Jag brukar inte vädra politik på min blogg, framförallt inte mina egna värderingar, som skiftar från ämne till ämne - som hos de flesta nu för tiden.
Men idag gör jag ett undantag och plockar fram gamle Silvio Berlusconi ur garderoben.
Den 76-årige självgode (minst sagt) Silvio hotar med att ställa upp som premiärministerkandidat igen, för femte gången.
Då fick börsen i Italien nog och faller, Europa reagerade surt och börsoron rullar över vår vinterlika kontinent igen.
Allt, ja nästan, för att denne självbekräftelsekåte miljardär anser sig höra hemma i rampljuset, kosta vad det kosta vill, så länge hans finansimperium står kvar i de rykande askorna av den övriga italienska ekonomin, så är han nöjd.
Till saken hör att också Berlusconis parti i det italienska parlamentet PDL, påpassligt nog dragit tillbaka stödet för Mario Monti, en icke lika karismatisk men hundra gånger skickligare ekonom än Berlusconi, vilket fått till följd att han nu avstår att söka premiärministerposten igen.
Nu kan man som utomstående, men lika väl berörd europé, sätta sitt hopp till att det italienska folket ser till att han inte blir återvald, är det kanske för mycket begärt?
Har tyvärr en känsla av att italienaren i gemen faller för hans charm och flärd, framgång och utställda förhoppningar, som jag lovar han kommer att strö omkring sig.
Min åsikt om Silvio Berlusconi är inte kontroversiell, så nu vet ni alla vad jag tycker.
Det bottnar inte i avundsjuka, vare sig för hans framgångar bland unga blonderade tjejer, hans förmögenhet eller förmåga att framträda i strålkastarljuset, utan mitt tyckande är ett utryck för oro inför vad han kan ställa till med i all sin parfymerade, ondulerande och hårtransplanterade yvighet.
Snälla Silvio, bli pensionär som alla andra och strunta i politiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar