Den arabiska våren som spred sig över Nordafrika, med lycklig utgång i Tunisien, svajig i Lybien, backlash i Egypten, status-quo i Jemen, nådde också för tre år sedan Syrien.
Det som började med fredliga demonstrationer, där obeväpnade medborgare gick ut på gator och torg med slagord och banderoller och krävde al-Assads avgång, eskalerade så undan för undan till att i dag vara ett näst intill fullskaligt krig, men utan fronter.
En opposition beväpnade sig, al-Assad använde kem-vapen och FN var nära att gå in militärt.
Förödelsen i Aleppo, Homs och förorterna till Damaskus är fruktansvärd.
I morgon tänker jag prata om varför jag inte längre är övertygad om att al-Assads regim skall tvingas bort från makten.
Varför?
Jo, det har kommit horder av sk jihadister, bokstavstrogna al-Qaida-krigare, från när och fjärran och de vädrar naturligtvis morgonluft i det kaos som Syrien befinner sig.
Deras största trängtan är att få införa sharia-lagar, med avhuggna händers lagar och kvinnor bakom lås och bom.
ISIS, den islamiska staten Irak och Syrien, slåss nu inte enbart mot regimen i Damaskus utan mot andra rebellgrupper som vill bli av med ledningen för att fortsätta på den sekulariserade vägen.
Frågan är om de får tillfälle till det?
Först måste de driva ut ISIS och sedan al-Assad.
Som sagt jag återkommer om detta. Jag är idag en tvivlare.
Kan naturligtvis inte Syriens historia, religiösa sammansättning mer än genom media, men kan ändå se så mycket att det är på väg åt fel håll. Käpprätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar