Under vår resa till Japan för axakt ett år sedan tog vår japanske guide Jiro med oss till stadsdelen Shibuya för att få vara med om något som få turister får uppleva.
Nämligen sumobrottarnas träning, i vårt fall morgonpasset. Vi satt där på en liten avsats lite ovanför de stora kolosserna tillsammans med en litet franskt tv-team.
Brottarna visade tydligt med sina kroppsspråk att de inte var speciellt glada över vår närvaro, även om vi satt tysta som möss och försökte få våra kameror att inte höras.
Dessa stora offantliga jättebebisar har ett speciellt, alldeles speciellt sätt att träna på förstod vi.
Ledaren/tränare skrek till någon gång då och då, långsamt justerade brottarna sina rörelser, som ofta tycktes ske i slowmotion, men med en fantastisk balans och spänst, de stora kroppshyddorna till trots.
Hela tiden taktfasta slag med händerna mot ovansidan av låren, gav den rätta rytmen.
Svetten började rinna efter en halvtimme hos de flesta, men orken såg vi aldrig tryta.
Plötsligt efter kanske trekvart, utan att vi förstod något, var träningen över, alla lullade eller vaggade in i en bred dörröppning, säkerligen för en dusch och ett rejält skrovmål.
Vi vandrade rika på en ny upplevelse mot närmaste t-banestation och vårt Tokyo-äventyr fortsatte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar