Det är i dagarna 17 år sedan, men känslorna av att ha upplevt något gudomligt försvinner inte så lätt.
Vi hittade paradiset på jorden allra längst uppe i norr, den nordvästra hörnan av Nya Zeelands sydö.
Mer av en slump än ett planerat besök, tack vare att Mia läste kartan och en broschyr med några bilder av detta långsträckta sandrev med klippformationer, så styrde vi kosan dit, på slingrande och delvis branta vägar via Takaka och Collingwood kom vi till slut fram i vår husbil.
Parkerade den på avsedd plats för husbilar och gav oss iväg på upptäcktsfärd.
Aldrig hade vi kunnat föreställa oss att vi skulle vara själva, ensamma på denna oändliga strand.
Aldrig hade vi trott att naturen skulle beröra oss så djupt, att vördnaden för den skulle kunna bli så stor, att vår egen betydelse är så liten, tiden vi är här så kort och att människan inte kan förändra eller förstöra allt.
Vi badade nakna, ebben gjorde stränderna breda och svepande, sälar bevittnade vårt dopp, några sjöfåglar passerade.
Vi var saliga.
På den undre bilden ser ni hur det var att ta sig fram, till denna del av den långa sandtungan, få ville offra en timme på en stig för komma till en tom strand utan duschar, Coca Cola-stånd eller souvenirshop.
Därför blev vi under de dagar vi besökte stranden, för att upptäcka ny klippgrottor och hisnande klippformationer, alltid ensamma där.
Vi tackar högre makter för det, för vi fick lära oss att det finns ett paradis på denna vår jord.
Där har vi varit och blivit frälsta för evig tid.
Våra fotavtryck fanns en stund i sanden, innan floden återvände och sopade bort dem, precis som vår tillvaro här på jorden, några spår sedan sveps de bort, tonar undan.
För alltid.
Men de fanns där en gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar