Etosha National Park, ett djurens paradis.

Högt uppe i norra Namibia ligger Etosha National Park täckande en ofantligt stor yta, med varierande terräng. Från saltsjöar, vidsträckta slättlandskap, till kuperad terräng, savann, skogar, vattenhålor.
Men det mest slående under mitt besök var torkan, hettan, vattenbristen, djuren som sökte skuggan.
Lejon och noshörningar kom sent kvällstid, runt midnatt. Likaså elefanterna. På morgonkvisten runt 8-9 tiden kom det stora flockar av sebror, impalas, springbooks, kudus, hyenor, schakaler, oryxer, gnuer och alla andra av södra Afrikas mest kända djur.
Här i Etosha har de en fristad, som sagt stora ytor gör att de får leva i fred för kulor skjutna av nöjes- och tjuvjägare. Namibia är känt för att vårda de vilda djuren på ett sätt som har få motsvarigheter i Afrika, även om andra nationer försöker, Botswana och Sydafrika exempelvis. Övriga delar kan jag mindre om, men där är tjuvjakten mer utbredd än i de nämnda länderna.
Törsten får dessa djur att komma till de fåtaliga vattenhålorna, även med oss människor på nära håll, så skräms de inte, utan drivs av sin törst.
Att en gång i livet få uppleva djuren i sitt vilda tillstånd är en ynest som man önskade att alla skulle få ta del av.
Jag återvänder ofta i mina tankar och drömmar till södra Afrika, dess storslagna natur och rika djurliv, vänliga människor och ljuvliga klimat.
Jag längtar tillbaka.

Pelikanen tar för sig...

Lars-Erik i Hurlstone Park, Sydney möter pelikaner stup i kvarten när han tar sina promenader längs Cook River, men en annan stackars krake träffar, i bästa fall, på dom på ett zoo eller som här, halvtam i Walvis Bay, Namibia.
Werner tog oss på en katamaranutflykt, ut i Atlantens kustband, bland sälar, sjölejon, div måsar och så några pelikaner.
De spanska girigt rovfiskande fartygen förmörkade horisonten bakom ryggen på mig
Och det stod faktiskt en schakal i vattenbrynet med framtassarna i saltvattnet, han hade tagit sig ut längs den långa sandtunga som utgör en del av den enda naturliga hamnen längs hela Namibias långa Atlantkust.
Förmodligen hade han bespetsas sig på något i fisk- eller fågelväg, men eftersom han inte kunde skyla sig bakom några buskar så var dom utsikter tämligen små.

Alltnog, denne pelikan som från början var lugn och stillsam, fick plötsligt fart på sig när Werner plockade fram fiskhinken för att mata ett sjölejon som tagit sig ombord.
Pelikanen blev ännu en som bespetsade sig på vad havet ger.
Pelikanen krävde fisk, pelikanen fick efter vissa hot - fisk.
Pelikanen hade ett namn som Werner nämnde, men det är bortglömt. Tyvärr.

Werner som studera fartygsteknik i Walvis Bay var en fantastiskt rolig och underhållande guide, han bjöd på Jägermeister, vitt vin, mousserande vin och öl i ett ständigt flöde.
Plus seafood av olika sorter, ja bjöd och bjöd, det ingick i utflyktspriset.