Tätt när demokratiskt sinnade NZ väljer ny flagga.

Nya Zeeland, ett land mer än värdigt epitetet demokrati.
Här låter man sin befolkning i två folkomröstningar välja vilken av de flaggförslag som ny-zeeländarna själva varit med och ritat, designat och kommit med förslag på.
I sann demokratisk anda, inget toppstyrt här inte.
Den 15 december förra året var det avgjort vilka två förslag som stod mot varandra, efter tre rösträkningar, där de som inte tillhörde de två första, fick sina röster fördelade på någon av topp-två.
De röstande hade haft alternativ 1, 2 , 3 osv att rösta på.

Gissa om det blev tätt. Ända in i kaklet.
Den övre flaggan här kallad "Silver fern, black, white and blue" fick 50,58% av rösterna.
Den undre kallad "Silver fern, red, white and blue" fick 49,42%.
670,790 resp 655,466 röster.

I mars avgörs det om det övre framröstade förslaget kommer att bli Nya Zeelands nya flagga eller om den gamla med Union Jack med den rödvita stjärnbilden kommer att bli kvar.

Vi får väl se. Demokratin sträcker sig ända upp i flaggstängerna.

NZ byter flagga snart.

I slutet av november och under första halvan av december håller Nya Zeeland folkomröstning om hur deras nya flagga skall se ut.
I Svenska Dagbladet idag är det en intressant artikel om de förslag som kommer att gå till omröstning. Vissa av dem tycker jag präglar NZ som nation samtidigt som de är vackert formgivna och är egna, framför allt egna, lite banbrytande, som Kanada och Sydafrika, vilka också "brutit sig loss" från det engelska imperiet vad gäller flaggan i alla fall.
Likheten med Australiens flagga är också påfallande, här vill inte heller lillebror blir förknippade med storebror.
Detta omröstningkalas kostar 147 miljoner kronor, naturligtvis finns det kritiker som tycker att det är bortkastade pengar, men oavsett vad som bestäms så finns det surpuppor som inte vill ändra på något, med hänvisning till att det kostar pengar.
Allt kostar pengar, även dina egna beteenden.

Min favorit, efter en ganska hastig genomgång är den som ligger överst, den grönsvarta ormbunken, ormbunken som är en nationalsymbol för NZ, oavsett om du europeiska eller polynesiska rötter.
Ormbunkarna fanns där innan några av dem landsteg på de nyzeeländska öarna.
Det svarta som återkommer, är också typiskt NZ, åtminstone vad gäller deras idrottsutövare, som är klädda i svart eller heter All Blacks eller något i den stilen.

Friska på NZ, ni räds inte gnällspikarna.

Niue, hört det namnet förut...?

Nu tar vi ett kliv till andra sidan jordklotet.

Till en av världens minsta ö-nationer, Niue, som ligger ungefärligen i triangeln Cooköarna, Samoa, och Tonga. Land är en egen självstyrande liten nation, associerat med Nya Zeeland, ett land genom vilket de flesta diplomatiska förbindelserna med omvärlden också löper. Niueborna är märk väl nya zeeländska medborgare.

Faktiskt så är Drottning Elizabeth II överhuvud i Niue, även om hon aldrig besökt det lilla ö-landet.

Språket man talar på ön är Niuean, en blandning av språken på Samoa och Tonga.

Låter, för våra europeiska öron väldigt polynesiskt som sig bör.

Även om associationen till Nya Zeeland är nära, så är avståndet stort, 240 svenska mil sydvästöver ligger NZ, Niue är en liten ö, bara futtiga 260 kvadratkilometer liten. Hur många bor här, ja runt 1,400 personer. De som bor på ön kallar ön för "Klippan", huvudstaden heter Alofi och som en polynesisk ö så är turismen den stora inkomstkällan, hit kommer turister för att snorkla, simma med delfiner, dyka bland koraller, eller bara strosa omkring i ganska karg och ogästvänlig lavaterräng. Brant och ibland svårt att ta sig fram, men lyckas man kan få de mest paradisiska upplevelser man drömt om, i form av tysthet, utsikt och känslan av att vara den enda människan på jorden.

En ganska unik sak med Niue är att det är världens första "Wi-Fi nation", en service som är gratis över hela ön.

Till sist: vem var inte den förste europeiske besökaren om inte självaste James Cook, han försökte tre gånger att landstiga på ön, men avfärdades av öborna. Han gav upp och gav ön namnet Vildarnas ö, eftersom de som motat bort honom till synes var målade med blod, vilket i själva verket var färg från röda bananer.

Öns namn Niue lär betyda ungefär "behåll kokosnöten"?

Niue väntar på dig som läser detta. Paradiset finns där ute i Stilla Havet, passa på och res innan du blir för gammal. Du lever bara en gång.

888,246 vallmoblommor hedrar de stupade soldaterna.

Vid Themsens strand i London ligger the Tower of Londons vackra byggnader och omgivande trädgårdar.
För att minnas att det i år är 100 år sedan första världskriget bröt ut, så har myndigheterna i London bestämt att alla de brittiska- och samväldes-soldater som stupade skall hedras och minnas på ett sätt som inte kan lämna någon oberörd.
Skulptören Paul Cummings kom på idén att att skapa vallmoblommor i lera och sedan bränna dem i ugn. För att sedan göra en aldrig tidigare skådad installation, ett rött hav med blommor.
Alla blommor är handgjorda och i Cummings brännugnar i Derby har det jobbats dygnet runt med alla hundratusentals vallmoblommor i över ett år.
I Augusti hade man redan då kommit en bit på väg, 125,000 hade planterats, idag är man uppe i 770,000 planterade och den 11 november tror man att den sista av de 888,246 blommorna kommit på plats.
Mer än 16,000 frivilliga från hela världen har hjälpt till, klädda i röda T-shirts och planteringshandskar.
Siffran 25,000 frivilliga lär uppnås när allt är klart.
Folk från Nya Zeeland, Australien, Singapore, Kanada, Sydafrika m fl länder har flugit till London för att bidra med sitt lilla strå till stacken.
Varje blomma är "betald" av britter och andra från samväldesländerna, var och en av bidragsgivarna har gett £25 för "sin" blomma.
Besökarantalet är enormt, man räknar med att till den 11 november ha nått upp till fyra miljoner besökare, många stående stilla i betraktelse, andra fotograferandes.
Som alla läsare av detta förstår, så har många, många någon relation till en stupad soldat och då blir det känsloladdade stunder inför detta mäktiga.
Detta är ett extraordinärt evengemang som lätt får känslor att flöda hos besökarna, många ser ett hav av rött, kanske blod, andra kanske mer som att varje stupad soldat åter står där rak i ryggen gestaltad till en blomma.

Vi glömmer aldrig de som gav sina liv.

Arthur´s Pass, Nya Zeeland

Titta på den här bilden och dröm dig sedan till Sydön på Nya Zeeland. Långt bort, som precis är vår antipod på andra sidan jordklotet, men definitivt värt att besöka inte bara en gång.

Jag ta exempelvis denna sträcka som vi åkte efter en övernattning i Greymouth på västkusten en skön sommardag för ett antal år sedan. 

Vår campervan eller husbil av märket Toyota Hiace var inte den som försetts med den kraftigaste motorn, men skyltar angav att även campervans skulle klara klättringen upp, över och vidare mot östkusten och några dagar senare Christchurch.

Har man en husbil så stannar man där det är som vackrast, kanske inte bara en natt utan två eller fler.

Alltnog vi tar det från början. Start i Greymouth, där det var sommar, men låg och kylig dimma på morgonen, efter att ha svängt vänster vid Kumara Junction så lättade det på och blev ganska snabbt klart.

