Australien, i hetluften igen.

Ännu en gång ställer sig Australien sida vid sida med USA och andra nationer, i kampen mot en lömsk fiende i Irak.
Den här gången handlar det om något som måste beskrivas som en humanitär insats, sanktionerat av världssamfundet och FN, och på begäran av de styrande i Bagdad.
När det förra gången begav sig, år 2003, var Australien på plats för att flytta på en illasinnad diktator vid namn Saddam Hussein, detta utan mandat från FN.

Det finns klara skillnader, ingen som idag läser nyheterna som kommer ut från Irak och Syrien kan undgå att beröras av de grymheter, avskyvärda grymheter av sällan skådat slag.
Alla vill vi få ett slut på det hänsynslösa fördrivandet av minoriteter, folkgrupper, religiösa grupperingar, alla oavsett ursprung, civila och totalt oskyldiga.
Så den här gången tror jag att opinionenerna i Danmark, England, Turkiet, USA, Australien, Saudiarabien, UAE och andra länder som deltar i försöken att driva IS bort (varthän?) inte blir så högljudda som vid tidigare militära insatser.
Inte för att jag kan australisk inrikespolitik, men hade Julia Gillard suttit kvar på tronen i Canberra, hade förmodligen beslutet blivit detsamma, dvs ställa flyg och personal till förfogande.

Sex stridsflygplan av typen Super Hornet finns redan på plats, två till står beredda hemma i Australien. En tankflyplan och ett avancerat spaningsplan kommer att hjälpa Irak och Kurdistan.
600 militärer, varav 400 är knutna till flygoperationerna och 200 som skall träna irakiska- och kurdiska Peshmerga-enheter kommer att vara tillgängliga.

Sverige finns också beredda, har redan från början skickat humanitär hjälp och om Stefan Löfwen vill kanske det svenska flygvapnet att ställa upp. Det har varit uppe på tapeten, men det var under Alliansregeringens sista dagar. Förmodar att oavsett vilka, så ser de hotet från IS som så stort att man inte bara kan sitta med armarna i kors.

Lars-Erik, om du läser detta, vilka är reaktionerna nere hos dig inför det faktum att Australien återvänder till Irak med stridande trupp?

Misstänkta terrorister grips i Australien. Och resten av världen.

Foto: ABC News

IS, ISIL eller ISIS, oavsett vad du kallar dem, det är lika illa ändå, de får det allt tuffare utanför "sina gränser."
Deras s k kalifat växer inte nämnvärt. En framstöt i Syrien mot den turkiska gränsen är väl den senaste landvinningen som rapporterats. Men turkarna lär inte lägga några fingrar emellan, utan står redo.

Vad som däremot händer, internationellt för dem, utanför Irak-Syrien är en frukt av sommarens illdåd begångna i just den regionen.
I Tyskland står en 20-åring inför rätta efter att radikaliserad återvänt, en annan mindre grupp av jihadister är också misstänkta och förhörs.
I Norge avvärjdes ett hot från en "grupp" IS-sympatisörer i somras, där de skulle gripa en slumpvald familj och avrätta den inför kameran.
I Australien, varifrån bilden ovan är hämtad, gjordes en stort gryningstillslag mot misstänka IS-sympatisörer/återvändare både i Sydney och Brisbane. En räd som fick stor uppmärksamhet i media här hemma, trots påträngande eftervalsfrågor.
Anledningen lär nog vara att, det även för oss här i Europa, går upp att dessa figurer som fått våldet på hjärnan, inte bara är av europeiskt ursprung utan även kommer från andra världsdelar.
Oftast söner till helt laglydiga och arbetsamma invandrare/flyktingar från den muslimska världen.

Problemet med IS växer, många tycker att man målar fan på väggen, men vänta till den dag då våra underrättelsetjänster missar någon med svärd och videokamera, då står vi där och klagar.
Det är därför bättre att vi stöder våra respektive nationers motsvarigheter till NSA, GRU mm så slipper vi konfronteras med blod och död på vår egen hemmaplan.
Det räcker med att vi försöker skydda de som är utsatta i Irak/Syrien och ta emot de som vill söka skydd här hos oss.

ISIS sätter skräck i Syrien.

Detta är fasansfulla bilder från Syrien, efter att extrema muslimska ISIS varit på besök.

Det är mig egentligen främmande att dela med sig av sådana här bilder, men de av mina läsare som tycker det är för mycket - jag bara måste, vi bara måste få veta vad som pågår.

