Shinjuko, Tokyo för ett år sedan.

Minnena strömmar genom mig, minnen från det centrala Tokyo, Shinjuko-stadsdelen med den stora järnvägsstationen som själva hjärtat. 

Tänk själv, runt 3,5 miljoner resenärer dagligen, 36 plattformar och över 200 ut- och ingångar!!!

Shinjuko som helhet; ett centrum i en verklig världsstad som ändå inte var ett inferno, här flöt allt i relativt lugn takt, många var vi som vandrade trottoarerna fram och i korsningarna, när det blev grön gubbe, snällt och disciplinerat, precis som tokyoborna, gick över. Inga ilskna signaler, ingen risk för eget liv.

Ordning och reda, disciplin och lydnad. Vänstertrafik både på gator och trottoarer.

Rent och snyggt, inget klotter, ingen nedskräpning. Inget över huvud taget!!!

Många reklam- eller neonskyltar som med obegripliga tecken lockade, smala byggnader, låga byggnader och höga. Glas, betong, tegel, trä, kakel. 

Trådar, ledningar, stolpar, skåp tyder på att allt inte är nedgrävt.

Bilarna stod inte parkerade hur som helst, utan innanför de tydligt markerande vita linjerna, pilar, och tecken talade om även för den totalt obildade hur man skall gå, var man skall hålla sig.

Ordning och reda, disciplin och lydnad.

Tokyo är stort, riktigt stort, men gripbart, tack vare sina suveräna sätt att kvickt förflytta sig. Pendeltåg, tunnelbanetåg, snabbtåg, bussar. Allt på tid, tätt som hagel går tågen, inget krångel, information på japanska och engelska till alla, i högtalare och tydliga skyltar inne i tågen och på perrongerna. Risken att komma fel är obefintlig praktiskt taget.

Men det tar på krafterna, för det är långa gångar att vandra, många trappor att gå i eller färdas med rulltrappor. I rusningstrafiken är det riktigt trångt, trångt. Men inga vissa armbågar, till synes inga sura miner, även om japanen inte är sprudlande glad och impulsiv, så är han eller hon inte otrevlig och sur på oss virrputtar som söker oss fram.

Det som slog oss just i rusningstiderna var att alla här inne i Shinjuko på väg till- eller från sina kontor var klädda i strikt mörka kostymer eller dräkter. På håll såg det ut som ett jättelikt begravningståg av människor som rörde sig framåt. 

Jag frågade Mia, mer än en gång; "Är det stadsbegravning?"

Tokyo är ett minne som inte sviker. Vill gärna tillbaka dit, höra ljud, känna dofter, möta människor, bländas av neon och känna spänningen i att vara i en verklig världsstad.

Tokyo - en färgsprakande stad.

Dessa tre bilder är tagna på ett relativt litet område, ganska nära Shinjuku-stationen i Tokyo.

Jag vill med dem visa den färgsprakande stad som Tokyo är, inte bara efter mörkrets inbrott då neonskyltarna sprakar som ett nyårsfyrverkeri.
Trots att de flesta kärnkraftsverken är avstängda - för tillfället i alla fall.
En annan sak att observera är alla hängande ledningar som du ser på den översta bilden. De hänger och virar sig fram på de allra flesta gatorna, men verkar nedgrävda under gatan på de två undre bilderna.
Och, på tre bilder ser du bara sex bilar, visar på att Tokyo i vissa delar är en fotgängarnas stad.

Det förunderliga är att i en stad med miljontals människor, känns det ändå inte trångt, visst är det packade sillar på tågen vid rusningstid, men ändå inte så att kvävningskänslan innefinner sig. Och visst är det kaotiskt inne i stationsbyggnaderna där folk springer i all riktningar som finns, men utan vassa armbågar, ilskna blickar eller morrande halsar. Knappt an man krockar, alla är duktiga på att parera.
Skulle bli utmärkta i vilken lagsport som helst.

Japaner har känsla för färg, i sina traditionella dräkter, på skyltar och hus, i tidningar och på gator och trottoarer med tecken och linjer.


Foto: Olle Qvennerstedt