600 km i timmen. Med tåg!

I Japan har man fart under hjulen. Eller magneterna rättare sagt.
Central Japan Railways har testkört ett maglev-tåg. Med sina sju vagnar kom tåget upp i den hisnande hastigheten av 603 km/tim svävande, bokstavligt talat, 10 cm ovanför "rälsen".
Tåget är alltså en svävare. Se här ovan hur magneterna fungerar, maglev är en förkortning av den tekniska betydelsen "magnetic levitation", ungefär magnetiskt svävande.

Shinkansen har sedan många år varit en förebild för andra nationer som vågat satsa på snabbtåg mellan huvudorter. Nu har Japan ambitioner att inte bara hitta köpare av denna teknologi utan även de vanliga spårbundna Shinkansen-tågen. Man blickar mot USA i första hand.

Men framför allt satsar man på det egna nätet. 2027 hoppas man ha en magnetlinje mellan Tokyo och Nagoya klar, Chuo Shinkansen Maglev, en sträcka på ca 27 svenska mil, med en i detta fall "begränsad" topphastighet på ca 500 km/tim så kommer de 27 milen att ta ca 40 minuter i restid.
En baggis.
Sedan kommer Tokyo till Osaka, en sträcka på 510 km, att ta en timme och sju minuter.
Hisnande.

Lycka till Japan.

Tokyos spännande höjder

Kommer man upp lite från gatunivån i Tokyo, så öppnar sig helt andra landskap, bilder eller vyer.
Spännande former som i de övre bilden här, tänka sig att arkitekterna lade ner möda på att göra en spännande avslutning på det höga huset, ett tak som ger mig känslor av fasetter, speglingar, riktningar. Pyramidformer som jag uppskattar, tänk om vi var lika djärva när det gällde att bygga nytt i vårt land.

Den undre bilden visar speglingar. En glasfasad speglar husen intill. Här är det riktningar som bestämmer, lite grönska speglar sig i det stålgrå, utan de gröna fläckarna skulle bilden vara mindre intressant, nästan död.

Tokyo för ett år sedan, lever inom mig.

Taira no Koremori, en kommendör.

När man besöker ett av Tokyos moderna museer stöter man ofta på den traditionella konsten.
Som denna docka, så vackert skulpterad och draperat klädd av den japanske konstnären Goyo Hirata, året var 1936.

Hirata levde mellan åren 1903 och 1981. Känd för sina dockskulptuer, han bildade en skola och många dockskulptörer har gått för honom.

Taira no Koremori är alltså en kommendör från tiden mellan 1160 och 1185 cirka. En av Taira-klanens härförare i den som kallas Genpei-kriget, detta under Heian-perioden i den japanske historien.

Alltnog, man blir hänförd över hur konstnärer idag blicka så långt bakåt, känner så starka band med tider som sträcker sig flera århundraden bakåt i tiden.

Shinjuko, Tokyo för ett år sedan.

Minnena strömmar genom mig, minnen från det centrala Tokyo, Shinjuko-stadsdelen med den stora järnvägsstationen som själva hjärtat. 

Tänk själv, runt 3,5 miljoner resenärer dagligen, 36 plattformar och över 200 ut- och ingångar!!!

Shinjuko som helhet; ett centrum i en verklig världsstad som ändå inte var ett inferno, här flöt allt i relativt lugn takt, många var vi som vandrade trottoarerna fram och i korsningarna, när det blev grön gubbe, snällt och disciplinerat, precis som tokyoborna, gick över. Inga ilskna signaler, ingen risk för eget liv.

Ordning och reda, disciplin och lydnad. Vänstertrafik både på gator och trottoarer.

Rent och snyggt, inget klotter, ingen nedskräpning. Inget över huvud taget!!!

Många reklam- eller neonskyltar som med obegripliga tecken lockade, smala byggnader, låga byggnader och höga. Glas, betong, tegel, trä, kakel. 

Trådar, ledningar, stolpar, skåp tyder på att allt inte är nedgrävt.

Bilarna stod inte parkerade hur som helst, utan innanför de tydligt markerande vita linjerna, pilar, och tecken talade om även för den totalt obildade hur man skall gå, var man skall hålla sig.

Ordning och reda, disciplin och lydnad.

Tokyo är stort, riktigt stort, men gripbart, tack vare sina suveräna sätt att kvickt förflytta sig. Pendeltåg, tunnelbanetåg, snabbtåg, bussar. Allt på tid, tätt som hagel går tågen, inget krångel, information på japanska och engelska till alla, i högtalare och tydliga skyltar inne i tågen och på perrongerna. Risken att komma fel är obefintlig praktiskt taget.

