En boskapsuppfödares tålamod har sina gränser.
Är man samtidigt licensierad krokodiljägare måste man ibland greppa efter puffran och se till att den krokodil som klippt två kor var fjortonde dag under en tid, definitivt slutar med det otyget.
En krokodil behöver inte så mycket mat, utan hos vissa slår det lite slint och då hugger de efter det mesta som när närmar sig strandkanten.
Mick Pitman är alltså boskapsuppfödare, farmare eller kalla det va´du vill, han har stora ägor i Northern Territory, längs en del av en flod som betraktas som den krokodiltätaste i hela Australien.
Och som sagt samtidigt, av staten, godkänd jägare.
I Australien är krokodiljakt förbjuden, inga nöjesjägare, troféskyttar eller allmänt skjutglada figurer göre sig alltså besväret att spana längs floderna.
De många och de stora krokodilfarmerna uppe i norr, ser till att väsk-, skärp- och plånboksskinnen finns utan att skjutgalna virrpannor skall göra sig en profit på dem.
Kloka Australien som vrider vapnen ur händerna på the trigger-happy generation of lunatics.
Den här saltvattenskrokodilen som hänger här är 4,93 meter lång.
Men Mick vet att det finns större där ute i vattnet, säkert de som är 5,5 meter om inte längre.
Hans boskap kan alltså inte dricka nere vid floden, vattnet måste pumpas upp, även det är riskfyllt, skall du slänga ner slangen i vattnet måste du vara snabb annars "are the bastards there to chew your arse up...."
Det är inte lätt att leva med bestar som de här, våra vildsvin är som söta kattungar, björnen som en gosebjörn och vargen som en liten hundvalp i jämförelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar