Namibias djurvärld

Kudu

Häger

Mås

Giraff

Trots alla alarmerande rapporter om en hänsynslös tjuvjakt på främst elefant och noshörning i Afrika, men även flodhäst. så finns det strimmor av hopp.

Nationen Namibia är ett av dem, av alla deras naturparker är det i endast ett fåtal som jakt tillåts och då främst på springbooks och gazeller av olika slag. Detta land har fått ett erkännande av FN får sin viltvårdspolitik, de verkar vara stolta över att få förvalta de mäktiga djuren och det lilla jag sett tyder på att parkvakter och beskyddare av de hotade arterna gör sitt yttersta.

Namibia är ett ödsligt, vidsträckt, med stora öppna ytor, få människor bor här, skogarna finns mest uppe i norr på gränsen till Angola och Zambia. 

Detta faktum talar för att det är svårare här än i regnskogsområden att som tjuvjägare smyga sig på sina "måltavlor".

Dessa bilder tog jag, med undantag för måsen och hägern, i Etoshas mäktiga nationalpark, fåglarna vid Atlantkusten i Swakopmund.

Giraffen

Stoltast, värdigast och ståtligast av alla stora afrikanska djur, tycker jag giraffen är.

Visst har elefant urtida drag, liksom noshörningen.

Men de som bokstavligen höjer sig över mängden är, som sagts, giraffen. Men det räcker inte att bara se den på bild, det är först när man ser den i verkligheten som man uppfattar just den värdighet som de tycks skrida fram med.

Den långa, resta halsen berättar om stolthet, det vackra ansiktet, det fint tecknade mönstret i hudens päls, de lugna stegen. Lugnet personifierar detta djur, precis som det gör elefant och noshörning.

Giraffen har sju halskotor, människan sju. Men vi är kortare. 

Vad spelar det för roll när vi ändå kan registrera och dokumentera våra halskotskompisars leverne i en stor nationalpark i Namibia i mars 2013.

Giraff och noshörning i Namibia.

Vår första Safariutflykt i Goche Ganas viltpark strax söder om Windhoek i Namibia blev överraskande på många sätt, dels för att girafferna dök i stora flockar och framför allt för att vi kom så nära den ljusa noshörningen.

Vår jeep parkerade så nära, så nära, kanske inte mer är 10-12 meter från honan och den vuxne ungen.

De betade fridfullt vidare trots vår påträngande nyfikenhet.

Vana vid nyfikna misstänker jag, girafferna däremot var lite mer reserverade och skred graciöst undan när vi närmade oss i våra jeepar.

Vi är dock tacksamma att ha fått se dessa representanter för de stora de stora vid vårt första besök, utöver dessa så såg vi springbok, oryx, kudu och zebror.

Namibia visade sig från sin bästa sida redan från första början, mer skulle komma.

Det känns så lugnande att noshörningarna inte är direkt utrotningshotade, för i Namibia finns ett stort antal reservat där noshörningarna är tryggt fredade från troféjagande jägare och profithungriga skyttar utan samvete och vett över huvud taget.