Lee Ufan Museum, Naoshima, Japan.

Ön Naoshima, en kort färjetur ut från Uno, söder om Okayama, är en upplevelse av Guds nåde.

Denna ö är känd för sina vackra, djärva och arkitektoniskt avancerade byggnader.

Den är också väl känd för de fina skulpturer som finns utplacerade utanför eller i närheten av muséerna.

Vi ta ett museum som ett exempel, Lee Ufan Museum, den koreanske konstnären som tillsammans med japanska uppbackare byggt ett magnifikt komplex i betong, putsad vacker betong.

Djärva vinklar, djupa skuggor, öppningar och diagonaler som får en att chippa efter andan.

Inom museets väggar där internationell konst finns är det fotograferingsförbud, därför kan jag inte visa något annat än vad man möts av, eller ser när man förflyttar sig från ett våningsplan till ett annat.

Även exteriört är det vackert, genomtänkt och välplanerat.

Utsikten in mot fastlandet är hisnande, här visar Japan ett ansikte som man som turist inte så ofta möter - lugn, tystnad och ro. Här härskar kontemplationen och eftertänksamheten.

Man tar in, bär med sig, minns och lämnar med vördnad det man mött och fått sig till livs.

Utställningen i Yokohama, Japan.

Minnen från Yokohama, Japan.

Vi kom till Japan på måndagen, nästa dag aningen trötta mötte vi våra fantastiska japanska värdar, själva konstnärer, som slitit och förberett för vår ankomst och gemensamma utställning.

I Red Brick Warehouse 1, ett stort före detta hamnmagasin, en trappa upp, möttes vi och började med en gång att hänga utställningen, inte bara vi sju svenskar utan även en stor grupp japanska konstnärers verk likaså.

Visning i dagarna två, musik, mat och glädje. Sedan vernissage dag tre!! Lite annorlunda än hemma hos oss.

Som sagt vi hade kul, vi åt, vi bjöds, vi såg, vi imponerades, vi kände vänskap och omsorg.

Yokohama, en stad, stor, tät som andra större städer i Japan, men vid havet. 

En tidigare hamnstad till Tokyo.

Nu har man ett universitet där kranar och hamnarbetare förr kånkade och lyfte.

Mer om Japan och vårt fortsatta äventyr kommer.

Swedish artists in Yokohama.

Starting next week a group of Swedish artists from Södertälje will visit Yokohama, Japan to exhibit our broad variety of art work.

The art will be shown at three different locations: The Red Brick Warehouse, Sankeien Garden and Iwasaki Museum. 

All information you need will be found here, most welcome if you are in Japan and in or around Yokohama-Tokyo. 

It´s definitely worth it.

Anzac Day en dag att minnas.

I dag firade och minns Australien och Nya Zeeland alla de soldater som stupat i strid långt från sina hemländer.
Något att tänka på när vi här hemma sitter med armarna i kors och inte vill bidra med trupper om nöden så kräver.
Dessa länder skickade sina soldater till andra sidan jordklotet för att slåss på vår kontinent, slåss för att vi skulle få behålla vår frihet och bevara våra traditioner.
Jo jag vet, de var (och är) med i det Brittiska samväldet, det förpliktigar.
Vi är med i EU och det förpliktigar också, när Frankrike begär om hjälp i kampen mot Daesh (IS) då svara vi med armbågen och skickar något som katten släpat in.
Dessa soldater som syns på bilden stred mot en överlägsen japansk styrka, på över 5000 man, som bara rönt framgångar och avancerat ända till Australiens dörr - Darwin.
Som de hade bombat och som de förberedde sig på att invadera.
Strax norr om Darwin ligger den indonesiska ön Timor och det var där som dessa män och några hundra till var stationerade.
I dimman som rådde, uppfattades inte optiska signalmeddelande till de australiska trupperna att japanerna hade landstigit, utan denna grupp på bilden begav sig ut mot staden Dili, där de överraskades av japanerna, togs till fånga och avrättades, de flesta i alla fall.
Men trots sitt numerära underläge lyckades de andra australierna besegra japanerna och hindra dem från att ta steget över till Australien.
Det skrivs att 600-700 japaner stupade och de insåg då att de skulle retriera för att aldrig försöka ta steget över till Australien igen.
Dessa män här ovan som stupade och avrättades i februari 1942 minns vi och hedrar vi med känsla och vemod.
Brave Diggers, you will never be forgotten.

Iran, efter islossningen, storhandlar hos Airbus.

Iran, som länge varit utsatt för handelsblockad, ekonomiskt embargo p g a flera skäl, bl a bristen på mänskliga rättigheter, sitt kärnenergiprogram mm, men nu är man ute i det fria igen.
President Rouhani, som vid besöket hos Påven i Rom inte fick se det klassiska statyerna i sina nakna skepnader, utan bara dess huvuden stickandes upp bakom skyddande plank, fortsatte till bl a Paris.

President Hollande tog emot i Élysée-palatset och där skrevs bl a en stor flygplansbeställning under.
Iran Air som länge stått på marken mer eller mindre, har nu fått ny luft under vingarna efter att blockaden lyfts till stora delar. De vände blicken mot Airbus i Frankrike, troligen för att Boeing är amerikanskt, ?, men det är min gissning.

Rouhani var på spenderhumör och beställde 118 plan från Airbus, som givetvis tackade, bugade och tog emot. 73 widebodies och 45 single aisle.

Eller fördelade på detta sätt: 21 A320ceo family, 24 A320neo family, 27 A330ceo family, 18 A330neo, 16 A350-1000 och 12 A380. Den sista i raden här är ett genombrott för A380-familjen som haft det trögt i ett par år, 12 plan här och för några dagar sedan 3 från ANA i Japan.

Ja, här er man vad som plötsligt kan ske, när tappen dras ur tunnan.
Bilden ovan är från Airbus hemsida.

CO2, Sverige och resten av världen.

Kjell Aleklett, professor emeritus vid Uppsala universitet skriver just nu på slutkapitlen i sin nya bok med titeln "En värld drogad av olja".
Han har väldigt noga följt den senaste Klimatkonferensen COP21 i Paris, som kommer att behandlas i ett kapitel i slutet av boken.
Igår onsdag, på Kjells blogg finns det mycket intressanta siffror på hur liten del av det totala utsläppet av CO2 som vårt land står för.
Häpnadsväckande, med tanke på de ramaskrik som ofta hörs i debatten här hemma, så är siffran så låg som 0,12% av det totala utsläppet av koldioxid.
Att Kina stoltserar allra högst är inte förvånande, inte heller USA:s andraplacering, men att avståndet mellan dem var så stort förvånar mig.
Glädjande, i mina ögon och öron, är att EU med sina 28 medlemsländer "bara" svarar för ca två tredjedelar av vad USA släpper ut. Indien, Ryssland, Japan följer.
De 16 länder som förorenar mest står för hela 81% av alla utsläpp på vårt jordklot, resterande drygt 180 länder för resterande 19%. Bland dem vårt eget land.

Boken kommer också i en engelsk och en spansk utgåva senare under 2016, rykande färsk, med allt om de senaste årens ganska dramatiska kast i oljevärlden, med framför allt prisfallet som alla undrar hur länge det skall bestå.
Skifferoljan har drabbats hårt av detta och flera företag i USA som borrar i North Dakota och Texas har tvingats avsluta eller har gått/går i konkurs.
Något som Kjell också tar upp i sin bok.

Läs boken, kommer snart i en bokhandel nära dig.

Kyoto Centralstation 京都駅

 

Kära bloggläsare, ni får ursäkta mig.
Minnena från vår Japanvistelse förra året ligger långt fram i hjärnloben på mig, de poppar ofta upp och drömmen om att få återvända är lika pirrig som bubblande.
I storstäderna handlar det mycket om att transportera sig, speciellt om man som turist är på besök och vill se olika ting och saker.
I Kyoto tog vi alltid någon av bussarna till den moderna och effektivt pulserande Centralstationen.
Den station som invigdes 1997 och är på imponerande 238,000 kvadratmeter.
Luftig, ljus på sina ställen, mörk på andra. Lite trångt i gånger över och under spåren, men väl skyltat även för oss västerlänningar. Och det man aldrig behöver bekymra sig för - att tågen inte går på utsatt tid - för det gör de med råge nästan.
Så varsågod, några bilder från Kyoto Station, kan ni annat än förstå min beundran för detta.

Missa inte Miho Museum nära Kyoto.

Detta moderna komplex, skapat av en av Japans rikaste kvinnor, Mihoko Koyama på 1990-talet, ligger till stora delar under markytan, nästan tre fjärdedelar faktiskt.
I bergigt landskap, högt upp under molnen, efter en busstur på slingriga vägar, serpentiner är bara förnamnet.
Lite drygt timmen från Kyoto, nära den lilla staden Koka.

Miho Museum har en stor samling internationell konst, utöver asiatisk, klassisk europeisk. Som köptes in av grundaren under 1990-talet.

Det som möter en ovan jord är rent, estetiskt och oklanderligt vackert.
Vi var där i lövsprickningens tid, körsbärsblomningens tid. Och som sagt eftersom det mesta av museets skatter inte syns ovan jord, så är dessa bilder vad natur och människa skapat ovan jordytan.
Man åker eldriven liten buss eller går igenom en tunnel, över en trädinsvept hängbro och kommer till en entré som är, i sammanhanget tämligen "anspråkslös", sedan leds man genom vackra glasade gångar, med utsikt över djupa dalar och höga berg, in i museets hjärta.

Turister, turister från hela världen förstås och stora skaror japanska besökare.

Kommer du någonsin till Kyoto, lägg in en tur hit upp. Det är värt det många gånger om.

Tokyos spännande höjder

Kommer man upp lite från gatunivån i Tokyo, så öppnar sig helt andra landskap, bilder eller vyer.
Spännande former som i de övre bilden här, tänka sig att arkitekterna lade ner möda på att göra en spännande avslutning på det höga huset, ett tak som ger mig känslor av fasetter, speglingar, riktningar. Pyramidformer som jag uppskattar, tänk om vi var lika djärva när det gällde att bygga nytt i vårt land.

Den undre bilden visar speglingar. En glasfasad speglar husen intill. Här är det riktningar som bestämmer, lite grönska speglar sig i det stålgrå, utan de gröna fläckarna skulle bilden vara mindre intressant, nästan död.

Tokyo för ett år sedan, lever inom mig.

Taira no Koremori, en kommendör.

När man besöker ett av Tokyos moderna museer stöter man ofta på den traditionella konsten.
Som denna docka, så vackert skulpterad och draperat klädd av den japanske konstnären Goyo Hirata, året var 1936.

Hirata levde mellan åren 1903 och 1981. Känd för sina dockskulptuer, han bildade en skola och många dockskulptörer har gått för honom.

Taira no Koremori är alltså en kommendör från tiden mellan 1160 och 1185 cirka. En av Taira-klanens härförare i den som kallas Genpei-kriget, detta under Heian-perioden i den japanske historien.

Alltnog, man blir hänförd över hur konstnärer idag blicka så långt bakåt, känner så starka band med tider som sträcker sig flera århundraden bakåt i tiden.

Shinjuko, Tokyo för ett år sedan.

Minnena strömmar genom mig, minnen från det centrala Tokyo, Shinjuko-stadsdelen med den stora järnvägsstationen som själva hjärtat. 

Tänk själv, runt 3,5 miljoner resenärer dagligen, 36 plattformar och över 200 ut- och ingångar!!!

Shinjuko som helhet; ett centrum i en verklig världsstad som ändå inte var ett inferno, här flöt allt i relativt lugn takt, många var vi som vandrade trottoarerna fram och i korsningarna, när det blev grön gubbe, snällt och disciplinerat, precis som tokyoborna, gick över. Inga ilskna signaler, ingen risk för eget liv.

Ordning och reda, disciplin och lydnad. Vänstertrafik både på gator och trottoarer.

Rent och snyggt, inget klotter, ingen nedskräpning. Inget över huvud taget!!!

Många reklam- eller neonskyltar som med obegripliga tecken lockade, smala byggnader, låga byggnader och höga. Glas, betong, tegel, trä, kakel. 

Trådar, ledningar, stolpar, skåp tyder på att allt inte är nedgrävt.

Bilarna stod inte parkerade hur som helst, utan innanför de tydligt markerande vita linjerna, pilar, och tecken talade om även för den totalt obildade hur man skall gå, var man skall hålla sig.

Ordning och reda, disciplin och lydnad.

Tokyo är stort, riktigt stort, men gripbart, tack vare sina suveräna sätt att kvickt förflytta sig. Pendeltåg, tunnelbanetåg, snabbtåg, bussar. Allt på tid, tätt som hagel går tågen, inget krångel, information på japanska och engelska till alla, i högtalare och tydliga skyltar inne i tågen och på perrongerna. Risken att komma fel är obefintlig praktiskt taget.

