Längtan är stor...

Visst är längtan efter ett landskap fritt från snö ganska stor nu. Men jag vet...slaskgrått är inte det ultimata heller. Snön, måste medges och medges gärna, gör allt så mycket ljusare och vackrare. Men ändå...vi tillbringar alldeles för lång tid i vintertid, långa höstar och oändliga vårperioder - som inte är vår - utan kyla och grått, för att sedan plötsligt explodera i en kort period med värme och knoppningar. Man hinner inte riktigt med då. Tur är väl ändå att vi inte kan styra mer än vad vi nu gör över väder och vind. Vår mänskliga påverkan går inte att förneka, det finns ändå nationer som gör vad de kan, nästan vad de kan. Viljan finns hos fler, men förmågan uteblir, när allt för många ifrågasätter kostnader och prioriteringar. Australien har extrem hetta i vissa delar. Nordamerika mellanväster har arktisk outhärdlig kyla. Alice Springs har just nu på kvällen deras tid +34C och Key Lake i Kanada nyss -46C. Det är 80 Celsiusgraders skillnad. Tror inte den som förflyttar sig mellan dessa orter idag skulle må så bra - oavsett riktning. Alltnog, vi lider inte här, men längtan till mildare väder och mindre snö hänger över mig. Vi hörs /Olle

Karin och Conny

En helt underbar bild som jag bara måste få dela med mig, Karin och Conny, som alltid på glatt humör, besöker oss i värmen och berättar minnen från deras många och långa resor. Under många vinterhalvår åkte de till Australien, köpte en begagnad husbil och for runt i den, på landsbygden och ut i obygden, några städer, ofta mindre, där det fanns en pub. En god kall öl, svalkade som bäst efter en dag på dammiga vägar. De såg verkligen Australien utan och innan och älskade landet och dess avslappnade och positiva befolkning. För några år sedan blev Conny lite knackig, fick svårt att röra sig och tröttheten kändes så bedövande att de inte kunde resa till Brisbane via Bangkok för att köpa sin husbil igen. Conny gick tyvärr bort i maj 2017, sörjd av många. Mannen som sett världen i båt och husbil. Den glade, den bullrande och skrattande Conny. Vi saknar dig, du fick låna min första Australienhatt och det pryder dig. Karin lånade Mias hatt och även hon är vacker i den. Conny ha det bra var du nu än befinner dig, Karin vi sågs för några dagar sedan och skrattade och fikade. //Olle

Melbourne - mina drömmars stad.

Jag bor och lever lyckligt gift med underbara Mia i Blacksta, bland kossor, grågäss och en bedårande utsikt över åkrar, skogar och Nyckelsjön.
Så vad mer kan man begära? Inte mycket....

Men ändå gnager den ständiga längtan tillbaka till alla mina drömmars stad - Melbourne.
Hit kom jag som, inte så lite, söndertrasad i de övre tonåren, ensam, osäker och långt, långt från det hem som jag lämnat frivilligt och utan att sakna det, bortsett från min mor, som fick vara kvar i en miljö som jag helst inte vill beskriva och riva upp här.

Men här stod jag i Melbourne. På kajen.
Ett pendeltåg kunde ta mig till Flinders street station, en station du ser på den allra översta bilden, bevarad genom åren, trots att det mesta i övrigt bytts ut mot stål och glas.
Tåget tog mig till Flinders street station.
Hade fått adressen till The Swedish Church på St Georges Road. Hoppade in i en taxi med min väska och mitt ynka handbagage, 19 år ung.
Taxichauffören kanske lurade mig, men körde till fel St Georges Road, när han förstod styrde han mot Toorak som stadsdelen heter där den svenska sjömanskyrkan låg och fortfarande ligger.

Efter ankomsten dit löste sig allt, på ett par dagar, bostad, jobb och en ljus morgondag.
Svenskar boende i stan, på besök för att fika eller läsa en svensk tidning hjälpte mig.

Jag hyser som ni kanske förstår en djup tacksamhetens känsla till dem och till Melbourne, det är därför längtan tillbaka för att få bjuda igen med lite av min tacksamhet, alltid funnits och alltid finns där. Alltid.

I denna stad återfann jag en stor del av mitt självförtroende, mitt egna jag som varit jagat på flykt, min skamsenhet över tillvarons grå vardag skingrades här, Melbourne blev porten till ljuset, till mitt skrynkliga tonårslivs utveckling till en man med självaktning.
Arbete, bostad, vänner, trevligheter, fria lördagar, 40 timmars arbetsvecka (långt före Sverige) gav mig tillsammans med sol, värme, sköna bad, ytterligare påfyllning till det egna jaget.

Men, och det är viktigt, det fanns naturligtvis här, liksom överallt, svackor, men långt ifrån så djupa och destruktiva som i hemmet på Södermalm i Stockholm. Vintrarna här nere var kyliga, värmen inomhus obefintlig näst intill. Men man uthärdade och flyttade norröver för säsongsjobb när det blev lite för kyligt i Melbourne.
Men den historien återkommer jag till.
Melbourne är staden i mitt hjärta, såg ett tv-program med snuttar från denna stad härom kvällen, gråten var nära, känslorna gick i vågor.

Jag vet att det är långt att resa, det är dyrt att bara vistas i Melbourne och Australien i sin helhet, Mia och jag har provat på i tre resp två månaders tid, med besök i stad och på land.
De månaderna bär jag närmast mitt hjärta.

Utan mina år i Australien och Melbourne, hade jag kanske aldrig nått dit hän jag gjorde efter min hemkomst (för att göra lumpen). Kanske rentav blev det så att det var tur att jag kom hem och världen, som en ny Olle, öppnade sig ännu vidare här än den skulle ha gjort där nere?
Därom vet ingen, inte ens jag.

Titta på bilderna här ovan.
De är från världens bästa stad att leva i - det omdömet har den fått i flera år.
Trettiotalet kriterier; som säkerhet, infrastruktur, utbildning, sjukvård mm mm mm har räknats in.
Och Melbourne fick det högsta betyget.

Anzac Day en dag att minnas.

I dag firade och minns Australien och Nya Zeeland alla de soldater som stupat i strid långt från sina hemländer.
Något att tänka på när vi här hemma sitter med armarna i kors och inte vill bidra med trupper om nöden så kräver.
Dessa länder skickade sina soldater till andra sidan jordklotet för att slåss på vår kontinent, slåss för att vi skulle få behålla vår frihet och bevara våra traditioner.
Jo jag vet, de var (och är) med i det Brittiska samväldet, det förpliktigar.
Vi är med i EU och det förpliktigar också, när Frankrike begär om hjälp i kampen mot Daesh (IS) då svara vi med armbågen och skickar något som katten släpat in.
Dessa soldater som syns på bilden stred mot en överlägsen japansk styrka, på över 5000 man, som bara rönt framgångar och avancerat ända till Australiens dörr - Darwin.
Som de hade bombat och som de förberedde sig på att invadera.
Strax norr om Darwin ligger den indonesiska ön Timor och det var där som dessa män och några hundra till var stationerade.
I dimman som rådde, uppfattades inte optiska signalmeddelande till de australiska trupperna att japanerna hade landstigit, utan denna grupp på bilden begav sig ut mot staden Dili, där de överraskades av japanerna, togs till fånga och avrättades, de flesta i alla fall.
Men trots sitt numerära underläge lyckades de andra australierna besegra japanerna och hindra dem från att ta steget över till Australien.
Det skrivs att 600-700 japaner stupade och de insåg då att de skulle retriera för att aldrig försöka ta steget över till Australien igen.
Dessa män här ovan som stupade och avrättades i februari 1942 minns vi och hedrar vi med känsla och vemod.
Brave Diggers, you will never be forgotten.

NZ byter flagga snart.

I slutet av november och under första halvan av december håller Nya Zeeland folkomröstning om hur deras nya flagga skall se ut.
I Svenska Dagbladet idag är det en intressant artikel om de förslag som kommer att gå till omröstning. Vissa av dem tycker jag präglar NZ som nation samtidigt som de är vackert formgivna och är egna, framför allt egna, lite banbrytande, som Kanada och Sydafrika, vilka också "brutit sig loss" från det engelska imperiet vad gäller flaggan i alla fall.
Likheten med Australiens flagga är också påfallande, här vill inte heller lillebror blir förknippade med storebror.
Detta omröstningkalas kostar 147 miljoner kronor, naturligtvis finns det kritiker som tycker att det är bortkastade pengar, men oavsett vad som bestäms så finns det surpuppor som inte vill ändra på något, med hänvisning till att det kostar pengar.
Allt kostar pengar, även dina egna beteenden.

Min favorit, efter en ganska hastig genomgång är den som ligger överst, den grönsvarta ormbunken, ormbunken som är en nationalsymbol för NZ, oavsett om du europeiska eller polynesiska rötter.
Ormbunkarna fanns där innan några av dem landsteg på de nyzeeländska öarna.
Det svarta som återkommer, är också typiskt NZ, åtminstone vad gäller deras idrottsutövare, som är klädda i svart eller heter All Blacks eller något i den stilen.

Friska på NZ, ni räds inte gnällspikarna.

Qantas Airways och Qvennerstedt Illustration

Visst är detta fåfängt, tycker ni?

Men en gång i tiden, kanske för 25 år sedan hamnade Qantas Airways och mitt Olle Qvennerstedt Illustration AB, sida vid sida i Stockholmdelens Gula sidorna.
En liten marginell händelse, som säkerligen bara upptäcktes av mig och ingen annan.
Men stolt som en reslig grizzly lägger jag ut detta klipp, lika stolt sparat i alla dessa år.

Vad är det med Qantas Airways?
Jo, det är Australiens stora internationella flygbolag, som jag/vi alltid flugit med så mycket vi kunnat på våra resor österöver eller ner till Australien. Nu var det fem år sedan sist.
Ett bolag som är säkert, tryggt med god service och inget tjafs och gnet.
Glada, rutinerade och humoristiska australier tjänstgör ombord, alltid med en glimt i ögat - om man själv slänger en liten kommentar.

Kul va?
För mig i alla fall!

Melbourne - världens bästa stad att bo i.

Jo visst, jag är svensk och har bott här den största delen av mitt liv. Jag trivs här, är lyckligt gift, har barn och barnbarn och har det bra, har det bättre än kanske någon annanstans på jorden.

Jag har också bott cirka 18 månader i Melbourne, Australien, som nu för andra året i rad valts till den bästa staden i världen att bo i.
Min längtan tillbaka har alltid funnits där, min känsla för staden och landet Australien är mångomvittnad. Barnsligt naiv tycker kanske många. Men så är det.
Nu bor jag här och tänker inte byta.
Men glädjen är stor hos mig. Melbourne toppar listan igen.

I Svenska Dagbladet idag står det en intressant artikel om topp fem. Där Australien och Kanada totaldominerar.
Livskvalitetens kriterier i the Economist globala ranking, har varit bla infrastruktur, trygghet, boende, välfärd över huvud taget.

Härligt Melbourne, grattis.

Crocodile Mick

En boskapsuppfödares tålamod har sina gränser.
Är man samtidigt licensierad krokodiljägare måste man ibland greppa efter puffran och se till att den krokodil som klippt två kor var fjortonde dag under en tid, definitivt slutar med det otyget.
En krokodil behöver inte så mycket mat, utan hos vissa slår det lite slint och då hugger de efter det mesta som när närmar sig strandkanten.
Mick Pitman är alltså boskapsuppfödare, farmare eller kalla det va´du vill, han har stora ägor i Northern Territory, längs en del av en flod som betraktas som den krokodiltätaste i hela Australien.
Och som sagt samtidigt, av staten, godkänd jägare.
I Australien är krokodiljakt förbjuden, inga nöjesjägare, troféskyttar eller allmänt skjutglada figurer göre sig alltså besväret att spana längs floderna.
De många och de stora krokodilfarmerna uppe i norr, ser till att väsk-, skärp- och plånboksskinnen finns utan att skjutgalna virrpannor skall göra sig en profit på dem.
Kloka Australien som vrider vapnen ur händerna på the trigger-happy generation of lunatics.
Den här saltvattenskrokodilen som hänger här är 4,93 meter lång.
Men Mick vet att det finns större där ute i vattnet, säkert de som är 5,5 meter om inte längre.