Men det tar på krafterna, för det är långa gångar att vandra, många trappor att gå i eller färdas med rulltrappor. I rusningstrafiken är det riktigt trångt, trångt. Men inga vissa armbågar, till synes inga sura miner, även om japanen inte är sprudlande glad och impulsiv, så är han eller hon inte otrevlig och sur på oss virrputtar som söker oss fram.

Det som slog oss just i rusningstiderna var att alla här inne i Shinjuko på väg till- eller från sina kontor var klädda i strikt mörka kostymer eller dräkter. På håll såg det ut som ett jättelikt begravningståg av människor som rörde sig framåt. 

Jag frågade Mia, mer än en gång; "Är det stadsbegravning?"

Tokyo är ett minne som inte sviker. Vill gärna tillbaka dit, höra ljud, känna dofter, möta människor, bländas av neon och känna spänningen i att vara i en verklig världsstad.

Sumo-träning i Shibuya

Under vår resa till Japan för axakt ett år sedan tog vår japanske guide Jiro med oss till stadsdelen Shibuya för att få vara med om något som få turister får uppleva.
Nämligen sumobrottarnas träning, i vårt fall morgonpasset. Vi satt där på en liten avsats lite ovanför de stora kolosserna tillsammans med en litet franskt tv-team.
Brottarna visade tydligt med sina kroppsspråk att de inte var speciellt glada över vår närvaro, även om vi satt tysta som möss och försökte få våra kameror att inte höras.
Dessa stora offantliga jättebebisar har ett speciellt, alldeles speciellt sätt att träna på förstod vi.
Ledaren/tränare skrek till någon gång då och då, långsamt justerade brottarna sina rörelser, som ofta tycktes ske i slowmotion, men med en fantastisk balans och spänst, de stora kroppshyddorna till trots.
Hela tiden taktfasta slag med händerna mot ovansidan av låren, gav den rätta rytmen.
Svetten började rinna efter en halvtimme hos de flesta, men orken såg vi aldrig tryta.
Plötsligt efter kanske trekvart, utan att vi förstod något, var träningen över, alla lullade eller vaggade in i en bred dörröppning, säkerligen för en dusch och ett rejält skrovmål.
Vi vandrade rika på en ny upplevelse mot närmaste t-banestation och vårt Tokyo-äventyr fortsatte.

Hakone skulpturpark, en bit från Tokyo.

 Carl Milles fanns även här.

En av de mest magnifika upplevelser jag haft, var att få vandra runt i den natursköna Hakone-parken en knapp timmes tågresa utanför Tokyo.
Här ligger på natursköna sluttningar bland kullar och berg, the Hakone Open Air Museum.
Lägger in några bilder därifrån, vi hade begränsad tid till vårt förfogande i parken med dess vindlande stigar tog tid att ta sig runt, och inte minst att hitta i.
Har man dessutom skulptörer från hela världen med verk att stanna upp inför, hinner man inte alltid registrera vem, varifrån. Så hoppas ni ursäktar att några namn saknas. Titta in på denna sida:

Francisco Zuniga, Costa Rica "Group in Front of the Sea"

Titta gärna in på: www.hakone-oam.or.jp

En vanlig dag i Tokyo

En helt vanlig vardag i centrala Tokyo, i april år 2014.
Här stöter man, i vimlet, på både det ena och det andra, först rökrutan med den turkosblå kalufsen på en tjej som både röker och knappar på sin mobil samtidigt,  en beundransvärd bedrift.
Strax efter passeras vi av de tjusiga paren, ja matte och husse med de två stolta och välansade pudlarna, som nästan på en given signal gavs befallningen "sitt", för att de fyra skulle slippa alla som sprang före, vid sidan och bakom dem för att fota jyckarna.
I stället ställde vovvarna snyggt upp sig och lät sig under en stund bli plåtade av folk med mobiler och vanliga kameror.
Allt detta en helt vanlig vardag i centrala Tokyo.

Hakone, Japan. Att ta en omväg dit.

En dag i april gjorde vi en riktig utflykt med snabbtåg, buss, båt, linbana, bergbana, smalspårigt tåg och snabbtåg tillbaka till Tokyo igen.

I en stor cirkelformad krok reste vi.

På vägen fick vi se Mount Fuji, delvis snötäckt men lite dold i soldis, höga berg, bergbrott, skogar, små byar och en del krimskramsbutiker fyllda med souvenirer.