Vänstertrafiken tror jag, när klättringen väl börjat, var "vår räddning", för den vindlande vägen uppför var smal och krokig, med serpentinkurvor. Värst var den branta stigningen bitvis, jag var helt enkelt rädd att bilen inte skulle orka. 

För vad gör man då?

Backa går inte, att orsaka en stopp-kö är bara det en svindlande tanke. Vända gick absolut inte.

Med bultande hjärta och stirriga ögon tuggade vi oss sakta uppför. För varje kurva kändes det lättare, för varje möte likaså. Och ingen bil som tryckte på bakifrån.

Otira Highway (!!!) eller State Highway 73 planade så småningom ut och vi stannade vid några hus och ett litet café, där vi pustade ut. Och ändå är det inte så högt upp, 920 meter, men med ett tjugotal toppar högre än Kebnekaise omgivande oss, högst låg Mt Murchinson med sina 2,400 meter ovanför Greymouth där nere, 95 km bakom oss.

Bergspapegojorna, de berömda keorna varnades vi för, så fort man lämnar sin bil riskerar man att få vindrutetorkarbladen, gummilisterna runt fönstren och på andra ställen uppmumsade.

Efter en fika i bilen, fortsatte vi längs natursköna och så här års breda flodbäddar på bägge sidor av Waimakariri floden och nu även längs West Coast Road.

Här tornade Mt Temple, Mt Franklin, Mt Greenlaw, Mt Wilson, Mt Valiant och många andra skönheter upp sig mot skyn. 

Vi bara kippade efter andan och noterade att vi var i ännu ett av Nya Zeelands många tysta och mäktiga paradis.

Vi fortsatte österut längs floden, som nu vek av till vänster, några sjöar dök upp och vid Lake Pearson "fick vi nog". Här svängde vi av, parkerade under några skuggande träd och klev ut för att ta en kopp te och några kex, vi hade fortfarande tid att nå Christchurch innan mörkret.

Men, här blev vi kvar, här slog vi läger för natten. 

Tystnaden var total, några fåglar hördes, det mäktiga ljudet av svag vind som ändå hörs mellan de höga bergen gjorde oss andligt berörda. Vi var små, vi var tillfälliga besökare, som dagsländor, på denna planet som vi kallar jorden.

Promenader längs sjökanten, ett misslyckat försök till fiske med bröd som agn, vilande i våra vilstolar för att se solen sakta sänka sig mellan topparna är något som sitter på näthinnan tills slutet kommer för oss.

Vi sov gott den natten. 

Nästa morgon spisade vi vår frukost och lämnade på förmiddagen Lake Pearsons sköna famn och skulle snart börja nedfärden mot Sydöns ostkust...

...men mer om det senare.

Top of the Lake på SVT.

Sällan, väldigt sällan grips jag, fastnar jag direkt vid första scenen, när en miniserie rullar igång.
Men i måndags hände det, du startade Top of the Lake på SVT. Det kändes direkt att detta var ett drama som det inte skulle gå att undvika på måndagskvällarna framöver.
Att det sedan visas på SVT gjorde det hela än smakligare. Urtrista reklamavbrott var tioende minut dödar ofta intresset hos mig.
Serien är inspelad runt Queenstown på Nya Zeelands sydö, naturscenerierna är hisnande och storyn är laddad, nästan så att råskinnen med Mike som fader och söner med kompisar känns som hämtade ur  amerikanska Apalacherna.
Elisabeth Moss gör en stark roll som polisinspektören Robin Griffin.
Serien handlar om den 12-årige Tui, spelad av Jacqueline Joe, som gravid (!) försöker ta livet av sig, räddas men försvinner och sökande upptas. Den tystlåtne och sköre Tui gestaltas på ett mästerligt sätt av Jacqueline Joe.

Klicka på länken ovan och se första avsnittet om du missade det, lovar att du sedan sitter fast.