I morgon är det 30 år sedan skotten föll i hörnan av Tunnelgatan och Sveavägen i Stockholm, skott som slöt det oskuldsfulla svenska ansiktet i kramp och ångest.
Vår statsminister Olof Palme dog omedelbart cirka tjugo över elva den kvällen, en fredagskväll.
Jag tänker inte ens försöka mig på att spekulera vem, eller vilka som låg bakom mordet.
PKK, Sydafrika, polisen, 33-åringen, militären, Palmehatare, Christer Pettersson eller vilken/vilka det nu månde ha varit.
Utan mina funderingar kretsar mer kring varför ingen tjallat, eller tipsat eller trätt fram och berättat att det var den och den.... herre jösses det ligger ju 50 miljoner kronor och väntar på den som kan ge tips om vem som låg bakom mordet på vår dåvarande statsminister.
50 miljoner, det är slantar som bränner skönt.
Om det nu inte var en ensling, utan en gruppering, mindre eller större, så måste det väl för i herrans namn vid det här laget ha frestat någon i denna grupp så mycket med 50 mille, att man anonymt tipsat om vem det var, idag död eller levande.
Jo tekniska bevis behövs, men om man kan haffa den skyldige, kanske revolvern också dyker upp, mördaren kanske ville behålla den som en trofé?
Förmodligen ett måste, att revolvern finns kvar, för att få personen fälld.
Men frågan igen...varför har ingen tjallat.
Hur lojal kan vara och hur länge?
50 miljoner kronor är en skön kudde att vila huvudet på och dämpa goolarkänslorna med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar