de hört. De tillredde apan, de fina stycken av kinderna som lades i pannan visste Jonte inte om de genomstektes ordentligt, ölen hade under tiden gjort samtliga grumliga i både blick och omdöme.

Jonte åt några bitar, simmade sent på natten över från deras till familjens egen båt Morning Sun. Väl ombord kände han krafterna sina kvickt, gick på holken och gjorde sig redo för vad magsmärtorna väntades åstadkomma. Han berättar att i spegeln mitt emot toastolen såg han sig för första och enda gången, sig själv som död. Vitare än vit efter månader i tropiskt klimat.

Den natten var den värsta under alla sju år på haven. Han överlevde och fick senare veta att just apan har det mest bakteriella köttet av alla däggdjur, är det då inte riktigt stekt kan det resultera i rena magtortyren.

Vrålapan är vanlig från södra Mexiko ner till norra Argentina, dess ljud - vrålet - kan höras flera kilometer bort. Kroppslängd 60-90 cm och vikt 4-10 kilo, svansen är nästan lika lång som kroppen.