Hans boskap kan alltså inte dricka nere vid floden, vattnet måste pumpas upp, även det är riskfyllt, skall du slänga ner slangen i vattnet måste du vara snabb annars "are the bastards there to chew your arse up...."
Det är inte lätt att leva med bestar som de här, våra vildsvin är som söta kattungar, björnen som en gosebjörn och vargen som en liten hundvalp i jämförelse.

När åskan slår till.

Den fina staden Adelaide i Australien upplevde en åsknatt som få kommer att glömma.
Några säger att knallarna var "extraordinära i sin styrka", husen skakade och fönstren skallrade enligt andra som vaknade i natt vid runt halvtre-tiden.
Åskan kom inrullande från sydväst och höll Adelaide vakna ganska länge för den "pågick och pågick" som en radioreporter beskrev förloppet.
En tidningsreporter sa ungefär så här "detta kraftiga åskoväder var det värsta jag upplevt, trots att jag bott i tropikerna under en tid, jag tycker att dånet var det högsta som jag någonsin hört".
Med åska kommer regn, upp till 40 mm rapporteras, de högsta nivåerna på dryga femton år för en majnatt i Adelaide.
Adelaide klarar detta, de är vana vid skiftningar i vädret, när jag var där under en månad 2010, upplevde jag ett ovanligt kraftigt åskoväder, såg då staden från ganska hög höjd och precis som på bilden här ovan, kom blixtarna på rad, flera samtidigt.
Mäktigt och stort är det, men som människa är man liten och vördnaden för naturens krafter blir stor och underdånig.

Bilden: David Hobbins. Tack!

MTR Express utmanar SJ.

SJ har varit herren på täppan på baslinjen Stockholm-Göteborg, men inte nu längre.
I går lördag när jag var på väg till Flemingsbergs station för att resa hem till Läggesta, då swischade den röda pilen MTR Express förbi, premiärdagen visade det sig vara, kanske andra eller tredje tåget för dagen?
Men jag såg det.
Rött och grant, något man ser. Efter år med silvergrå och tämligen anonyma X2000-tåg.
MTR-koncernen är ett Hongkongbaserat företag, ett av världens största tågoperatörer med tåg rullandes i Asien, Australien och Europa. Sedan 2009 driver de Stockholms tunnelbana.
Verkar som Göteborgslinjen blir den första i ett försök att få in foten på den nordiska tågmarknaden, där det finns luckor att fylla och regeringar som medger konkurrens.

Menige Henry Miller Lancer´s röst för hundra år sedan.

I en känslosam artikel i australiska tidningen ABC News finns förutom berättelsen om den australiske menige soldaten Henry Miller Lancers öde under första världskriget, en tämligen unik röstinspelning gjord, tror man sent 1914, möjligen tidigt 1915. Troligen det förra eftersom han pratar om julen.

Inspelningen gjordes i Kairo, i vars närhet den första australiska infanteri-battaljonen tränade/övade innan den skickades vidare till krigets fasor i Turkiet och västfronten i Frankrike.

Rösten är klar och tydlig och han pratar långsamt och eftertänksamt som om han var nära de sina.

Tre och enhalv minut lång är hans hälsning.

Det här "inspelade brevet" är unikt, det enda som finns kvar från de australiska soldaterna och kanske t o m i hela världen.

Som ni kan läsa i artikeln så skadades Henry M Lancer två gånger i Gallipoli, efter att ha återhämtat sig och utnämnts till löjtnant så förflyttades han till Somme och västfronten där.

I november 1916 mejades han ner av tyskt maskingevärseld i leran vid Somme. Så grymt och så oändligt långt hemifrån.

Henry Miller Lancers röst finns kvar än i dag. Klicka dig in på sidan här uppe och lyssna på inspelningen, den får mina historiska nerver att dallra av medkänsla och vemod. 

Union Pacifics monstertåg, drygt 5,6 km långt.

Vi som bor här, ganska nära västra stambanan, ser då och då ett godståg skramla förbi.
Inget fel i det, men skall man se godståg får man nog korsa Atlanten eller ta sig till Australien, möjligen Sibirien.
På bilden ser du Union Pacifics så kallade monstertåg, ett testtåg, där man bl a ville kolla funktionen av multipla dragkrafter.
Nio (9) General Electric Evolution AC tolvcylindriga turbodieslar pustade och slet, moderna effektiva, miljövänligare än sina föregångare och utsläppsvänligare likaså. Tre lok i täten, tre i mitten och tre längst bak.
vad hade de på kroken? 295 boggievagnar, lastade med 618 skepps-containrar, vilket motsvarar ungefär 15.500 ton.
Om ni inte tror mina ord här, varsågod och se Youtube-videon här som är en mäktig uppvisning i konsten att frakta gods.

Tågets längd har ni säkert ropat framför skärmen: 5.632 meter, dryga 5.6 km!!

Det här testtåget gick den 10 januari 2010, en söndag genom delar av södra Kalifornien och vållade i efterhand en del kritik för att det skulle ha kunnat vålla trafikstockningar pga sin längd vid övergångsställen alt järnvägskorsningar.
Märk väl att det enbart gick på dubbelspårig linje, det finns inga mötesspår långa nog att ta emot ett tåg av denna längd, det finns inte heller några regler som säger hur långt ett tåg får vara.
USA i ett nötskal.

Då tiden spelar roll...

Jag läser med viss förvåning att det blåst upp till strid i den australiska delstaten South Australia.
Strid kring vad undrar du?
Ja, kring begreppet tid.
Som det är nu så är den stora kontinenten Australien uppdelad i olika tidzoner.
SA (South Australia) ligger en halv timme efter Victoria med Melbourne och New South Wales med Sydney, liksom Queensland med Brisbane.
SA med Adelaide ligger däremot en och en halv timme före Western Australia med Perth.

Nu hävdar mannen på bilden, SA Pemier Jay Weatherill, att tidsskillnaden kan skapa lite förvirring bland människor som gör affärer och reser.
Därför kallar han sitt förslag som en "no-brainer" att det blir en anpassning till Victoria-  NSW-tider.

Striden då undrar du?
Jo oppositionen, varför skulle man annars vara i opposition, tycker att detta är en icke-fråga, det finns betydligt viktigare saker att diskutera, ex förslaget att lägga ner ett rehab-sjukhus i Adelaide.
Och vidare påstår oppositionen att de styrande i Perth skulle sätta sig på tvären om Adelaide flyttade en halvtimme längre bort.
Hur i hela friden kan de påstå det?
Livet rullar ju på som vanligt, vet man att ett kontor stänger en halv timme tidigare 200 mil österut så hör man väl av sig en halv timme tidigare.

Så det blir nog Eastern Standard Time, när klockan väl ställs om.

Men vi har olika saker på våra agendor, tur att alla inte har krig, bomber, halshuggningar och svält överst på listan, utan bara frågan om en halvtimme hit eller dit.

Melbournes skyline 2018?

Melbourne satsar friskt, bygger högt och vågat.
Här finns utrymmen fortfarande, gamla hamnområdet exempelvis.
De här bilderna är ämnade att visa hur stadens skyline kommer att se ut 2018, de flesta av de projekterade höghusen har fått sitt byggnadslov, några hänger lite löst, men med lite påtryckningar och diverse andra trick (näh, australierna i gemen är inte direkt korrupta), så kanske det går.
Jag kan ganska lite om de här nya projekten, men vill nämna byggnaden som reser sig över alla andra, den heter Australia 108 och ligger i Southbank område, är i dagarna köpt av ett singaporianskt företag. Det superhöga bygget blir Australiens näst högsta byggnad, med stolta 100 våningar och 319 meters höjd. 1,105 lägenheter finns det plats för. Ursprungsplanerna var att det skulle bli 108 våningar på 388 meters höjd, men bl a de civila Luftfartsmyndigheterna sade nej och krympte byggnaden med 8 våningar. Namnet Australia 108 består dock.

13,804 km. 15 timmar.

I slutet av september, måndagen den 29 närmare bestämt, landade Qantas flight 7 på Dallas-Fort Worth International Airport, efter en 15 timmar lång nonstop flygning från Sydney.
Fullbokad med 484 passagerare hade Qantas stora dubbeldäckare A380 då tillryggalagt modiga 13,804 kilometer.
Skulle tro att det för de flesta, om inte alla, innebar en viss befrielse att få sträcka på benen, jo visst hade de 14 som satt i första klass och de 64 i business haft tillfälle att sträcka ut sig, men ändå, att få gå och sätta fart på blodomloppet igen, skadar aldrig.

Hur som haver, med denna A380-jungfrutur blev detta också världens längsta flygning, tidigare hade en annan A380 rekordet, Emirates på sträckan Dubai-Los Angeles.

För Qantas del flögs denna sträcka med Boeing 747 tidigare, men då var det inte nonstop, pga motvind på tillbakaresan gjordes en mellanlandning i närbelägna Brisbane för bränslepåfyllning innan man fortsatte till Sydney. Lite onödigt kan tyckas, men säkerhetsbestämmelser är till för att följas och finns en destination i tidtabellen kan man ju inte bara hoppa över den.
SJ här hemma brukar glömma att stanna i Gnesta med sina regionaltåg, men då pratar vi om stenkasts avstånd. Och vi pratar om SJ.

Qantas kör över 200 flygningar mellan Australien och USA varje vecka, detta med A380. Imponerande.
Några kompisar till oss flög A380 Sydney-Dubai för en månad sedan och de hade bara lovord att säga dels om flygbolaget och om den tystaste av alla tysta flyg - Airbus A380.
Som har svårt att lyfta i orderböckerna, men snart kommer en stororder från någon av emiraten och smilbanden vänder uppåt hos Airbus igen, som för stunden är glada för framgångarna med den nya A350 XWB.

888,246 vallmoblommor hedrar de stupade soldaterna.

Vid Themsens strand i London ligger the Tower of Londons vackra byggnader och omgivande trädgårdar.
För att minnas att det i år är 100 år sedan första världskriget bröt ut, så har myndigheterna i London bestämt att alla de brittiska- och samväldes-soldater som stupade skall hedras och minnas på ett sätt som inte kan lämna någon oberörd.
Skulptören Paul Cummings kom på idén att att skapa vallmoblommor i lera och sedan bränna dem i ugn. För att sedan göra en aldrig tidigare skådad installation, ett rött hav med blommor.
Alla blommor är handgjorda och i Cummings brännugnar i Derby har det jobbats dygnet runt med alla hundratusentals vallmoblommor i över ett år.
I Augusti hade man redan då kommit en bit på väg, 125,000 hade planterats, idag är man uppe i 770,000 planterade och den 11 november tror man att den sista av de 888,246 blommorna kommit på plats.
Mer än 16,000 frivilliga från hela världen har hjälpt till, klädda i röda T-shirts och planteringshandskar.
Siffran 25,000 frivilliga lär uppnås när allt är klart.
Folk från Nya Zeeland, Australien, Singapore, Kanada, Sydafrika m fl länder har flugit till London för att bidra med sitt lilla strå till stacken.
Varje blomma är "betald" av britter och andra från samväldesländerna, var och en av bidragsgivarna har gett £25 för "sin" blomma.
Besökarantalet är enormt, man räknar med att till den 11 november ha nått upp till fyra miljoner besökare, många stående stilla i betraktelse, andra fotograferandes.
Som alla läsare av detta förstår, så har många, många någon relation till en stupad soldat och då blir det känsloladdade stunder inför detta mäktiga.
Detta är ett extraordinärt evengemang som lätt får känslor att flöda hos besökarna, många ser ett hav av rött, kanske blod, andra kanske mer som att varje stupad soldat åter står där rak i ryggen gestaltad till en blomma.

Vi glömmer aldrig de som gav sina liv.

Australien, i hetluften igen.

Ännu en gång ställer sig Australien sida vid sida med USA och andra nationer, i kampen mot en lömsk fiende i Irak.
Den här gången handlar det om något som måste beskrivas som en humanitär insats, sanktionerat av världssamfundet och FN, och på begäran av de styrande i Bagdad.
När det förra gången begav sig, år 2003, var Australien på plats för att flytta på en illasinnad diktator vid namn Saddam Hussein, detta utan mandat från FN.

Det finns klara skillnader, ingen som idag läser nyheterna som kommer ut från Irak och Syrien kan undgå att beröras av de grymheter, avskyvärda grymheter av sällan skådat slag.
Alla vill vi få ett slut på det hänsynslösa fördrivandet av minoriteter, folkgrupper, religiösa grupperingar, alla oavsett ursprung, civila och totalt oskyldiga.
Så den här gången tror jag att opinionenerna i Danmark, England, Turkiet, USA, Australien, Saudiarabien, UAE och andra länder som deltar i försöken att driva IS bort (varthän?) inte blir så högljudda som vid tidigare militära insatser.
Inte för att jag kan australisk inrikespolitik, men hade Julia Gillard suttit kvar på tronen i Canberra, hade förmodligen beslutet blivit detsamma, dvs ställa flyg och personal till förfogande.

Sex stridsflygplan av typen Super Hornet finns redan på plats, två till står beredda hemma i Australien. En tankflyplan och ett avancerat spaningsplan kommer att hjälpa Irak och Kurdistan.
600 militärer, varav 400 är knutna till flygoperationerna och 200 som skall träna irakiska- och kurdiska Peshmerga-enheter kommer att vara tillgängliga.

Sverige finns också beredda, har redan från början skickat humanitär hjälp och om Stefan Löfwen vill kanske det svenska flygvapnet att ställa upp. Det har varit uppe på tapeten, men det var under Alliansregeringens sista dagar. Förmodar att oavsett vilka, så ser de hotet från IS som så stort att man inte bara kan sitta med armarna i kors.

Lars-Erik, om du läser detta, vilka är reaktionerna nere hos dig inför det faktum att Australien återvänder till Irak med stridande trupp?

Misstänkta terrorister grips i Australien. Och resten av världen.

Foto: ABC News

IS, ISIL eller ISIS, oavsett vad du kallar dem, det är lika illa ändå, de får det allt tuffare utanför "sina gränser."
Deras s k kalifat växer inte nämnvärt. En framstöt i Syrien mot den turkiska gränsen är väl den senaste landvinningen som rapporterats. Men turkarna lär inte lägga några fingrar emellan, utan står redo.

Vad som däremot händer, internationellt för dem, utanför Irak-Syrien är en frukt av sommarens illdåd begångna i just den regionen.
I Tyskland står en 20-åring inför rätta efter att radikaliserad återvänt, en annan mindre grupp av jihadister är också misstänkta och förhörs.
I Norge avvärjdes ett hot från en "grupp" IS-sympatisörer i somras, där de skulle gripa en slumpvald familj och avrätta den inför kameran.
I Australien, varifrån bilden ovan är hämtad, gjordes en stort gryningstillslag mot misstänka IS-sympatisörer/återvändare både i Sydney och Brisbane. En räd som fick stor uppmärksamhet i media här hemma, trots påträngande eftervalsfrågor.
Anledningen lär nog vara att, det även för oss här i Europa, går upp att dessa figurer som fått våldet på hjärnan, inte bara är av europeiskt ursprung utan även kommer från andra världsdelar.
Oftast söner till helt laglydiga och arbetsamma invandrare/flyktingar från den muslimska världen.

Problemet med IS växer, många tycker att man målar fan på väggen, men vänta till den dag då våra underrättelsetjänster missar någon med svärd och videokamera, då står vi där och klagar.
Det är därför bättre att vi stöder våra respektive nationers motsvarigheter till NSA, GRU mm så slipper vi konfronteras med blod och död på vår egen hemmaplan.
Det räcker med att vi försöker skydda de som är utsatta i Irak/Syrien och ta emot de som vill söka skydd här hos oss.

En död dumpad koala med en $50-sedel i munnen.

Något ganska groteskt inträffade vid Heywoods polisstation i delstaten Victoria, Australien häromdagen.
Konstapel Jason Von Tunk hörde en duns på infarten, gick ut med sin ficklampa och fick till sin förskräckelse se en död koala ligga där. När han tittade närmare visade det sig att koalan förutom att vara stendöd också hade en sedel i munnen av valören $50. Cirka 400-450 svenska riksdaler.
Polismannens första reaktion var att det här var en fälla, någon hade placerat den där, för att sedan attackera när man närmade sig koalan. Han iakttog därför försiktighet.
Men inget annat hände, än att förvåning och funderingar satte fart, vem hade gjort detta och framför allt - varför?
Ingen som Jason Von Tunk vet på polisstationen hade någon femtiolapp att fordra av någon.
Koalan var troligen inte ihjälslagen och tur var väl det, men väl påkörd av en bil och dödad.

Nu är koalan begravd och femtiolappen i australisk valuta har registrerats som hittegods. Kanske en ägare dyker upp, men lär få svårt att förklara hur han tappat den och vad koalan hade med det hela att göra.

Bilden? Tog jag i Cleland Park, Adelaide 2010.

David Boon bevisade att cricket och några pilsner går alldeles utmärkt ihop.

Här under sin aktiva karriär, med reklam för vad? Jo 4X, ett öl från Queensland

Den här australiske cricket-legendaren David Boon, känd för sin korpulenta lekamen och stora valross-mustasch har också några andra meriter i sitt bälte.

Låt oss ta det sportsliga först, Boony som han kallades, spelade internationellt för Australien åren 1984-1995. Batsman och off-spin bowler var hans specialiteter.
Spelade över hundra Test- och One Day International-matcher för Australien, innan han blev tränare för ett cricketlag i Durham, England.
Efter den engelska utflykten blev han med i den australiska uttagnings-kommittéen för det nationella laget i Cricket Australia.

Tasmanier, född 1960 blev efter sin aktiva karriär och inom förbundet Cricket Australia, internationell cricketdomare för att sedan få andra karriär som ansikte för det kända ölmärket Victoria Bitter (VB).
Här visades han upp som frontfigur för den sportpublik som drack stora mängde öl, det gick så långt att hälsoexperter varnade att hans framträdande för VB var "en medveten strategi och signal till storkonsumenterna kring idrottsarenorna att dricka mer, deras uttryck var Go for it."

Den andra meriten som har direkt anknytning till ölpimplandet är den skröna eller icke-skröna som figurerar i australiska sportkretsar, nämligen att David Boon under en flygresa mellan Australien och England eller om det var vice versa (?) skulle ha konsumerat 52, möjligen 53 öl.
Låt oss säja att han av en uppskattad flygtid på 24 timmar var vaken 18 timmar, så skulle det inneburit att han drack tre öl i timmen, timme efter timme efter timme!!
Boony måste av sina föräldrar begåvats med en osedvanligt stor blåsa, eller så satt han nära en toalett, som han satt en lapp med orden "Trasig, ur funktion" på?
Hur det stod till med nykterheten där uppe 11.000 meter över havet förtäljer inte historien.
Men det är att betrakta som en ytterst beundransvärd prestation som jag faktiskt tror den sportmedvetne australiern idag känner bättre till än hans framträdande på olika cricket-fält världen över.

Jag glömmer honom aldrig.
Hur har jag fått reda på detta? Jo, min gode vän Lars-Erik Johansson i Sydney håller historier av detta slag högst levande genom att berätta dem vid lämpliga tillfällen, till allmän glädje och inte så sällan - förvåning.
Tack L-E!