Homs, en syrisk, en mänsklig tragedi.

Kan någon krypa undan ordet Homs?
Kan du säga att du inte vet vad Homs är, vad som hänt och händer där?
Nej, det kan du inte, å´ det kan inte jag heller.
Ändå sitter vi här totalt maktlösa och grips och förfasas över att det bara får fortgå, månad efter månad, år efter år.
Belägringen av staden började i maj 2011, för tre år sedan. Den pågick till fram för några veckor sedan, då regeringstrupper och de sk rebellerna träffade en eld-upphör uppgörelse. Rebellstyrkorna som fanns kvar tilläts evakuera staden och idag återstår ruiner, några få traumatiserade innevånare och soldater ur al-Assads armé.
Rebellstyrkorna lämnade i april delar de höll i Homs för att förstärka sina ställningar i grannstaden al-Qusayr, i själva verket lär det ha varit så att de drevs ut, åtminstone delvis, av al-Assad trogna Hizbollah trupper från grannlandet Libanon.
Men beskjutningen av den belägrade staden har pågått i tre år, striderna likaså.
De flesta av innevånarna har flytt tomhänta och utblottade till en tillvaro i något av de många flyktinglägren i vänskapligt sinnade grannländer som Jordanien, Libanon eller Turkiet.
Här bodde närmare 80 000 kristna, men under belägringen har de allra flesta av dem drivits ut ur staden av islamister, men som sagt det är många andra som också tvingats på flykt.
Staden Homs hade vid folkräkningen 2004 lite drygt 650 000 innevånare och var då den tredje folkrikaste staden efter Damaskus och Aleppo.

Bilderna ni ser här är inte tagna efter bombningen av Hiroshima, de är tagna under de senaste åren i Homs, Syrien.

Vår blev snabbt vinter i Syrien.

Den arabiska våren som spred sig över Nordafrika, med lycklig utgång i Tunisien, svajig i Lybien, backlash i Egypten, status-quo i Jemen, nådde också för tre år sedan Syrien.
Det som började med fredliga demonstrationer, där obeväpnade medborgare gick ut på gator och torg med slagord och banderoller och krävde al-Assads avgång, eskalerade så undan för undan till att i dag vara ett näst intill fullskaligt krig, men utan fronter.
En opposition beväpnade sig, al-Assad använde kem-vapen och FN var nära att gå in militärt.
Förödelsen i Aleppo, Homs och förorterna till Damaskus är fruktansvärd.

I morgon tänker jag prata om varför jag inte längre är övertygad om att al-Assads regim skall tvingas bort från makten.
Varför?
Jo, det har kommit horder av sk jihadister, bokstavstrogna al-Qaida-krigare, från när och fjärran och de vädrar naturligtvis morgonluft i det kaos som Syrien befinner sig.
Deras största trängtan är att få införa sharia-lagar, med avhuggna händers lagar och kvinnor bakom lås och bom.
ISIS, den islamiska staten Irak och Syrien, slåss nu inte enbart mot regimen i Damaskus utan mot andra rebellgrupper som vill bli av med ledningen för att fortsätta på den sekulariserade vägen.
Frågan är om de får tillfälle till det?
Först måste de driva ut ISIS och sedan al-Assad.

Som sagt jag återkommer om detta. Jag är idag en tvivlare.
Kan naturligtvis inte Syriens historia, religiösa sammansättning mer än genom media, men kan ändå se så mycket att det är på väg åt fel håll. Käpprätt.