Men det tar på krafterna, för det är långa gångar att vandra, många trappor att gå i eller färdas med rulltrappor. I rusningstrafiken är det riktigt trångt, trångt. Men inga vissa armbågar, till synes inga sura miner, även om japanen inte är sprudlande glad och impulsiv, så är han eller hon inte otrevlig och sur på oss virrputtar som söker oss fram.

Det som slog oss just i rusningstiderna var att alla här inne i Shinjuko på väg till- eller från sina kontor var klädda i strikt mörka kostymer eller dräkter. På håll såg det ut som ett jättelikt begravningståg av människor som rörde sig framåt. 

Jag frågade Mia, mer än en gång; "Är det stadsbegravning?"

Tokyo är ett minne som inte sviker. Vill gärna tillbaka dit, höra ljud, känna dofter, möta människor, bländas av neon och känna spänningen i att vara i en verklig världsstad.

1 april 2014 i Kyoto, Japan. Idag för exakt ett år sedan.

Det känns nästan lite overkligt, overkligt att det idag - på dagen - är ett år sedan vi kom till Kyoto, den vackra och gamla kejsarstaden på den japanska huvudön Honshu.

Den dagen stod körsbärsträden i full blom, som här ovan ses längs Philosophers Path, Filosofernas stråk, kantad av körsbärsträd med något blekare blommor än vad vi är vana vid här hemma.

Men strömmen av besökande kyotobor. turister och skönhetslängtande människor i största allmänhet var strid. 

För oss frusna nordbor, det ganska kyliga vädret till trots, innebar ändå besöket i Kyoto med all den praktfulla blomningen en första aning om att våren var på väg.

Kyoto, med sin vackra kvarter, sköna trädgårdar, tradtionella byggnader och vänliga människor bjöd oss på en storstad utan hets och knuffar. 

Allt fungerade, där var rent och snyggt, bussar och tåg kom på tid, medan japanen i allmänhet var lite mer klurig, man visste aldrig riktigt vad han eller hon menade när de svarade ja och log eller bugade.

En dag framöver, vill jag och Mia gärna återvända till Japan och se mer av dess landsbygd, ta tåget till lite mer udda platser, ute vid havet, uppe i norr och kanske längst söder över.

Hakone skulpturpark, en bit från Tokyo.

 Carl Milles fanns även här.

En av de mest magnifika upplevelser jag haft, var att få vandra runt i den natursköna Hakone-parken en knapp timmes tågresa utanför Tokyo.
Här ligger på natursköna sluttningar bland kullar och berg, the Hakone Open Air Museum.
Lägger in några bilder därifrån, vi hade begränsad tid till vårt förfogande i parken med dess vindlande stigar tog tid att ta sig runt, och inte minst att hitta i.
Har man dessutom skulptörer från hela världen med verk att stanna upp inför, hinner man inte alltid registrera vem, varifrån. Så hoppas ni ursäktar att några namn saknas. Titta in på denna sida:

Francisco Zuniga, Costa Rica "Group in Front of the Sea"

Titta gärna in på: www.hakone-oam.or.jp

Nijo-jo, ett mäktigt slott i Kyoto.

Yttre vallgraven

Porten till Ninamarupalatset vars entré syns längre bort

En av trädgårdsanläggningarna vid Ninamaru

Ja det är frågan om skall kalla det för slott? Kanske snarare ett palats, eller varför inte ett fort?
Här pratar vi om 275,000 kvadratmeter, vi möts av murar som omgärdar slottet, plus en vallgrav (se den övre bilden). Det finns tre portar in genom den yttre muren, väl inne kommer man till en stor trädgård och ett palats som heter Ninomaru, bakom det i sin tur så ligger ytterligare en vattenvallgrav plus en mur med bl a ett fem våningar högt försvarstorn och här inne ligger Honmarupalatset med sina trädgårdar.

Här ser man de två vallgravarna med sina murar runt om. Ingången ligger nere till höger (1)

Vi håller oss en kort stund vid Ninomarupalatset som vi besökte och gjorde entré genom den "ärbara vagnars uppfart".
Imponerande med sina 3,300 kvadratmeter yta består Ninomaru av fem sammanlänkade byggnader. Vi turister fick långsamt tassa runt i strumplästen på de slitna trägolven i tre av dessa byggnader, utan tillstånd att fotografera. Här fick vi se rum som visade främst på makt, total makt, underkastelse, överflöd och välstånd.
En del av det som vi uppfattar som en grym japansk tradition, men tradition även i bemärkelsen stil, skönhet, hantverk, estetik mm mm.
Värt att nämna är också trägolven, de sk näkergalsgolven i korridorerna utanför de rum vi sakta gående fick glutta in från, den sjungande golven var till för att skydda sig mot bakhåll och lönnmördare. Man hade lyckats konstruera golven på ett sätt som får dem att låta som fåglar när någon går på dem.
Rummen eller salarna, vi storögt tittade in i, har vackra namn som: Pilträdssalen, Ungtallssalen, Kejserliga budbärarnas sal och liknande, längst in fanns Kejsarens/shogunens bostad men dit kom vi aldrig, vi rundade "bara" de tre första salarna.
Imponerande nog för oss västerlänningar som väl aldrig under våra besök i Japan befunnit oss omslutna av en så traditionsburen japansk miljö som denna.

Trädgårdarna, avslutningsvis, är flera till antalet. Ritade av landskapsarkitekter, alla med grupper av körsbärsträd vilka blommade när vi var där och japanaska plommonträd. I trädgårdarna fanns det dammar med över tusen vackra stenarrangemang, grusklädda sluttningar, stenmurar, blommor och i vattnen karpar och sköldpaddor.
Här finns tehus och andra mötesplatser för kulturella möten.

När man lämnat Nijo-jo och Ninomaru-delen av slottet är man omtumlad, ute i det moderna stadslivet igen, med sin ordnade trafik, ompysslade som fotgängare i en storstad känns det som.
Kyoto har allt från tider som varit, som är nu och som blickar framåt.

Tokyo - en färgsprakande stad.

Dessa tre bilder är tagna på ett relativt litet område, ganska nära Shinjuku-stationen i Tokyo.

Jag vill med dem visa den färgsprakande stad som Tokyo är, inte bara efter mörkrets inbrott då neonskyltarna sprakar som ett nyårsfyrverkeri.
Trots att de flesta kärnkraftsverken är avstängda - för tillfället i alla fall.
En annan sak att observera är alla hängande ledningar som du ser på den översta bilden. De hänger och virar sig fram på de allra flesta gatorna, men verkar nedgrävda under gatan på de två undre bilderna.
Och, på tre bilder ser du bara sex bilar, visar på att Tokyo i vissa delar är en fotgängarnas stad.

Det förunderliga är att i en stad med miljontals människor, känns det ändå inte trångt, visst är det packade sillar på tågen vid rusningstid, men ändå inte så att kvävningskänslan innefinner sig. Och visst är det kaotiskt inne i stationsbyggnaderna där folk springer i all riktningar som finns, men utan vassa armbågar, ilskna blickar eller morrande halsar. Knappt an man krockar, alla är duktiga på att parera.
Skulle bli utmärkta i vilken lagsport som helst.

Japaner har känsla för färg, i sina traditionella dräkter, på skyltar och hus, i tidningar och på gator och trottoarer med tecken och linjer.


Foto: Olle Qvennerstedt

Lite trångt men säkert på tågen.

Visst är det aningen, för att inte säga tämligen, trångt på tåg, tunnelbanor och bussar i Japan. Men inte värre än att en landsortsbo som mig finner det uthärdligt.
För där är aldrig några aggressiva knuffar, grymtanden eller trampanden på tårna.
Några inknuffare såg vi aldrig av, trots att vi ibland befann oss mitt i virrvarret då de centrala kontoren stängt för dagen.
Men där finns problem med trängseln, för vissa vagnar i vissa tåg är avsedda endast för kvinnor. När vi frågade varför så fick vi svaret att i trängseln så är det ganska vanligt att kvinnor blir tafsade på och det har järnvägsbolagen beaktat och låter dem slippa närgångna händer.
Men som äldre man löper man ingen som helst risk.
Många män bär plånboken i bakfickan, de som inte har traditionell mörk kontorskostym vill säga,  där skulle jag tro att kavajens inneficka gäller.
Men att blotta sin förmögenhet som vissa gör, detta i trängseln, tyder bara på en sak - att folk är ärliga och inte snor plånböckerna.
Respekt och heder åt Japan.