Så enkelt är det, ingen, inte ens den/de som vill vara i fred och inte veta något om ondskan i världen, måste få veta att det nu under de senaste månaderna är värre än på många, många herrans år.

Det skrämmande idag, både med den ryska smyginvasionen av östra Ukraina, men än värre är det med den "nya" terrororganisationen, jihadistiska ISIS, som är förblindad av hat mot allt som de lärt sig inte är "rätt", eftersom de själva uppfattar som bärare av den "rätta tron."

Alla som inte delar den, vill man inte dela framtiden med, utan de skall fördrivas, omvändas eller dö. Många massakrer på helt oskyldiga, kristna, yasidier, assyrier, shiiter och andra har inträffat under ISIS framryckningar i norra Irak.

Vad vi mer eller mindre glömt är att de även finns i Syrien, där har de sått splittring bland oppositionen mot al-Assads regim. De har tagit över i stora områden, ända upp till gränsen mot det sekulära Turkiet. 

I sitt syriska erövringståg har de tagit kontrollen över oljefält, gasfyndigheter. Andra inkomstkällor är kidnappningar och bortrövandet av människor i humanitära hjälporganisationer som försöker hjälpa de miljontals syrier som behöver hjälp.

Tänk er tre miljoner syrier är på flykt, har tvingats bort från sina hem, deras familjer har splittrats, det dagliga livet är slut. Nu gäller det för dem att finna någonstans att bo.

1,15 miljoner!!! har flytt till lilla Libanon, över 800.000 till Turkiet och drygt 600.000 till Jordanien.

Är detta något som ISIS bryr sig om? Icke alls.

För dom gäller det att hitta de som inte följer deras medeltida religösa uppfattning om vad som är rätt och inte, de som bryter mot det, ovetandes, okunniga om det, de fångas in. De flesta avrättas på ett bestialiskt sätt.

Att lyssna på musik, att som kvinna inte skyla dig rätt, att röka en cigarett, att opponera sig räcker.

Pang, och du är död.

ISIS är en välorganiserad, välbeväpnad, väloljad, välbärgad och välmotiverad mördar-tsunami som drar fram genom Irak och Syrien, vilket land blir det här näst, kalifatet skall ju omfatta hela det område som muslimer lade under sig i Nordafrika, i södra Europa inklusive hela Spanien.

Det som skrämmer mig är den dag då de står vid porten till Jerusalem och Israel, då kommer helvetet på jorden att bryta ut, om inte tidigare.

Men nu vill jag inte driva olyckskorpen inom mig längre.

Det går inte att med sofistikerade och målsökande bomber och raketer att nå ISIS kalla krigare. De lär sig att undvika sina Toyota-vans under dagtid och kanske röra sig med andra fordon nattetid för att undgå upptäckt?

Kanske så många som 500 av dessa halshuggningsglada krigare kommer från Storbritannien, 150 från Australien, från Sverige kanske ett 30-tal?? Andra västeuropeiska länder har också många, ofta välutbildade ungdomar som gett sig iväg, för att ryckas med i en framgångsrik våg av blod och våld. När dessa återvänder vet vi inte vad som kommer att hända?

Det bästa vore att dra in deras pass, att vässa säkerhetstjänsten vår och andras för att spåra deras förehavanden.

ISIS är och kommer att förbli ett hot mot alla som vill leva i fred och frihet att tycka, tänka och säga vad de vill. 

Jan Guillou, varför är han så tyst?

IS, eller Islamska Staten, har framgångar, snabbt vunna.
Genom skräck, terror, död och högar av vapen är de mobila förbanden en ny verklig maktfaktor i Irak, Syrien och framöver kanske Libanon och Jordanien. Iran lär de knappast våga sig på.
Turkiet är jag som icke-expert tveksam om.
Finansierade av några av emiraten och/eller megaförmögna uppbackare där. Inkomster får man också från att faktiskt sälja olja och gas från erövrade fält i främst Syrien.

Det som berör mig mest är det fullfomligt hänsynslösa våld de utövar mot helt oskyldiga människor, som kanske bott i årtusenden i sina områden, jag tänker på yasidier, kristna, assyrier, shiiter och andra minoriteter.
Vill inte här och nu gå igenom alla IS (ISIS) illdåd utförda under de senaste veckorna, plågsamma tv-bilder visar de som "blir över" eller klarar sig, många i pyamas, flämtande i hettan. Utan vatten och utan mat. Främst kvinnor och barn.

