Melbourne - mina drömmars stad.

Jag bor och lever lyckligt gift med underbara Mia i Blacksta, bland kossor, grågäss och en bedårande utsikt över åkrar, skogar och Nyckelsjön.
Så vad mer kan man begära? Inte mycket....

Men ändå gnager den ständiga längtan tillbaka till alla mina drömmars stad - Melbourne.
Hit kom jag som, inte så lite, söndertrasad i de övre tonåren, ensam, osäker och långt, långt från det hem som jag lämnat frivilligt och utan att sakna det, bortsett från min mor, som fick vara kvar i en miljö som jag helst inte vill beskriva och riva upp här.

Men här stod jag i Melbourne. På kajen.
Ett pendeltåg kunde ta mig till Flinders street station, en station du ser på den allra översta bilden, bevarad genom åren, trots att det mesta i övrigt bytts ut mot stål och glas.
Tåget tog mig till Flinders street station.
Hade fått adressen till The Swedish Church på St Georges Road. Hoppade in i en taxi med min väska och mitt ynka handbagage, 19 år ung.
Taxichauffören kanske lurade mig, men körde till fel St Georges Road, när han förstod styrde han mot Toorak som stadsdelen heter där den svenska sjömanskyrkan låg och fortfarande ligger.

Efter ankomsten dit löste sig allt, på ett par dagar, bostad, jobb och en ljus morgondag.
Svenskar boende i stan, på besök för att fika eller läsa en svensk tidning hjälpte mig.

Jag hyser som ni kanske förstår en djup tacksamhetens känsla till dem och till Melbourne, det är därför längtan tillbaka för att få bjuda igen med lite av min tacksamhet, alltid funnits och alltid finns där. Alltid.

I denna stad återfann jag en stor del av mitt självförtroende, mitt egna jag som varit jagat på flykt, min skamsenhet över tillvarons grå vardag skingrades här, Melbourne blev porten till ljuset, till mitt skrynkliga tonårslivs utveckling till en man med självaktning.
Arbete, bostad, vänner, trevligheter, fria lördagar, 40 timmars arbetsvecka (långt före Sverige) gav mig tillsammans med sol, värme, sköna bad, ytterligare påfyllning till det egna jaget.

Men, och det är viktigt, det fanns naturligtvis här, liksom överallt, svackor, men långt ifrån så djupa och destruktiva som i hemmet på Södermalm i Stockholm. Vintrarna här nere var kyliga, värmen inomhus obefintlig näst intill. Men man uthärdade och flyttade norröver för säsongsjobb när det blev lite för kyligt i Melbourne.
Men den historien återkommer jag till.
Melbourne är staden i mitt hjärta, såg ett tv-program med snuttar från denna stad härom kvällen, gråten var nära, känslorna gick i vågor.

Jag vet att det är långt att resa, det är dyrt att bara vistas i Melbourne och Australien i sin helhet, Mia och jag har provat på i tre resp två månaders tid, med besök i stad och på land.
De månaderna bär jag närmast mitt hjärta.

Utan mina år i Australien och Melbourne, hade jag kanske aldrig nått dit hän jag gjorde efter min hemkomst (för att göra lumpen). Kanske rentav blev det så att det var tur att jag kom hem och världen, som en ny Olle, öppnade sig ännu vidare här än den skulle ha gjort där nere?
Därom vet ingen, inte ens jag.

Titta på bilderna här ovan.
De är från världens bästa stad att leva i - det omdömet har den fått i flera år.
Trettiotalet kriterier; som säkerhet, infrastruktur, utbildning, sjukvård mm mm mm har räknats in.
Och Melbourne fick det högsta betyget.