Union Pacifics monstertåg, drygt 5,6 km långt.

Vi som bor här, ganska nära västra stambanan, ser då och då ett godståg skramla förbi.
Inget fel i det, men skall man se godståg får man nog korsa Atlanten eller ta sig till Australien, möjligen Sibirien.
På bilden ser du Union Pacifics så kallade monstertåg, ett testtåg, där man bl a ville kolla funktionen av multipla dragkrafter.
Nio (9) General Electric Evolution AC tolvcylindriga turbodieslar pustade och slet, moderna effektiva, miljövänligare än sina föregångare och utsläppsvänligare likaså. Tre lok i täten, tre i mitten och tre längst bak.
vad hade de på kroken? 295 boggievagnar, lastade med 618 skepps-containrar, vilket motsvarar ungefär 15.500 ton.
Om ni inte tror mina ord här, varsågod och se Youtube-videon här som är en mäktig uppvisning i konsten att frakta gods.

Tågets längd har ni säkert ropat framför skärmen: 5.632 meter, dryga 5.6 km!!

Det här testtåget gick den 10 januari 2010, en söndag genom delar av södra Kalifornien och vållade i efterhand en del kritik för att det skulle ha kunnat vålla trafikstockningar pga sin längd vid övergångsställen alt järnvägskorsningar.
Märk väl att det enbart gick på dubbelspårig linje, det finns inga mötesspår långa nog att ta emot ett tåg av denna längd, det finns inte heller några regler som säger hur långt ett tåg får vara.
USA i ett nötskal.

Pelikanen tar för sig...

Lars-Erik i Hurlstone Park, Sydney möter pelikaner stup i kvarten när han tar sina promenader längs Cook River, men en annan stackars krake träffar, i bästa fall, på dom på ett zoo eller som här, halvtam i Walvis Bay, Namibia.
Werner tog oss på en katamaranutflykt, ut i Atlantens kustband, bland sälar, sjölejon, div måsar och så några pelikaner.
De spanska girigt rovfiskande fartygen förmörkade horisonten bakom ryggen på mig
Och det stod faktiskt en schakal i vattenbrynet med framtassarna i saltvattnet, han hade tagit sig ut längs den långa sandtunga som utgör en del av den enda naturliga hamnen längs hela Namibias långa Atlantkust.
Förmodligen hade han bespetsas sig på något i fisk- eller fågelväg, men eftersom han inte kunde skyla sig bakom några buskar så var dom utsikter tämligen små.

Alltnog, denne pelikan som från början var lugn och stillsam, fick plötsligt fart på sig när Werner plockade fram fiskhinken för att mata ett sjölejon som tagit sig ombord.
Pelikanen blev ännu en som bespetsade sig på vad havet ger.
Pelikanen krävde fisk, pelikanen fick efter vissa hot - fisk.
Pelikanen hade ett namn som Werner nämnde, men det är bortglömt. Tyvärr.

Werner som studera fartygsteknik i Walvis Bay var en fantastiskt rolig och underhållande guide, han bjöd på Jägermeister, vitt vin, mousserande vin och öl i ett ständigt flöde.
Plus seafood av olika sorter, ja bjöd och bjöd, det ingick i utflyktspriset.