Här saknar jag de kända mellanöstern-debattörernas stämmor.
Nu läser jag inte Aftonbladets debattsidor så ofta, men det är främst Jan Guillou jag saknar, han brukar aldrig vara sen att dela med sig av sitt tyckande.
Men under de tre år som Syrien-krisen varat har han varit tyst och nu när ondskans makter håller på att riva sönder Irak - fortsatt tystnad.
Plågsam tystnad.

Finns det inget att kritisera i att USA prickbombar ISIS-styrkor för att rädda hundratusentals civila?
Finns det ingen kritik att framför mot "den interna inblandningen" av USA och England när de luftvägen släpper ner mat och vatten till de nödställda?
Finns det ingen kritik att framföra mot att väst förser kurderna med nya vapen och mer ammunition?
Finns det ingen undran varför Ryssland och Kina tysta och instämmande (?) sitter med armarna i kors?
Finns det ingen uns av kritik mot halshuggningar och begravningar av levande?

Bäste Jan Guillou, det skulle kläda dig väl om du lättade lite på förlåten och delgav oss dina synpunkter på vad som försigår i Irak och Syrien.

Vi är många som väntar.

Ett litet PS!
Finns det någon anledning att kommentera halshuggningen av den amerikanske tillfångatagna journalisten James Foley?

Kurdistans flagga - hur länge får den vaja?

Vem trodde för några månader sedan att den irakiska delen av Kurdistan, kanske är på väg att bilda en egen kurdisk stat? Få om någon skulle jag tro.
Men i och med sunni-fundamentalistiska ISIS framfart, ja segertåg inte bara i delar av Syrien men även i norra Irak, så står Irak inför risken att falla i tre delar. En uppenbar risk. Med Bagdad och delarna i syd, sydost som shia-Irak, Kurdistan i nordost som Kurdistan och Sunni-Irak styrda av ISIS i norr och nordväst.
Visst där finns fickor i sunni-delen, men de flesta är bortsopade av ISIS. Kristna, yasidier, shia och andra minoriteter fick valet att konvertera, betala en otrohetsskatt eller möta svärdet.
De som inte hann undan flydde upp i bergen under vidriga förhållanden, törst, svält, hetta, umbäranden och smärtan av att ha fått lämna allt - allt, de mördades brutalt.
Många kom i pyamas. Hela deras liv,  blev upprivet och sönderslitet av fanatiska jihadister.
USA fattade snabbt beslutet att militärt attackera ISIS vid Sinjar-bergens fot, samtidigt som man släppte tonvis med mat och vatten till de nödsällda. England skickar också mat, numera skickar också Frankrike vapen till Kurdistan liksom även USA gör, för att kurderna skall kunna försvara huvudstaden Erbil och sin autonoma del.
Som kanske är på väg att bli en egen kuridsk stat? Här bor cirka 6 miljoner kurder, i Turkiet, Iran och Syrien bor ytterligare miljoner kurder.
Men det irakiska Kurdistan har kontroll över stora oljetillgångar, liksom gas. Man får vapen, man stärks, man tar emot flyktingarna av alla religioner från Mosul och dalen norr om den staden. Man rustar för att stå på egna ben, helt egna ben.
Och detta i sin tur, öppnar för att ett suveränt Kurdistan, som evigheters tider varit förtryckta, förföljda, isolerade av moraliska, religiösa, ekonomiska skäl, detta av centralmakten i Bagdad.
Glöm inte att kurderna har varit utsatt för ett mer eller mindre folkmord av Bagdad, ca 180 000 kurder har mördats enbart på grund av att de inte är araber, eller för att de försöker bevara och försvara sin kultur och identitet och inte minst för sin kamp för självständighet.
Samma trauma som judarna genomgick innan de fick ett land, innan de kom hem igen - till Israel.
Kanske får vi två länder (Israel och Kurdistan) som står på egna ben, demokratiska med egna tankar och en egen vilja, i en region präglad av ökad våld och interna stridigheter.

ISIS, jihadister med is i blodet.

Först Syrien, nu Irak.
Militanta islamister, jihadister med våld, förtryck, mord och total hänsynslöshet i förarsätet tar över större och större områden i Irak, i det som man kanske skulle kalla en blixtoffensiv.
Sprungen ur inga förvarningar alls, åtminstone här i väst.
Bäst att tillägga är kanske, att jag långt ifrån ser mig som vare sig är politiskt insatt, historiskt bevandrad, klanmässigt intresserad eller speciellt upplyst person om suniter resp shiiter.
Jag bara ser och hör, reagerar, funderar och vill vädra mina slutsatser.

Eftersom kurderna i nordöstra Irak säkerligen är för militärt starka och sammanhållna, lär den delen klara sig undan svåra strider, likaså den södra och sydöstra delen där shiiterna håller ihop och aldrig skulle tillåta ett sunimuslimskt angrepp, de har redan idag beväpnat frivilliga i tusentals, som nu marscherar norrut för att möta det sunnidominerade ISIS.
Bagdad kan, i stunden, ses som hotat, men ISIS kan nog "få nöja" sig med de delar de redan erövrat, med bl a städerna Mosul och Tikrit som ess i kortleken.
Får de sedan en attack "i ryggen" från Iran, som inte stillatigande sitter och tittar på, läs vad
Tehran Times har att säga, så kan den tillfälliga "promenadsegern" ta ett abrupt slut.
Och, skulle sedan den shiamuslimske premiärministern i Irak Nuri al-Maliki bli lyhörd och få amerikanskt drönarunderstöd får ISIS det svårt att hålla samman.

ISIS som betyder Islamska Staten Irak och Syrien, har redan stött på kraftigt motstånd efter tidigare framgångar i Syrien, där man kom in som en av, president al-Assad, välkomnad terroristgrupp som mer bekämpade de rebeller som stred mot den syriska statsmakten än mot själva statsmakten i sig.
Rebeller som nu såg två fiender mot sig, dels al-Assads regimtrupper och dels al-Qaidainfluerade ISIS.
Som sagts så har nu ISIS i Syrien försvagats, efter kraftigt militärt motstånd, men även folkligt raseri mot deras metoder med systematiska avrättningar och förbud mot allt, utom att läsa koranen.

Möjligen har stora delar av de mångnationella ISIS-trupperna förflyttats till Irak för att skapa kaos, död och förintelse där istället.

Irak ja. Låt oss hoppas att landet inte splittras i tre delar, efter dessa objudna "gästers" intåg i landet.
Svartklädda, maskerade och tungt beväpnade unga män som kom till Syrien och Irak för att dö, kan om det vill sig illa just göra det.
Varthän de annars skall ta vägen, eftersom det knappast är troligt att de får ett permanent fäste i Irak, det återstår att se. Möjligen Afghanistan när det börjar falla sönder igen? Hoppas inte.

Sunnimuslimer i gemen, har jag förstått, vill inte ha sharialager, men stödjer för stunden dessa ISIS-grupper för att de vill slåss mot shiiterna. Jag har svårt att se att sunnis vurm för det stridslystna jihadisterna skulle bestå över en längre tid, när de själva börjar inse vad de får försaka i form av tidigare vunnen frihet.

Flickor får inte gå i skolan, kvinnor får inte lämna hemmet utan mannens tillstånd, barnäktenskap med en nedre åldersgräns på 9 år kan bli verklighet, mannen, ja mannen på gatan och i kaféet får inte lyssna på musik eller titta på fotboll, regler och lagar skärps till sin yttersta gräns, med dödsstraff, stening, avhuggna händer och annat för oss helt främmande, som vardag.
Religionsfriheten upphör, vad skall hända med de hundratusentals kristna som bor i områden dominerade av sunniter? De kommer av ISIS att betraktas som smutsiga hundar och går en säker avrättning till mötes om de inte hinner fly.

Så för att sammanfatta, även om det ser mörkt ut idag, ser det inte så ljust ut, som kan förledas tro, för jihadisterna i ISIS. Terror kan aldrig i längden löna sig.

Funderade gjorde: Olle Q

Homs, en syrisk, en mänsklig tragedi.

