CO2, Sverige och resten av världen.

Kjell Aleklett, professor emeritus vid Uppsala universitet skriver just nu på slutkapitlen i sin nya bok med titeln "En värld drogad av olja".
Han har väldigt noga följt den senaste Klimatkonferensen COP21 i Paris, som kommer att behandlas i ett kapitel i slutet av boken.
Igår onsdag, på Kjells blogg finns det mycket intressanta siffror på hur liten del av det totala utsläppet av CO2 som vårt land står för.
Häpnadsväckande, med tanke på de ramaskrik som ofta hörs i debatten här hemma, så är siffran så låg som 0,12% av det totala utsläppet av koldioxid.
Att Kina stoltserar allra högst är inte förvånande, inte heller USA:s andraplacering, men att avståndet mellan dem var så stort förvånar mig.
Glädjande, i mina ögon och öron, är att EU med sina 28 medlemsländer "bara" svarar för ca två tredjedelar av vad USA släpper ut. Indien, Ryssland, Japan följer.
De 16 länder som förorenar mest står för hela 81% av alla utsläpp på vårt jordklot, resterande drygt 180 länder för resterande 19%. Bland dem vårt eget land.

Boken kommer också i en engelsk och en spansk utgåva senare under 2016, rykande färsk, med allt om de senaste årens ganska dramatiska kast i oljevärlden, med framför allt prisfallet som alla undrar hur länge det skall bestå.
Skifferoljan har drabbats hårt av detta och flera företag i USA som borrar i North Dakota och Texas har tvingats avsluta eller har gått/går i konkurs.
Något som Kjell också tar upp i sin bok.

Läs boken, kommer snart i en bokhandel nära dig.

4 juli.

Idag är det den 4 juli.
USA:s nationaldag.
Många speciellt här i vår del av världen, har bitska åsikter om detta stora land.
USA anklagas i stort sett för allt ont, alla ingripande i konflikter, alla hotfulla uppträdanden militärt sett, de ekonomiska musklerna, ja i stort sett allt, anklagas detta land för.
Men inte alla ser USA som den onde, den hotfulle.
De har ett längre historiskt perspektiv.
Kanske vi idag inte skulle ha kunnat skriva rader som dessa.
Sovjetimperiet såg glupskt på hela Europa, de nöjde sig inte med kuvandet av den östra del utan ville ha mer.
Här fanns då USA bland flera andra nationer som kunde förhindra en sovjetisk utvidgning av sitt territorium.
Hade ryssarna tagit Västeuropa, hade de kanske varit starka nog att förhindra den kommunistiska kollapsen 1989. Vem vet?
Sovjets sammanbrott har USA:s närvaro i Europa påskyndat.
Alltnog, jag sitter här och skriver i full frihet, precis det jag vill.
Tack USA och alla ni andra för att jag får göra det.
Tack för att ni hjälpte Tyskland på benen igen, vi slapp ett revanchistiskt Tyskland, vi fick ett tryggt Europasamarbete, vi fick EU.
Tack USA för att ni håller ett öga på vad som sker i Östeuropa idag. Det känns tryggt.

Grattis på er dag.

600 km i timmen. Med tåg!

I Japan har man fart under hjulen. Eller magneterna rättare sagt.
Central Japan Railways har testkört ett maglev-tåg. Med sina sju vagnar kom tåget upp i den hisnande hastigheten av 603 km/tim svävande, bokstavligt talat, 10 cm ovanför "rälsen".
Tåget är alltså en svävare. Se här ovan hur magneterna fungerar, maglev är en förkortning av den tekniska betydelsen "magnetic levitation", ungefär magnetiskt svävande.

Shinkansen har sedan många år varit en förebild för andra nationer som vågat satsa på snabbtåg mellan huvudorter. Nu har Japan ambitioner att inte bara hitta köpare av denna teknologi utan även de vanliga spårbundna Shinkansen-tågen. Man blickar mot USA i första hand.

Men framför allt satsar man på det egna nätet. 2027 hoppas man ha en magnetlinje mellan Tokyo och Nagoya klar, Chuo Shinkansen Maglev, en sträcka på ca 27 svenska mil, med en i detta fall "begränsad" topphastighet på ca 500 km/tim så kommer de 27 milen att ta ca 40 minuter i restid.
En baggis.
Sedan kommer Tokyo till Osaka, en sträcka på 510 km, att ta en timme och sju minuter.
Hisnande.

Lycka till Japan.

Oljeproduktionen i USA faller.

Tyvärr, alla ni som tror/trodde att USA var på väg att bli oberoende av importerad energi, här kommer intressanta siffror som visar på att så inte alls är/blir fallet.
Art Berman har i en artikel, som bl a Aleklett´s Energy Mix idag redovisar och som jag gärna vidarebefordrar ut till alla intresserade, redovisat att den amerikanska oljeproduktionen i juni i år förmodligen kommer att ha sjunkit med runt 600,000 fat per dag.
Beräkningar som görs utifrån det s k "rig counts" som görs regelbundet, d v s man räknar antalet borrtorn, vilka minskat ganska så dramatiskt sedan oljepriset började falla.
I denna artikel redogör Art Berman för de olika skiffergas- och oljefälten i USA, där produktionsnedgången liksom det fallande antalet borrtorn är påtagligt.

Ta dig gärna lite tid och begrunda dessa siffror.
Vad de tyder på? Vad jag, genom Kjell främst, förstår så handlar det om olönsamhet med dagens oljepriser, att hålla borrningarna igång eller söka nya källor.

Union Pacifics monstertåg, drygt 5,6 km långt.

Vi som bor här, ganska nära västra stambanan, ser då och då ett godståg skramla förbi.
Inget fel i det, men skall man se godståg får man nog korsa Atlanten eller ta sig till Australien, möjligen Sibirien.
På bilden ser du Union Pacifics så kallade monstertåg, ett testtåg, där man bl a ville kolla funktionen av multipla dragkrafter.
Nio (9) General Electric Evolution AC tolvcylindriga turbodieslar pustade och slet, moderna effektiva, miljövänligare än sina föregångare och utsläppsvänligare likaså. Tre lok i täten, tre i mitten och tre längst bak.
vad hade de på kroken? 295 boggievagnar, lastade med 618 skepps-containrar, vilket motsvarar ungefär 15.500 ton.
Om ni inte tror mina ord här, varsågod och se Youtube-videon här som är en mäktig uppvisning i konsten att frakta gods.

Tågets längd har ni säkert ropat framför skärmen: 5.632 meter, dryga 5.6 km!!

Det här testtåget gick den 10 januari 2010, en söndag genom delar av södra Kalifornien och vållade i efterhand en del kritik för att det skulle ha kunnat vålla trafikstockningar pga sin längd vid övergångsställen alt järnvägskorsningar.
Märk väl att det enbart gick på dubbelspårig linje, det finns inga mötesspår långa nog att ta emot ett tåg av denna längd, det finns inte heller några regler som säger hur långt ett tåg får vara.
USA i ett nötskal.

Junkers Ju-52, en gammal bekant.

På den här bilden ser du "Tant Ju", en äldre skönhet i Lufthansa dekor över hansastaden Hamburg. Dit kom den efter många år i Ecuador och USA, det krävdes dryga 4000 arbetstimmar för att få henne i skick som ny, men i Hamburg har man energi och ett jävlar anamma.

Men nu till the BIG STORY - JAG HAR FLUGIT EN Ju 52!!!
Jo det har jag.

Gammal är äldst, jag är vad jag förstår två år yngre än Tant Ju, men en syrra (kanske fler?) till henne ägdes av Ahrenberg-flyg under femtiotalet. Den flög kvällstidningar Stockholm/Bromma - Jönköping.
Min släkt i Stockholm var bekant med Albin Ahrenberg himself och en dag så tillfrågades min mor, inte   jag, om jag skulle ha lust att åka en vända med tidningar till Jönköping?
Jag tackade givetvis ja, och blev på Bromma placerad på telegrafistens plats till vänster i maskinen längst fram precis bakom cockpit.
Tant Ju:s släkting var inte snabbheten själv, utan gled fram i en fart på något över 200 kmh om jag inte minns helt fel, låg höjd och ett sjuherrans oväsen från de tre motorerna.
När tidningarna lastats av, tror jag, lastades post ombord och vi flög åter till Bromma.
För mig som (kanske) trettonåring var det en stor svindlande upplevelse jag fått vara med om.