En fantastisk skulpturpark hann vi med och ett japanskt varmbad innan vi klockan tio på kvällen kom hem näst intill dödströtta, men fyllda av intryck, upplevelser och minnen.

Visar här några av hundratals bilder som togs från de olika färdmedel som togs oss fram på den japanska landsbygden. 

Detta som ett synnerligen syreberikande alternativ till storstädernas brus och intryck av andra slag, mest budskap då.

A380 - visst har hon en framtid.

Titta på en intressant video och läs en lika intressant skriven artikel i Sydney Morning Herald.
I artikeln diskuterar man anledningen till att A380 har svårt att lyfta ur Airbus orderböcker.
I videon lovsjungs hon, se den.

Denna mäktiga maskin servar USA:s västkust från Melbourne och Sydney.
Qantas är nöjda och det borde även amerikanska bolag kunna vara om de bara vågade, tänk bara New York eller västkuststäderna till Tokyo, Beijing,  Hongkong, Singapore eller någon annan större hub i Asien, vilken fullträff det skulle bli.

Men ekonomer, amerikanska givetvis, ekonomer som alltid har för stor talan i de allra flesta sammanhang, de förstör magkänslan hos alla de blivit tillfrågade av.
Dessa ekonomer vet förmodligen mindre om den verkliga flygsituationen mellan de stora naven än vad de gör gällande att veta.
De är protektionistiska, de vill inte släppa in Airbus flaggskepp på den amerikanska marknaden, det är där skon klämmer.

United Airlines, som nämns i artikeln skulle kunna leasa ett antal A380 och mata dem fram och tillbaka till asiatiska nav, med både vinst för passagerna och tillskott i den egna kassan.
Men nix, säger ekonomerna och United viker sig.
USA ser koreaner, thailändare, britter, fransmän, australier, gulfstatare, tyskar m fl flyga in med sina stadiga A380:s, varför gör de det, om det inte vore lönsamt?
Vakna USA, ni och Boeing har 747-8, ni har Dreamlinern, ni säljer, bolag köper, folk flyger.

A380 är min- och förblir min absoluta favorit.
May you keep flying high.

Kö för Utlänningar.

Här står vi i kö för att få våra, i Sverige, bokade JR Railpass på stationen i Kyoto, Japan.
Ett alldeles utmärkt Railpass skulle det visa sig, kostade ca 1.800 SEK, men vad det räckte till mycket.
Många linjer i och runt Kyoto och Osaka är Japan Railways och på dem reste vi ganska mycket, det var bara att gå förbi biljettautomatköer och visa upp sitt pass, lite VIP-känsla faktiskt.
Shinkansen Kyoto-Tokyo-Osaka likaså. Och i Tokyo, hade vi turen att bo vid en station där JR trafikerade linjen in mot centrala Tokyo.
Gissa om vi kände oss privilegierade som bara kunde spatsera igenom spärrar och förbi kontrollanter.
Förmodligen tjänade vi en hel del slantar på det också.
Inte minst genom de båda Shinkansen-resorna.

Men, titta vad som står på skylten För Utlänningar eller menar de Främmande? Hade det stått Foreign Visitors (Utländska besökare) hade jag inte tagit bilden.
Men jag tog den med tanke på vilka reaktioner det skulle bli i vårt land om en motsvarande skylt satt på våra större stationer, där vi fortfarande har bemannade biljettkontor.

SJ hade beskyllts för att vara rasister, främlingsfientliga och kanske t o m fascister.

I dag slungas dessa epitet vilt omkring sig i de allmänna debatterna, vårt språks nyanser suddas mer och mer ut, de värdeladdningar som finns i orden, dess egentliga betydelse nonchaleras helt enkelt.
Ordet fascist används mot dig om du bara tittar en extra gång på en person av utländsk härkomst, skulle du däremot slå dig i samspråk med samma person skulle du få andra skällsord kastade mot dig från den motsatta sidan av den politiska skalan.
Vänster-och högerytterligheternas folk är egentligen väldigt väl sammanflätade i sina förenklingar av verkligheten.
De är varandras motpoler och skulle inte finnas om de inte hade varandra.

Nu fanns ordet Foreigner i Kyoto och jag tog inte illa vid mig, varför skulle jag ha gjort det?

Asiana Airlines första Airbus A380

Så var det då dags att som världens elfte flygbolag, sydkoreanska Asiana, få ta emot den första superjumbon A380 av sex beställda.
Fyra Rolls-Royce Trent 900 motorer hänger under vingarna.
Som varje bolag, har Asiana bestämt sig för en egen kabin-layout. Konfiguration om du så vill.
Tolv privata sviter i First Suite, 66 bekväma stolar som lätt blir till flata bäddar i Business Smartium-klassen och 417 stolar i Travel Class, alltså inte Economy. Alla platser har det senaste i on-demand in-flight entertainment.

Denna första maskin kommer Asiana att sätta in på sträckorna från Seoul till Tokyo, Hong Kong och Bangkok. När tvåan och de andra kommer börjar man med långlinjerna där första destination då blir Los Angeles.

Asiana, kan nämnas i förbifarten, har också beställt det helt nya Airbus A350 XWB, till hälften byggt i kompositmaterial, trettio stycken står det i kontraktet.
När de sätts in i trafik så innebär det också en prissänkning på ca 25 procent vad gäller "operating costs" i jämförelse med andra långdistansmaskiner.

Sumo (相撲)-wrestler making a phonecall.

No, it´s not a fake photo.
It´s a sumowrestler making a phonecall during a training session. Note that he's also wearing glasses!
Most of the sumo wrestlers are required to live in communal sort of "training stables", known in Japanese as の部屋 heya, where pracically all aspects of their daily lives, from meals to how to dress - are dictaded by strict tradition.
I was privileged, together with our group, to visit this "training stable" in Tokyo, next to Tokyo Tree Tower.
A Japanese friend organized it, thanks Jiro, it is very difficult to get such a permission, our group were the lucky ones, together with a French TV-team.
One could tell that the wrestlers didn´t enjoy our company, even if we were quiet and behaved well.

Photo: Olle Qvennerstedt

Tokyo - en färgsprakande stad.

Dessa tre bilder är tagna på ett relativt litet område, ganska nära Shinjuku-stationen i Tokyo.

Jag vill med dem visa den färgsprakande stad som Tokyo är, inte bara efter mörkrets inbrott då neonskyltarna sprakar som ett nyårsfyrverkeri.
Trots att de flesta kärnkraftsverken är avstängda - för tillfället i alla fall.
En annan sak att observera är alla hängande ledningar som du ser på den översta bilden. De hänger och virar sig fram på de allra flesta gatorna, men verkar nedgrävda under gatan på de två undre bilderna.
Och, på tre bilder ser du bara sex bilar, visar på att Tokyo i vissa delar är en fotgängarnas stad.

Det förunderliga är att i en stad med miljontals människor, känns det ändå inte trångt, visst är det packade sillar på tågen vid rusningstid, men ändå inte så att kvävningskänslan innefinner sig. Och visst är det kaotiskt inne i stationsbyggnaderna där folk springer i all riktningar som finns, men utan vassa armbågar, ilskna blickar eller morrande halsar. Knappt an man krockar, alla är duktiga på att parera.
Skulle bli utmärkta i vilken lagsport som helst.

Japaner har känsla för färg, i sina traditionella dräkter, på skyltar och hus, i tidningar och på gator och trottoarer med tecken och linjer.


Foto: Olle Qvennerstedt

Hundra meter gata i Tokyo.

Vi var för en månad sedan på väg från världens största fiskmarknad, ett jättelikt område med bara låga hus. När vi svängde runt hörnan in på en gata utan namn, reser sig Tokyo som man är van ett se staden, reser sig på höjden. Efter några hundra meter lyfter jag kameran, med fiskmarknaden bakom ryggen riktar jag den snett uppåt och möter detta. Tre bilder tagna på en cirka hundra meters sträcka.

Ytterligare några hundra meter bort ligger stationen och vips var vi hemma, transportsystemen i Tokyo är snabba, smidiga och effektiva. 

Jag har massor av bilder på kanske mer spektakulära byggnader, men ville här visa en stadsbild som är ganska så ordinär när man befinner sig i det ofantligt stora område av Tokyo som kallas - centrum.

Japanska bilnummer?

Vad jag förstått så är de här låga numren inget att förvånas över, även om jag gjorde det.
I övre raden till vänster står stadens namn alltså Tokyo överst och Kyoto underst?
Första siffran står för fordonets klassificering plus ytterligare två siffror. i den övre raden, det stämmer med mina foton.
Nedre raden sägs bestå av hirganatecken och fyra siffror, alltså i detta fallet inga nollar utan bara en enda stackars siffra.
Ser mystiskt ut hos mig. Vid ett tillfälle, av en slump, så jag två bilar efter varandra med två lika undre nummer, ex 4846 och 4846, men då skilde sig klassificeringen, eftersom den ena var en omisskännlig taxi.
Petiteser i större sammanhang, men saker som vissa noterar.