Kan någon krypa undan ordet Homs?
Kan du säga att du inte vet vad Homs är, vad som hänt och händer där?
Nej, det kan du inte, å´ det kan inte jag heller.
Ändå sitter vi här totalt maktlösa och grips och förfasas över att det bara får fortgå, månad efter månad, år efter år.
Belägringen av staden började i maj 2011, för tre år sedan. Den pågick till fram för några veckor sedan, då regeringstrupper och de sk rebellerna träffade en eld-upphör uppgörelse. Rebellstyrkorna som fanns kvar tilläts evakuera staden och idag återstår ruiner, några få traumatiserade innevånare och soldater ur al-Assads armé.
Rebellstyrkorna lämnade i april delar de höll i Homs för att förstärka sina ställningar i grannstaden al-Qusayr, i själva verket lär det ha varit så att de drevs ut, åtminstone delvis, av al-Assad trogna Hizbollah trupper från grannlandet Libanon.
Men beskjutningen av den belägrade staden har pågått i tre år, striderna likaså.
De flesta av innevånarna har flytt tomhänta och utblottade till en tillvaro i något av de många flyktinglägren i vänskapligt sinnade grannländer som Jordanien, Libanon eller Turkiet.
Här bodde närmare 80 000 kristna, men under belägringen har de allra flesta av dem drivits ut ur staden av islamister, men som sagt det är många andra som också tvingats på flykt.
Staden Homs hade vid folkräkningen 2004 lite drygt 650 000 innevånare och var då den tredje folkrikaste staden efter Damaskus och Aleppo.

Bilderna ni ser här är inte tagna efter bombningen av Hiroshima, de är tagna under de senaste åren i Homs, Syrien.

Pest eller kolera, vilket väntar Syrien?

Jag skrev i förrgår att jag inte längre är övertygad om att Bashar al-Assads regim skall bort från makten i Syrien som det ser ut just idag.
Hur kan jag vara så rå undrar ni?
När man sett de skoningslösa och urskiljningslösa bombningarna av bostadskvarter som al-Assads stridsvagnar, kanoner, helikoptrar och stridsflyg genomför, hur kan man då rättfärdiga hans fortsatta existens?

Den Fria syriska armén som började kampen mot al-Assads styre är idag inte längre på väg att tippa över maktbalansen till sin fördel, som det såg ut för kanske ett halvår sedan. Tyvärr.
För tyvärr har en tredje part blandat sig i leken, uppmuntrade över att manöverera i stora områden med politiskt kaos.

Militanta islamister utifrån, har skaffat sig en allt starkare ställning på slagfälten, jihadister inspirerade av al-Qaida finns i grupper som Islamska staten Irak och Syrien (ISIS) och al-Nusra.
De vill upprätta en islamistisk stat som täcker Syrien och Irak där det också råder kaos och dödligt våld.
De är alla sunnimuslimer, som ser shiamuslimska Iran och naturligtvis Israel som sina primära mål efter att ha tagit makten i Syrien och Irak, om de nu gör det, vilket jag utifrån min lekmannaposition inte tror.
Men det är målet de har, självmordspatruller utbildas för att föra jihad mot seger, senast igår dödades cirka 20 och skadades ett femtontal "elever" i en självmordsskola i ett av ISIS:s kontrollerat område i Irak.

Om ISIS och al-Nusra är alternativet till al-Assad, säger jag otvivelaktligen al-Assad.
Det bär emot, men vem vill se ett nytt talibanstyrt Syrien?

Om däremot den Fria syriska armén kan både bekämpa jihadisterna och hålla al-Assad stången och återta initiativet, så är de troligen det bästa alternativet.

Det här är inte lätt, när man bara sitter med ytlig information, men ändå kan dra egna slutsatser om gott och ont.

Vår blev snabbt vinter i Syrien.

Den arabiska våren som spred sig över Nordafrika, med lycklig utgång i Tunisien, svajig i Lybien, backlash i Egypten, status-quo i Jemen, nådde också för tre år sedan Syrien.
Det som började med fredliga demonstrationer, där obeväpnade medborgare gick ut på gator och torg med slagord och banderoller och krävde al-Assads avgång, eskalerade så undan för undan till att i dag vara ett näst intill fullskaligt krig, men utan fronter.
En opposition beväpnade sig, al-Assad använde kem-vapen och FN var nära att gå in militärt.
Förödelsen i Aleppo, Homs och förorterna till Damaskus är fruktansvärd.

I morgon tänker jag prata om varför jag inte längre är övertygad om att al-Assads regim skall tvingas bort från makten.
Varför?
Jo, det har kommit horder av sk jihadister, bokstavstrogna al-Qaida-krigare, från när och fjärran och de vädrar naturligtvis morgonluft i det kaos som Syrien befinner sig.
Deras största trängtan är att få införa sharia-lagar, med avhuggna händers lagar och kvinnor bakom lås och bom.
ISIS, den islamiska staten Irak och Syrien, slåss nu inte enbart mot regimen i Damaskus utan mot andra rebellgrupper som vill bli av med ledningen för att fortsätta på den sekulariserade vägen.
Frågan är om de får tillfälle till det?
Först måste de driva ut ISIS och sedan al-Assad.

Som sagt jag återkommer om detta. Jag är idag en tvivlare.
Kan naturligtvis inte Syriens historia, religiösa sammansättning mer än genom media, men kan ändå se så mycket att det är på väg åt fel håll. Käpprätt.

Tony Abbott, Australiens nye högerledare.

Australien valde att svänga till höger i lördags.
Och öppnade dörren på vid gavel för ett nytt ansikte, åtminstone för oss boende utanför Australien.
Högerkoalitionen the Liberals sätter 84 av de sina, varav 19 nya, i parlamentet i Canberra medan Labor som tappade 15 platser nu bara har 54 parlamentsledamöter att opponera med. De Gröna fick in en.
Labor plockade flera av storstäderna, men i övrigt så sopade the Liberals nästan rent hus, utom då i Northern Territory och mellersta Queensland.

Tony ser vältränad ut, han startade tidigt om syns på den övre bilden, rugbylaget i Saint Ignatius´ College hade redan då en på högerkanten.
Han surfar, springer, cyklar och gud vet allt, bara det är distans och uthållighet som gäller tycks han vara på plats. Inget fel i det.
Han är vad jag förstår traditionellt konservativ, och fick sig en av historiens värsta avhyvlingar i parlamentet, när dåvarande Laborledaren Julia Gillard läste lusen av honom, efter en del sexistiska uttalande av Abbott.
Uppskattad av konservativa krafter världen över, när han nu kommer att ta itu med en aningen svajig ekonomisk situation i landet, samt att möta båtflyktingarna från Indonesien.
Förvånansvärt nog är att ingen större anhängare av Obamas vilja att slå till mot Syrien.
Däremot vill han klippa spetsen av koldioxidskatten i hemlandet och kommer vad jag förstår också att ta en närmare syn på de offentliganställda och berättigandet av deras plats i den australiska välfärden.

I dag väljer sannolikt Norge en center-höger-regering och snart är det tyskarnas tur att återvälja Angela Merkel också på andra sidan staketet till vänstersidan.
Ja, inte vet jag, kanske det är bra att få ett skifte. Labor i Australien har i vissa delstater misskött sig å det grövsta och får nu se resultatet av det.
Och sedan blir jag av Lars-Erik i Sydney alltid påmind om att Aussies oftast röster emot något, snarare än för något.
Ja du Tony, surfa på de vågor som fortfarande rullar över Australien, så kanske det kommer att gå riktigt bra för dig?

PS! Check this link. Kolla denna länk.
Rupert Murdoch was/is deeply involved in Australian politics.
Rupert Murdoch var/är djupt insyltad i den australiska politiken.

Egyptens kristallnatt i Mellanösterns mörker.

Kopterna i Egypten har drabbats hårt efter Mursis fall, men även efter hans tillträde för drygt ett år sedan.
Det är numera fritt fram att jaga kopter, bränna koptisk-kristna kyrkor och framtiden ser mörk ut för den största kristna gruppen i Mellanöstern. Kanske runt 10 miljoner finns kvar i landet, men många har under åren emigrerat till USA, Kanada, Australien och Västeuropa, man räknar med att det finns cirka 2 000 medlemmar i den koptisk-ortodoxa kyrkan i Sverige.

I SvD häromdagen skriver Ivar Arpi i en ledare att "Kristna har ingen framtid i Mellanöstern."
När man läst den och serverats siffror få de kristnas flykt från hela regionen är man beredd att tro honom på orden.
Sjuttio (70) kyrkor har sedan Muhammed Mursis avsattes angripits och stuckits i brand. Kristna kopter förföljs och tvingas till flykt.
Arpi skriver att en del kallar detta för Egyptens kristallnatt, med syftning på natten då mängder av synagogor i Nazityskland brändes i november 1938.

Risken för de kristna, nu när den arabiska våren vrider sig i konvulsioner, är att de är mycket mer oskyddade för attacker från de odemokratiska krafter som lurar i kölvattnen på de reformvänliga krafterna i Tunisien, Libyen, Irak, Egypten, Jemen, Syrien och även i det öppna Libanon.
Turkiet ej att förglömma, läs i SvD:s artikel.
Nigeria ligger inte i regionen, men där är krafterna uppe i nordöst skoningslösa mot de krsitna som fortfarande finns kvar.

Och fortfarande tiger herrar Guillou och Gahrton, för nu gäller det inte övervåld och förtryck mot palestinier utan mot kristna.
Då är deras retoriska svada förstummad av tystnad.