Kyoto Centralstation 京都駅

 

Kära bloggläsare, ni får ursäkta mig.
Minnena från vår Japanvistelse förra året ligger långt fram i hjärnloben på mig, de poppar ofta upp och drömmen om att få återvända är lika pirrig som bubblande.
I storstäderna handlar det mycket om att transportera sig, speciellt om man som turist är på besök och vill se olika ting och saker.
I Kyoto tog vi alltid någon av bussarna till den moderna och effektivt pulserande Centralstationen.
Den station som invigdes 1997 och är på imponerande 238,000 kvadratmeter.
Luftig, ljus på sina ställen, mörk på andra. Lite trångt i gånger över och under spåren, men väl skyltat även för oss västerlänningar. Och det man aldrig behöver bekymra sig för - att tågen inte går på utsatt tid - för det gör de med råge nästan.
Så varsågod, några bilder från Kyoto Station, kan ni annat än förstå min beundran för detta.

Missa inte Miho Museum nära Kyoto.

Detta moderna komplex, skapat av en av Japans rikaste kvinnor, Mihoko Koyama på 1990-talet, ligger till stora delar under markytan, nästan tre fjärdedelar faktiskt.
I bergigt landskap, högt upp under molnen, efter en busstur på slingriga vägar, serpentiner är bara förnamnet.
Lite drygt timmen från Kyoto, nära den lilla staden Koka.

Miho Museum har en stor samling internationell konst, utöver asiatisk, klassisk europeisk. Som köptes in av grundaren under 1990-talet.

Det som möter en ovan jord är rent, estetiskt och oklanderligt vackert.
Vi var där i lövsprickningens tid, körsbärsblomningens tid. Och som sagt eftersom det mesta av museets skatter inte syns ovan jord, så är dessa bilder vad natur och människa skapat ovan jordytan.
Man åker eldriven liten buss eller går igenom en tunnel, över en trädinsvept hängbro och kommer till en entré som är, i sammanhanget tämligen "anspråkslös", sedan leds man genom vackra glasade gångar, med utsikt över djupa dalar och höga berg, in i museets hjärta.

Turister, turister från hela världen förstås och stora skaror japanska besökare.

Kommer du någonsin till Kyoto, lägg in en tur hit upp. Det är värt det många gånger om.

1 april 2014 i Kyoto, Japan. Idag för exakt ett år sedan.

Det känns nästan lite overkligt, overkligt att det idag - på dagen - är ett år sedan vi kom till Kyoto, den vackra och gamla kejsarstaden på den japanska huvudön Honshu.

Den dagen stod körsbärsträden i full blom, som här ovan ses längs Philosophers Path, Filosofernas stråk, kantad av körsbärsträd med något blekare blommor än vad vi är vana vid här hemma.

Men strömmen av besökande kyotobor. turister och skönhetslängtande människor i största allmänhet var strid. 

För oss frusna nordbor, det ganska kyliga vädret till trots, innebar ändå besöket i Kyoto med all den praktfulla blomningen en första aning om att våren var på väg.

Kyoto, med sin vackra kvarter, sköna trädgårdar, tradtionella byggnader och vänliga människor bjöd oss på en storstad utan hets och knuffar. 

Allt fungerade, där var rent och snyggt, bussar och tåg kom på tid, medan japanen i allmänhet var lite mer klurig, man visste aldrig riktigt vad han eller hon menade när de svarade ja och log eller bugade.

En dag framöver, vill jag och Mia gärna återvända till Japan och se mer av dess landsbygd, ta tåget till lite mer udda platser, ute vid havet, uppe i norr och kanske längst söder över.

Kö för Utlänningar.

Här står vi i kö för att få våra, i Sverige, bokade JR Railpass på stationen i Kyoto, Japan.
Ett alldeles utmärkt Railpass skulle det visa sig, kostade ca 1.800 SEK, men vad det räckte till mycket.
Många linjer i och runt Kyoto och Osaka är Japan Railways och på dem reste vi ganska mycket, det var bara att gå förbi biljettautomatköer och visa upp sitt pass, lite VIP-känsla faktiskt.
Shinkansen Kyoto-Tokyo-Osaka likaså. Och i Tokyo, hade vi turen att bo vid en station där JR trafikerade linjen in mot centrala Tokyo.
Gissa om vi kände oss privilegierade som bara kunde spatsera igenom spärrar och förbi kontrollanter.
Förmodligen tjänade vi en hel del slantar på det också.
Inte minst genom de båda Shinkansen-resorna.

Men, titta vad som står på skylten För Utlänningar eller menar de Främmande? Hade det stått Foreign Visitors (Utländska besökare) hade jag inte tagit bilden.
Men jag tog den med tanke på vilka reaktioner det skulle bli i vårt land om en motsvarande skylt satt på våra större stationer, där vi fortfarande har bemannade biljettkontor.

SJ hade beskyllts för att vara rasister, främlingsfientliga och kanske t o m fascister.

I dag slungas dessa epitet vilt omkring sig i de allmänna debatterna, vårt språks nyanser suddas mer och mer ut, de värdeladdningar som finns i orden, dess egentliga betydelse nonchaleras helt enkelt.
Ordet fascist används mot dig om du bara tittar en extra gång på en person av utländsk härkomst, skulle du däremot slå dig i samspråk med samma person skulle du få andra skällsord kastade mot dig från den motsatta sidan av den politiska skalan.
Vänster-och högerytterligheternas folk är egentligen väldigt väl sammanflätade i sina förenklingar av verkligheten.
De är varandras motpoler och skulle inte finnas om de inte hade varandra.

Nu fanns ordet Foreigner i Kyoto och jag tog inte illa vid mig, varför skulle jag ha gjort det?

Nijo-jo, ett mäktigt slott i Kyoto.

Yttre vallgraven

Porten till Ninamarupalatset vars entré syns längre bort

En av trädgårdsanläggningarna vid Ninamaru

Ja det är frågan om skall kalla det för slott? Kanske snarare ett palats, eller varför inte ett fort?
Här pratar vi om 275,000 kvadratmeter, vi möts av murar som omgärdar slottet, plus en vallgrav (se den övre bilden). Det finns tre portar in genom den yttre muren, väl inne kommer man till en stor trädgård och ett palats som heter Ninomaru, bakom det i sin tur så ligger ytterligare en vattenvallgrav plus en mur med bl a ett fem våningar högt försvarstorn och här inne ligger Honmarupalatset med sina trädgårdar.

Här ser man de två vallgravarna med sina murar runt om. Ingången ligger nere till höger (1)

Vi håller oss en kort stund vid Ninomarupalatset som vi besökte och gjorde entré genom den "ärbara vagnars uppfart".
Imponerande med sina 3,300 kvadratmeter yta består Ninomaru av fem sammanlänkade byggnader. Vi turister fick långsamt tassa runt i strumplästen på de slitna trägolven i tre av dessa byggnader, utan tillstånd att fotografera. Här fick vi se rum som visade främst på makt, total makt, underkastelse, överflöd och välstånd.
En del av det som vi uppfattar som en grym japansk tradition, men tradition även i bemärkelsen stil, skönhet, hantverk, estetik mm mm.
Värt att nämna är också trägolven, de sk näkergalsgolven i korridorerna utanför de rum vi sakta gående fick glutta in från, den sjungande golven var till för att skydda sig mot bakhåll och lönnmördare. Man hade lyckats konstruera golven på ett sätt som får dem att låta som fåglar när någon går på dem.
Rummen eller salarna, vi storögt tittade in i, har vackra namn som: Pilträdssalen, Ungtallssalen, Kejserliga budbärarnas sal och liknande, längst in fanns Kejsarens/shogunens bostad men dit kom vi aldrig, vi rundade "bara" de tre första salarna.
Imponerande nog för oss västerlänningar som väl aldrig under våra besök i Japan befunnit oss omslutna av en så traditionsburen japansk miljö som denna.

Trädgårdarna, avslutningsvis, är flera till antalet. Ritade av landskapsarkitekter, alla med grupper av körsbärsträd vilka blommade när vi var där och japanaska plommonträd. I trädgårdarna fanns det dammar med över tusen vackra stenarrangemang, grusklädda sluttningar, stenmurar, blommor och i vattnen karpar och sköldpaddor.
Här finns tehus och andra mötesplatser för kulturella möten.

När man lämnat Nijo-jo och Ninomaru-delen av slottet är man omtumlad, ute i det moderna stadslivet igen, med sin ordnade trafik, ompysslade som fotgängare i en storstad känns det som.
Kyoto har allt från tider som varit, som är nu och som blickar framåt.

Kyoto station, 京都駅

Japans näst största järnvägsstation heter kort och gott, Kyoto station.

En modern skapelse från 1997, tuff arkitektur, öppen och luftig, men måste bli kall vintertid då det kan blåsa rakt igenom. Frös som en hund i början av april, hur sjutton skall det inte vara i januari?

Hur som haver det är en imponerande byggnad, man hittar lätt i trängseln bland alla resanden och skyltar som leder en rätt på japanska och engelska.

Här finns allt från shopping-gallerior, hotell, bio plus en rad lokala regeringskontor.

Bussar i massor behövs, för köerna med resenärer som skall vidare är långa utanför huvudentrén. 

Jag återkommer med fler bilder på människor, tåg och små rariteter senare.

Japanska bilnummer?

Vad jag förstått så är de här låga numren inget att förvånas över, även om jag gjorde det.
I övre raden till vänster står stadens namn alltså Tokyo överst och Kyoto underst?
Första siffran står för fordonets klassificering plus ytterligare två siffror. i den övre raden, det stämmer med mina foton.
Nedre raden sägs bestå av hirganatecken och fyra siffror, alltså i detta fallet inga nollar utan bara en enda stackars siffra.
Ser mystiskt ut hos mig. Vid ett tillfälle, av en slump, så jag två bilar efter varandra med två lika undre nummer, ex 4846 och 4846, men då skilde sig klassificeringen, eftersom den ena var en omisskännlig taxi.
Petiteser i större sammanhang, men saker som vissa noterar.