Högt uppe i norra Namibia ligger Etosha National Park täckande en ofantligt stor yta, med varierande terräng. Från saltsjöar, vidsträckta slättlandskap, till kuperad terräng, savann, skogar, vattenhålor.
Men det mest slående under mitt besök var torkan, hettan, vattenbristen, djuren som sökte skuggan.
Lejon och noshörningar kom sent kvällstid, runt midnatt. Likaså elefanterna. På morgonkvisten runt 8-9 tiden kom det stora flockar av sebror, impalas, springbooks, kudus, hyenor, schakaler, oryxer, gnuer och alla andra av södra Afrikas mest kända djur.
Här i Etosha har de en fristad, som sagt stora ytor gör att de får leva i fred för kulor skjutna av nöjes- och tjuvjägare. Namibia är känt för att vårda de vilda djuren på ett sätt som har få motsvarigheter i Afrika, även om andra nationer försöker, Botswana och Sydafrika exempelvis. Övriga delar kan jag mindre om, men där är tjuvjakten mer utbredd än i de nämnda länderna.
Törsten får dessa djur att komma till de fåtaliga vattenhålorna, även med oss människor på nära håll, så skräms de inte, utan drivs av sin törst.
Att en gång i livet få uppleva djuren i sitt vilda tillstånd är en ynest som man önskade att alla skulle få ta del av.
Jag återvänder ofta i mina tankar och drömmar till södra Afrika, dess storslagna natur och rika djurliv, vänliga människor och ljuvliga klimat.
Jag längtar tillbaka.