När nu min käre vän Lars-Erik i Sydney skickar en länk till ett reportage och en serie bilder i der Spiegel så blev jag påmind, kände hur stoltheten pumpar inom mig. Ryggen rätas upp.

Jag har minsann flugit en Ju 52, vem mer har gjort det???

Kim Jong-un och Vladimir Putin. Vilket par.

Hänförda och gråtande kvinnliga soldater klamrar sig beundande fast vid ledaren Kim Jong-un.

Tack EPA (European Pressphoto Agency) för en bra bild.

Så når oss då nyheten som inte så många trott den skulle komma, men som å andra sidan inte överraskar. Nordkoreas ledare och diktator Kim Jong-un har bjudits in på ett officiellt statsbesök till Ryssland och Vladimir Putin.

För Kim Jong-un kommer det bli kanske den största propagandistiska framgången i hans karriär, något som han kommer att ta som intäkt för att hans land respekteras och anses fint nog att få trampa samma röda matta som Putin i maktens korridorer i Kreml.

Korridorer som en gång i tiden, en större tyrann än Kim Jong-un, Josef Stalin vandrade upp och ner i, sugandes på sin pipa, planerande hur många och vilka av hans närmaste som skulle tas av daga nästa dag.

I Kim Jong-uns beryktade och dokumenterade fångläger dör fångar som flugor, av svält, tortyr eller köld. Deras brott? Kanske ett ord som ifrågasatt nationens politik, ledarens ord, släktingens fängelsevistelse, säkerhetsbrister på arbetsplatsen eller vad det nu kan vara. 

För där finns alltid något som angivarna, tjallarna kan peka på och få en granne, en arbetskamrat fängslad, många för gott.

Vladimir Putin, vad tjänar han på detta? 

Jo han markerar kanske att Nordkorea också står som en av USA:s starkaste kritiker, att Nordkorea förfogar över ett överdimensionerat försvar som kan utgöra ett hot mot USA, en stark bundsförvant i öster, när Europa och väst sviker och utfärdar sanktioner på löpande band, när Saudiarabien dumpar oljepriset och rubeln faller, ja då måste man hitta kompisar med samma skumma syften som man själv ruvar på. Då blir det en herre som exempelvis Kim Jong-un.

Inget förvånar mig längre.

Jag blir vare sig ledsen, rädd eller förbannad, bara mer klar över hur politik på världsnivå idag fungerar, eller är det så att det inte fungerar?

13,804 km. 15 timmar.

I slutet av september, måndagen den 29 närmare bestämt, landade Qantas flight 7 på Dallas-Fort Worth International Airport, efter en 15 timmar lång nonstop flygning från Sydney.
Fullbokad med 484 passagerare hade Qantas stora dubbeldäckare A380 då tillryggalagt modiga 13,804 kilometer.
Skulle tro att det för de flesta, om inte alla, innebar en viss befrielse att få sträcka på benen, jo visst hade de 14 som satt i första klass och de 64 i business haft tillfälle att sträcka ut sig, men ändå, att få gå och sätta fart på blodomloppet igen, skadar aldrig.

Hur som haver, med denna A380-jungfrutur blev detta också världens längsta flygning, tidigare hade en annan A380 rekordet, Emirates på sträckan Dubai-Los Angeles.

För Qantas del flögs denna sträcka med Boeing 747 tidigare, men då var det inte nonstop, pga motvind på tillbakaresan gjordes en mellanlandning i närbelägna Brisbane för bränslepåfyllning innan man fortsatte till Sydney. Lite onödigt kan tyckas, men säkerhetsbestämmelser är till för att följas och finns en destination i tidtabellen kan man ju inte bara hoppa över den.
SJ här hemma brukar glömma att stanna i Gnesta med sina regionaltåg, men då pratar vi om stenkasts avstånd. Och vi pratar om SJ.

Qantas kör över 200 flygningar mellan Australien och USA varje vecka, detta med A380. Imponerande.
Några kompisar till oss flög A380 Sydney-Dubai för en månad sedan och de hade bara lovord att säga dels om flygbolaget och om den tystaste av alla tysta flyg - Airbus A380.
Som har svårt att lyfta i orderböckerna, men snart kommer en stororder från någon av emiraten och smilbanden vänder uppåt hos Airbus igen, som för stunden är glada för framgångarna med den nya A350 XWB.

P50 i minsta laget, eller?

Idag gäller inga bränslesörplande V-8:or längre, tyvärr kan man kanske säga, gillade alltid deras djupa brummande och morrande.
Men vill man ha lägre koldioxidutsläpp och att folk väljer andra transportmedel i stället kan kanske denna engelska P50 vara ett alternativ.
Gräsklipparmotor, 1,4 meter lång och mindre vikt än vad en normal person väger så kan man kanske påstå att den är miljövänlig, så att till och med Romson, Fridolin och de andra kan nicka instämmande?
Fickparkera gör du enklast som den översta bilden visar.

Pris?
Jo för några år sedan gick en raritet av samma slag, då i USA för USD 123,000, alltså närmare 800,000 svenska kronor. Om den uppgiften är bekräftad vet jag inte, men jag vidarebefordrar den gärna, otrolig som den låter, kan den ur samlarintresse vara sann, det finns de som inte håller i plånböckerna när de vädrat upp en raritet.

Australien, i hetluften igen.

Ännu en gång ställer sig Australien sida vid sida med USA och andra nationer, i kampen mot en lömsk fiende i Irak.
Den här gången handlar det om något som måste beskrivas som en humanitär insats, sanktionerat av världssamfundet och FN, och på begäran av de styrande i Bagdad.
När det förra gången begav sig, år 2003, var Australien på plats för att flytta på en illasinnad diktator vid namn Saddam Hussein, detta utan mandat från FN.

Det finns klara skillnader, ingen som idag läser nyheterna som kommer ut från Irak och Syrien kan undgå att beröras av de grymheter, avskyvärda grymheter av sällan skådat slag.
Alla vill vi få ett slut på det hänsynslösa fördrivandet av minoriteter, folkgrupper, religiösa grupperingar, alla oavsett ursprung, civila och totalt oskyldiga.
Så den här gången tror jag att opinionenerna i Danmark, England, Turkiet, USA, Australien, Saudiarabien, UAE och andra länder som deltar i försöken att driva IS bort (varthän?) inte blir så högljudda som vid tidigare militära insatser.
Inte för att jag kan australisk inrikespolitik, men hade Julia Gillard suttit kvar på tronen i Canberra, hade förmodligen beslutet blivit detsamma, dvs ställa flyg och personal till förfogande.

Sex stridsflygplan av typen Super Hornet finns redan på plats, två till står beredda hemma i Australien. En tankflyplan och ett avancerat spaningsplan kommer att hjälpa Irak och Kurdistan.
600 militärer, varav 400 är knutna till flygoperationerna och 200 som skall träna irakiska- och kurdiska Peshmerga-enheter kommer att vara tillgängliga.

Sverige finns också beredda, har redan från början skickat humanitär hjälp och om Stefan Löfwen vill kanske det svenska flygvapnet att ställa upp. Det har varit uppe på tapeten, men det var under Alliansregeringens sista dagar. Förmodar att oavsett vilka, så ser de hotet från IS som så stort att man inte bara kan sitta med armarna i kors.

Lars-Erik, om du läser detta, vilka är reaktionerna nere hos dig inför det faktum att Australien återvänder till Irak med stridande trupp?

Är svensk beredskap god?

Senast idag längs det, i media, fram bildbevis på hur ryska militära flygplan kränker och provocerar svenskt territorium.
De som i sin banala villfarelse tror att ryssarna dragit sig tillbaka från sina gammelsovjetiska stormaktsplaner, de kan känna sig bedragna.
Sverige kränks, de baltiska staterna likaså, Ukraina skall vi inte tala om för där pågår en ren invasion, USA och Kanadas luftrum kränks.
Dessutom cirklar ryska spaningsplan med transpondrarna avslagna, vilket innebär att de inte upptäcks av vare sig civilflyg eller militära flyg.
Att, i internationellt luftrum, operera utan påslagna transpondrar är kriminellt och utgör en uppenbar risk för kollision och fatala olyckor.
Att våra kära ryska grannar inte har mer bakom pannbenet än så, borde förvåna, men förvånar inte mig. Deras nonchalanta och arroganta uppträdande kommer att leda till en olycka av något slag, att ett av deras smygande spaningsplan blir nedskjutet eller hamnar i kollision med ett annat flygplan.

Sverige har fått en ny regering, det finns en försvarsöverenskommelse mellan S och Alliansen om att beställa nya Jas-plan och stärka det obefintliga försvaret på Gotland.
Små steg, men i rätt riktning. Med S och MP vid rodret blir det inget NATO-medlemskap men Stefan Löfwen sa idag att vi ställer upp för andra länder och förväntar oss, i retur, att få hjälp om vi skulle hamna i kris. Ett tecken på att MP inte styr och ställer.
Vår beredskap?
Den är usel, men vi har vaknat och har kanske lite mer än vaktparaden att möta en möjlig fiende med.

Planning a visit to BIOT? Lite resefakta om BIOT.

Knappast jag heller. 

55 öar eller atoller plus närmare tusen pytte-pytte-små öar , med en högsta punkt två meter över havet hittar man BIOT (British Indian Ocean Territory) mellan Tanzania och Indonesien i Indiska Oceanen. 

Ögruppen heter eller hette Chagos.

Men i början av 2000-talet visste rätt många vad Diego Garcia var för något, som är en öarna i BIOT/Chagos. 

En amerikansk och brittisk flygbas som då användes av det tunga bombflyget för att hålla talibanerna i schack i Afghanistan.

Det började 1965 då Storbritannien och USA fattade beslutet som skulle innebära att de då cirka 2.000 chagosborna skulle tvångsflyttas och helt lämna sina öar. 

Så skedde och idag bor de flesta på Mauritius närmare det afrikanska fastlandet och en del på betydligt mindre Seychellerna.

Länderna (USA och UK) behövde ö-gruppen som militärbas, så då kliver man bara in och säger ut, kör iväg lokalbefolkningen som där bott i evigheter och livnärt sig på fiske.

Som sagt Diego Garcia är den största av öarna i BIOT-gruppen eller Chagos som jag hellre vill kalla den, av de totalt ca 60 kvadratkilometer som öarna (samtliga) utgör, svarar Diego Garcia för 44 av dem.

Fortfarande idag är det en betydande flygbas för USA och GB. 

Med tanke på vad som händer i Mellanöstern, kan tunga transportplan och bombplan operera tämligen ostörda härifrån.

Det är så sagt i den brittiska överenskommelsen från 1965, att den dag de båda länderna inte längre behöver sin militära bas där, då skall chagosborna få återvända till sina öar, vilket de vid upprepade tillfällen begärt och fört upp i rättsliga sammanhang i London. Men utan framgång.

BIOT är en bas, en militär bas, inget annat, runt 4.000, huvudsakligen amerikanska men också brittiska militärer är stationerade här, inkluderat ett antal konstruktionsarbetare från några "neutrala" länder som Filippinerna och Mauritius.

Inget jordbruk, ingen industri, men visst fiske bedrivs. 

Klimatet är varmt och gott, som sig bör när man bor nära ekvatorn, på den södra sidan av den magiska linjen. Rätt sida!

Viktigt att veta, Chagos skärgård är världens största korallatoll!! 

Postivt att höra och veta är också att Storbritannien i april 2010 förklarade hela skärgården som ett fridlyst marint reservat. Något som verkligen behövs i dessa tider av hänsynslöst rovfiske. 

När reser du till BIOT?

Jan Guillou, varför är han så tyst?

IS, eller Islamska Staten, har framgångar, snabbt vunna.
Genom skräck, terror, död och högar av vapen är de mobila förbanden en ny verklig maktfaktor i Irak, Syrien och framöver kanske Libanon och Jordanien. Iran lär de knappast våga sig på.
Turkiet är jag som icke-expert tveksam om.
Finansierade av några av emiraten och/eller megaförmögna uppbackare där. Inkomster får man också från att faktiskt sälja olja och gas från erövrade fält i främst Syrien.

Det som berör mig mest är det fullfomligt hänsynslösa våld de utövar mot helt oskyldiga människor, som kanske bott i årtusenden i sina områden, jag tänker på yasidier, kristna, assyrier, shiiter och andra minoriteter.
Vill inte här och nu gå igenom alla IS (ISIS) illdåd utförda under de senaste veckorna, plågsamma tv-bilder visar de som "blir över" eller klarar sig, många i pyamas, flämtande i hettan. Utan vatten och utan mat. Främst kvinnor och barn.

Här saknar jag de kända mellanöstern-debattörernas stämmor.
Nu läser jag inte Aftonbladets debattsidor så ofta, men det är främst Jan Guillou jag saknar, han brukar aldrig vara sen att dela med sig av sitt tyckande.
Men under de tre år som Syrien-krisen varat har han varit tyst och nu när ondskans makter håller på att riva sönder Irak - fortsatt tystnad.
Plågsam tystnad.

Finns det inget att kritisera i att USA prickbombar ISIS-styrkor för att rädda hundratusentals civila?
Finns det ingen kritik att framför mot "den interna inblandningen" av USA och England när de luftvägen släpper ner mat och vatten till de nödställda?
Finns det ingen kritik att framföra mot att väst förser kurderna med nya vapen och mer ammunition?
Finns det ingen undran varför Ryssland och Kina tysta och instämmande (?) sitter med armarna i kors?
Finns det ingen uns av kritik mot halshuggningar och begravningar av levande?

Bäste Jan Guillou, det skulle kläda dig väl om du lättade lite på förlåten och delgav oss dina synpunkter på vad som försigår i Irak och Syrien.

Vi är många som väntar.

Ett litet PS!
Finns det någon anledning att kommentera halshuggningen av den amerikanske tillfångatagna journalisten James Foley?

Max Beckmann contra Adolf Hitler 1938

Max Beckmanns triptyk "Lockelse" visades på the New Burlington Galleries i London 1938

Affisch om Dagar av Konst i München och "Självporträtt med horn" av Max Beckmann 1938-40.

Här sitter Adolf Hitler, med bugande stövelslickare och väntar på den stora paraden som skall hylla 2000 år av tysk konst skall börja. Tag der Deutschen Kunst i München i juli 1938.

Samtidigt i juli 1938, som en mot-utställning, på the New Burlington Galleries i London, visade den landsförvisade tyske konstnären Max Beckmann sin konst, en konstnär som genom det nazistiska maktövertagandet radikaliserades under trettiotalet. Då till form, ton och uttryck. Man kan säga att hans bilder blev mer "råa", mörka och realistiskt närvarande.
Vidare kan det sägas att han från att ha varit en firad konstnär i Weimarrepubliken och från 1925 lärare på konsthögskolan i Frankfurt, med många utmärkelser och medaljer på sin bringa, så mörknade även hans konstnärsliv i Tyskland i snabb takt.
Men innan dess blev han även inköpt av Nationalgalleriet i Berlin och firad på utställningar i början av nittonhundratrettiotalet bl a i Basel, Zürich (Schweiz) och Mannheim.
Från denna position, som sagts, så smutsades han ner under Hitlers uppgång, Adolf Hitler som i högsta grad ogillade modern konst vilade inte på hanen, Max Beckmann avskedades från sin lärarroll, han kallades av nazistpartiet för en "kulturell bolsjevik".
1937 så konfiskerades mer än 500 av hans konstverk från museer och institutioner i Tyskland, vissa av dem visades för att ytterligare vanhedra Max Beckmann på den s k "De degenererades konstutställning" i München.
Dagen efter invigningen av den utställningen lämnade Beckmann Tyskland, han bodde under tio år i fattigdom och långt från strålkastarnas ljus, i Amsterdam.
Tyskarna tog Holland och vid 60 års ålder försökte den tyska försvarsmakten att få Max Beckmann att göra tjänst i armén. Men en hjärt-attack en tid innan gjorde att han slapp undan.
Fram till 1948 jobbade han intensivt med en del stora triptyker, fortfarande i Amsterdam.
Men detta år flyttade han till USA, där han under sista tre år i livet undervisade vid några framträdande konstskolor.
Mellan jul och nyår 1950 segnar han död ner vid Central Park West i New York, återigen träffad av en hjärtattack som denna gång alltså avslutade hans liv.
Max Beckmann född i Leipzig var förutom en expressionistisk målare även skulptör och grafiker. Han anses av många som en av Europas största nittonhundratalskonstnärer.

Egyptens kristallnatt i Mellanösterns mörker.

Kopterna i Egypten har drabbats hårt efter Mursis fall, men även efter hans tillträde för drygt ett år sedan.
Det är numera fritt fram att jaga kopter, bränna koptisk-kristna kyrkor och framtiden ser mörk ut för den största kristna gruppen i Mellanöstern. Kanske runt 10 miljoner finns kvar i landet, men många har under åren emigrerat till USA, Kanada, Australien och Västeuropa, man räknar med att det finns cirka 2 000 medlemmar i den koptisk-ortodoxa kyrkan i Sverige.

I SvD häromdagen skriver Ivar Arpi i en ledare att "Kristna har ingen framtid i Mellanöstern."
När man läst den och serverats siffror få de kristnas flykt från hela regionen är man beredd att tro honom på orden.
Sjuttio (70) kyrkor har sedan Muhammed Mursis avsattes angripits och stuckits i brand. Kristna kopter förföljs och tvingas till flykt.
Arpi skriver att en del kallar detta för Egyptens kristallnatt, med syftning på natten då mängder av synagogor i Nazityskland brändes i november 1938.

Risken för de kristna, nu när den arabiska våren vrider sig i konvulsioner, är att de är mycket mer oskyddade för attacker från de odemokratiska krafter som lurar i kölvattnen på de reformvänliga krafterna i Tunisien, Libyen, Irak, Egypten, Jemen, Syrien och även i det öppna Libanon.
Turkiet ej att förglömma, läs i SvD:s artikel.
Nigeria ligger inte i regionen, men där är krafterna uppe i nordöst skoningslösa mot de krsitna som fortfarande finns kvar.

Och fortfarande tiger herrar Guillou och Gahrton, för nu gäller det inte övervåld och förtryck mot palestinier utan mot kristna.
Då är deras retoriska svada förstummad av tystnad.

Sveriges goda relationer med USA under nittonhundratalets andra hälft.

Visst är det så att Sverige alltid haft en speciell relation med stormakten USA.
Detta alldeles oavsett den politiska retoriken i våra respektive länder, under dimridåer av misstänksamhet och tidvis förakt, har den informella diplomatin alltid funnits, likväl som den formella. Det ömsesidiga förtroendet har väl varit lite kantstött men inte värre än att samtal förts och tankar utbytts. Beslut har åtlytts. Tystnad har rått.
Om man läser dagens artikel i Dagens Nyheter så förstår man att inte ens Kalla kriget var ett hinder för kontakter, trevanden, hänsynstagande och respekt.
Wikileaks Kissinger-rapporter är välgörande att ytligt ta del av, vår oskuld visar sig allt oftare vara befläckad och nedsolkad i kanterna.

Det kan vara nyttigt för ett folk som vårt, vilket under andra halvan av nittonhundratalet såg socialdemokratin som en garant för en bländande vit neutral stat, att upptäcka att så inte riktigt var fallet.

Det smusslades med vapenaffärer både här och där, Indien kanske inte minst, men även i andra mer suspekta länder prasslades det med sedlar och viskades det bakom stängda dörrar - utom den till Washington.

Grådask kallar jag detta!