Christer Strömholm, fotografen som avbildade verkligheten.

Att gå på utställningar är alltid, utan undantag, upplevelser som ger olika eftersmak.
Bitter eller ljuv eller som i Christer Strömholms fall - tänkvärd.
Hans bilder av verkligheten sitter kvar djupt inom mig, trots att det gått fem dagar sedan jag var på Dunkers kulturhus i Helsingborg !?!
Det låter lite drygt kanske du tycker?
Men utställningar av konst, upplevs bäst under den tid man befinner sig inom räckhåll från de motiv man ser, är de bra minns man dem en tid efter.
Är de av riktigt god klass, minns man, pratar man och ser dem framför sig igen och igen.
Dit hör Christer Strömholms utställning Post Scriptum som pågår fram till den 18 maj.
Är du i Helsingborg, slink in, du äts omedelbart upp av den realistiska värld du ställs inför, du står där lika naken som de som Christer avporträtterade. Ger du dig sedan tid att under cirka tjugo minuter se filmen om Christer så är din dag gjord för lång tid framöver.
Christer Strömholm gick bort för tolv år sedan, de bilder som sitter kvar inom mig är från femtio- och sextiotalet, då han var i Paris och på andra ställen i världen, han var en människa av min tid, då även jag upptäckte världen och de som då levde och bodde här på klotet.
Det är där man känner igen sig i hans bilder, de må vara svarta och mörka inte bara i innehåll utan även efter de bad som Christer lät sina fotopapper genomgå.
Christer är borta, men han lever i högsta grad, en man av min tid, en man som visar en värld man minns men ändå nästan glömt bort.

Så här citerar jag Christer Strömholm:
"Att arbeta med fotografisk bild är för mig ett sätt att leva. När jag tänker efter och tittar noga på mina bilder så är de alla, på sitt speciella sätt, ingenting annat än självporträtt, en del av mitt liv."