Australien, i hetluften igen.

Ännu en gång ställer sig Australien sida vid sida med USA och andra nationer, i kampen mot en lömsk fiende i Irak.
Den här gången handlar det om något som måste beskrivas som en humanitär insats, sanktionerat av världssamfundet och FN, och på begäran av de styrande i Bagdad.
När det förra gången begav sig, år 2003, var Australien på plats för att flytta på en illasinnad diktator vid namn Saddam Hussein, detta utan mandat från FN.

Det finns klara skillnader, ingen som idag läser nyheterna som kommer ut från Irak och Syrien kan undgå att beröras av de grymheter, avskyvärda grymheter av sällan skådat slag.
Alla vill vi få ett slut på det hänsynslösa fördrivandet av minoriteter, folkgrupper, religiösa grupperingar, alla oavsett ursprung, civila och totalt oskyldiga.
Så den här gången tror jag att opinionenerna i Danmark, England, Turkiet, USA, Australien, Saudiarabien, UAE och andra länder som deltar i försöken att driva IS bort (varthän?) inte blir så högljudda som vid tidigare militära insatser.
Inte för att jag kan australisk inrikespolitik, men hade Julia Gillard suttit kvar på tronen i Canberra, hade förmodligen beslutet blivit detsamma, dvs ställa flyg och personal till förfogande.

Sex stridsflygplan av typen Super Hornet finns redan på plats, två till står beredda hemma i Australien. En tankflyplan och ett avancerat spaningsplan kommer att hjälpa Irak och Kurdistan.
600 militärer, varav 400 är knutna till flygoperationerna och 200 som skall träna irakiska- och kurdiska Peshmerga-enheter kommer att vara tillgängliga.

Sverige finns också beredda, har redan från början skickat humanitär hjälp och om Stefan Löfwen vill kanske det svenska flygvapnet att ställa upp. Det har varit uppe på tapeten, men det var under Alliansregeringens sista dagar. Förmodar att oavsett vilka, så ser de hotet från IS som så stort att man inte bara kan sitta med armarna i kors.

Lars-Erik, om du läser detta, vilka är reaktionerna nere hos dig inför det faktum att Australien återvänder till Irak med stridande trupp?

Kurdistans flagga - hur länge får den vaja?

Vem trodde för några månader sedan att den irakiska delen av Kurdistan, kanske är på väg att bilda en egen kurdisk stat? Få om någon skulle jag tro.
Men i och med sunni-fundamentalistiska ISIS framfart, ja segertåg inte bara i delar av Syrien men även i norra Irak, så står Irak inför risken att falla i tre delar. En uppenbar risk. Med Bagdad och delarna i syd, sydost som shia-Irak, Kurdistan i nordost som Kurdistan och Sunni-Irak styrda av ISIS i norr och nordväst.
Visst där finns fickor i sunni-delen, men de flesta är bortsopade av ISIS. Kristna, yasidier, shia och andra minoriteter fick valet att konvertera, betala en otrohetsskatt eller möta svärdet.
De som inte hann undan flydde upp i bergen under vidriga förhållanden, törst, svält, hetta, umbäranden och smärtan av att ha fått lämna allt - allt, de mördades brutalt.
Många kom i pyamas. Hela deras liv,  blev upprivet och sönderslitet av fanatiska jihadister.
USA fattade snabbt beslutet att militärt attackera ISIS vid Sinjar-bergens fot, samtidigt som man släppte tonvis med mat och vatten till de nödsällda. England skickar också mat, numera skickar också Frankrike vapen till Kurdistan liksom även USA gör, för att kurderna skall kunna försvara huvudstaden Erbil och sin autonoma del.
Som kanske är på väg att bli en egen kuridsk stat? Här bor cirka 6 miljoner kurder, i Turkiet, Iran och Syrien bor ytterligare miljoner kurder.
Men det irakiska Kurdistan har kontroll över stora oljetillgångar, liksom gas. Man får vapen, man stärks, man tar emot flyktingarna av alla religioner från Mosul och dalen norr om den staden. Man rustar för att stå på egna ben, helt egna ben.
Och detta i sin tur, öppnar för att ett suveränt Kurdistan, som evigheters tider varit förtryckta, förföljda, isolerade av moraliska, religiösa, ekonomiska skäl, detta av centralmakten i Bagdad.
Glöm inte att kurderna har varit utsatt för ett mer eller mindre folkmord av Bagdad, ca 180 000 kurder har mördats enbart på grund av att de inte är araber, eller för att de försöker bevara och försvara sin kultur och identitet och inte minst för sin kamp för självständighet.
Samma trauma som judarna genomgick innan de fick ett land, innan de kom hem igen - till Israel.
Kanske får vi två länder (Israel och Kurdistan) som står på egna ben, demokratiska med egna tankar och en egen vilja, i en region präglad av ökad våld och interna stridigheter.