Etosha National Park, Namibia

Som tillfällig besökare i Etosha National Park i norra delen av Namibia, upptäcker man ganska snabbt att man är som en dagsslända som plötsligt dyker upp för att sedan försvinna.

Medan de djur man ser komma för att släcka sin törst kommer från de vidsträckta och snustorra områdena runt detta nästan unika vattenhål alldeles intill parken och dess lodge. 

De kommer en och en, eller nästan i hjordar, sebrorna hade mest bråttom, medan både kuduantilopen överst och oryxantilopen under tog det lite lugnare och möjligen försiktigare.

En upplevelse var det, dessa bilder är från ganska tidig morgon, kvällen innan kom både elefanter och noshörningar för att få sig en rejäl klunk vatten.

Afrikas vilda djur

Den senaste veckan har vår värld varit i uppror mot en troféjägare från Minnesota.
Jag tillhör de som omedelbart delade en länk om lejonet Cecils grymma död på Facebook, så visst, jag blev liksom de flesta andra, både berörd och bestört.
Nu försöker vissa förringa denna händelse, genom att peka på all död, förföljelse och orättvisa som drabbar oss människor i olika delar på vår jord.
Det förringar ingalunda Cecils död.
Det pekar tvärtemot ytterligare på ett hot mot oss som alla är djur, med olika många ben och med eller utan vingar eller gälar.
Jag var i Sydafrika och Namibia 2013 under en månad, i Namibia reste vi runt i Goche Ghanas stora öppna viltpark, liksom uppe i norr i Etosha.
Mitt vapen? Ett par kameror.
För varför skulle jag lägga en förmögenhet på att få skjuta ett oskyldigt djur?
Vissa anser sig behöva troféer hemma, kanske är det i brist på något annat som de måste hävda sig?

Jag vill visa några bilder, mina lyckade avtryckningar.

Så får de skutgalna troféjägarna slicka sina sår ett tag, skämmas och sticka ner sina huvuden ännu djupare i sanden.

Namibias djurvärld

Kudu

Häger

Mås

Giraff

Trots alla alarmerande rapporter om en hänsynslös tjuvjakt på främst elefant och noshörning i Afrika, men även flodhäst. så finns det strimmor av hopp.

Nationen Namibia är ett av dem, av alla deras naturparker är det i endast ett fåtal som jakt tillåts och då främst på springbooks och gazeller av olika slag. Detta land har fått ett erkännande av FN får sin viltvårdspolitik, de verkar vara stolta över att få förvalta de mäktiga djuren och det lilla jag sett tyder på att parkvakter och beskyddare av de hotade arterna gör sitt yttersta.

Namibia är ett ödsligt, vidsträckt, med stora öppna ytor, få människor bor här, skogarna finns mest uppe i norr på gränsen till Angola och Zambia. 

Detta faktum talar för att det är svårare här än i regnskogsområden att som tjuvjägare smyga sig på sina "måltavlor".

Dessa bilder tog jag, med undantag för måsen och hägern, i Etoshas mäktiga nationalpark, fåglarna vid Atlantkusten i Swakopmund.

Sebror eller zebror?

Att titta tillbaka bör man göra, då och då, för att få perspektiv på vad som ligger framåt och det vi har att förvänta oss i framtiden.
Utan historiska tillbakablickar blir vi fattiga och vårt seende blir begränsat, tankar och idéer riskerar att gå i stå eller t o m bli inskränkt farliga.
Därför tittar jag bakåt, inte till min anfader Jöns Persson 1753 på Qvennerstorpet i Västervik, men väl till mars månad 2013.
Då fick jag/vi under ett allt för kort uppehåll i Namibias största nationalpark, Etosha, se djur under dygnets alla timmar släcka sin törst vid vattenhålet nära den lodge där vi bodde.
En naturlig vattenförekomst berättades det, trots att det var osedvanligt torrt och hett för årstiden, fanns där vatten både för tröga elefanter och skygga schakaler.

Här i morgonsolens glans är det sebrornas tur, eller zebrornas för den som så föredrar.
De kom över den torra och steniga terrängen ner mot vattenhålet, ingen tvekan utan de gick i samma takt som på land rakt ut i det svalkande vattnet och drack och drack.
De släppte aningen på sin naturliga vakthållning mot större rovdjur och lät vattnet släcka deras omättliga törst. Kanske öronen roterade lite för att uppfatta eventuella morrningar, men annars var allas uppmärksamhet riktad neråt mot det speglande vattnet.

Dessa ögonblick är något jag inte glömmer, aldrig.

Lika lite som jag glömmer min anfader Jöns Persson som tog sig namnet Qvennerstedt för ca 255 år sedan.
Historien har olika nivåer, men alla är lika betydelsefulla.

Etosha National Park, ett djurens paradis.

Högt uppe i norra Namibia ligger Etosha National Park täckande en ofantligt stor yta, med varierande terräng. Från saltsjöar, vidsträckta slättlandskap, till kuperad terräng, savann, skogar, vattenhålor.
Men det mest slående under mitt besök var torkan, hettan, vattenbristen, djuren som sökte skuggan.
Lejon och noshörningar kom sent kvällstid, runt midnatt. Likaså elefanterna. På morgonkvisten runt 8-9 tiden kom det stora flockar av sebror, impalas, springbooks, kudus, hyenor, schakaler, oryxer, gnuer och alla andra av södra Afrikas mest kända djur.
Här i Etosha har de en fristad, som sagt stora ytor gör att de får leva i fred för kulor skjutna av nöjes- och tjuvjägare. Namibia är känt för att vårda de vilda djuren på ett sätt som har få motsvarigheter i Afrika, även om andra nationer försöker, Botswana och Sydafrika exempelvis. Övriga delar kan jag mindre om, men där är tjuvjakten mer utbredd än i de nämnda länderna.
Törsten får dessa djur att komma till de fåtaliga vattenhålorna, även med oss människor på nära håll, så skräms de inte, utan drivs av sin törst.
Att en gång i livet få uppleva djuren i sitt vilda tillstånd är en ynest som man önskade att alla skulle få ta del av.
Jag återvänder ofta i mina tankar och drömmar till södra Afrika, dess storslagna natur och rika djurliv, vänliga människor och ljuvliga klimat.
Jag längtar tillbaka.

Etosha National Park, Namibia

Etosha National Park i nordliga Namibia är värt ett besök, även om den första "anblicken" kanske inte ser så inbjudande ut. Titta på dessa tre bilder, vi kom norrifrån in i parken, det var torrt och hett av bara sjutton, luften dallrade och vinden var obefintlig. 

Inte ett djur så långt ögat kunde nå. Bara platt, platt och åter platt.

Men det blev bättre framåt kvällningen, efter många timmar på små guppiga och krokiga vägar till näst intill obefintliga vattenhål, där vi hoppades på elefanter, antiloper av olika slag, giraffer, lejon.

Men de var lätträknade, torkan hade ställt till det, hade gjort att parkens alla vilda djur sniffat upp de större vattenhål som fanns på andra håll inne i parken än de vi besökte. 

Runt midnatt kom de dit, liksom i tidig morgontimme.

Men nu vill jag att ni skall få se denna park från sin lite ogästvänliga sida - den torra och heta.

Namibia är känt för att värna om de vilda djuren, noshörning, elefant och många andra som jagas av fega ligor i andra länder, dessa djur har en fristad i detta land, näst intill i alla fall. FN har tilldelat just Namibia ett utmärkelse för att de försöker ge plats för dem med sina stora nationalparker.

Den känslan får man i alla fall när man kommer till Namibia. 

Etosha National Park i Nambia, där lever djuren skyddat.

Under mars månad i år hade jag och Mia glädjen, att tillsammans med en trevlig grupp från Umeå, få resa runt i ett fint land, det heter Namibia i sydvästra Afrika. 

Det blev närmare tre hundra mil genom detta stora öppna land fyllt med trevliga och gästfria människor, en vacker natur och nya bekantskaper ur djurens värld.

Visar här några av de foton jag tog av djuren i Etosha National Park i norra delen av landet, nära Angola. Plus några bilder från Gnoche Ghanas söder om Windhoek.

Etosha NP är stort, över 22 200 kvadratkilometer stort erbjuder parken bete och skydd för alla dess djur. Där finns en enormt stor platt gryta, som en vibrerande saltöken ungefär, oerhört fascinerande att se, men här finns även kuperad terräng med träd och grässlätter. 

Bland de många fördelar som Namiba har, kommer jag att ägna mig åt speciellt en - omtanken om de vilda djuren. 

Här finns nationalparker och här finns Nature Reserves, inhägnade områden där också de vilda är skyddade, i majoriteten av dessa reservat är endast fotografering tillåten, i vissa med myndigheternas godkännande får man jaga viltet.

Detta år 2013 har varit extremt torrt, med vissa områden som katastrofklassade, vilket inneburit att del djur måste skjutas av för att undslippa en plågsam död.

Vid vattenhållet i Etosha på morgon kom mängder av bl a gnu, en av dem poserar här i profil. 

Med en mankhöjd på upp till 120 cm och en vikt på 270 kilo är det knappast en önskan att hamna mitt i galopperande flock av gnuer, som ibland kan uppgå till hisnande 100 000 djur. 

Detta är en kudu, stolt benämnd Större kudu, det är Afrikas näst största antilop. Hanar kan komma upp i en vikt på över 300 kilo och nå en mankhöjd på 150 cm. Notera de typiskt spiralformade hornen som kan bli upp till imponerande 120 cm liksom den vitrandiga teckningen på sidorna.

I Etosha, fick jag ovetandes ett foto av en svarthövdad impala, black-faced Impala. Så detta foto är ganska unikt har jag förstått. I början av sjuttiotalet fanns det bara ca 300 djur kvar, då de förflyttades till Etosha för att få en chans att bygga upp en livskraftig stam igen, idag lär det finnas runt ett tusen av dessa impalor, tack vara denna nationalparks skydd. Man blir rörd.

Vid vår visit i nationalparken var det hett som i en bastu och torrt, elefanterna stod dagtid i skydd av träden och därför var de svåra att upptäcka, inte ens vid de få vattenhålen stod de och sörplade. Det fick vänta till den svala natten kom, då kom också elefanterna fram och drack. 

Sebror skyr inte hetta och sol, de går där och betar i lugn och ro, men alltid vaksamma och blixtsnabba om en fara dyker upp. Vid vattenhålet i Etosha där vi spenderade några timmar kom de stora flockar under morgontimmarna och drack sig otörstiga. 

Men det är klart, är man ung och med mamma intill så finns ju drickbart att tillgå på närmare håll.

Oryx heter denna vackert tecknade antilopart, som passar utmärkt i norra Namibias hetta, oryxen har liksom kamelen den utmärkande egenskapen att den kan uthärda törst under långa perioder. Hannar blir upp till 180 cm i mankhöjd och kan nå en vikt på ca 200 kilo.

Nu är vi söder om Windhoek, i mitten av Namibia, i natur-reservatet Goche Ghanas på cirka 6000 hektars storlek. Inhägnat är det och här lever och skyddas 25 olika arter av Afrikas djur. Denna noshörningshona med sin tämligen vuxna unge kom vi väldigt nära utan att de lät sig skrämmas.

Mäktigast, stoltast och värdigast och med en hållning och gång som får Mikael Persbrandt att se ut som en hösäck, rör sig de fantastiska girafferna i Goche Ghanas. De har det ganska knöligt att nå ner till vatten när de törstar, det tar en tid att sära på frambenen och justera balansen, men ner kommer de.

Svarta gnuer kom vi inte närmare än så här, kanske för att noshörningarna stod några hundra meter bort och allas intresse var riktade mot dom. Goche Ghanas här också.

Visst, jag har inte visat fåglar och några insekter vi också stötte på, vilda lejon missade vi, men inte springbock och struts som fanns i överflöd. Insekter, grodor och fisk lämnar jag för tillfället där hän. 

Vill avslutningsvis nämna att WWF World Wildlife Fund för en kort tid sedan överlämnade ett pris till nationen Namibia för dess insatser att bevara och skydda sina hotade djurarter, presidenten fick under högtidliga former mottaga utmärkelsen, som fått stor uppmärksamhet och erkännande världen över, i tider då tjuvjakt på elefanter och noshörningar rapporteras dagligen. 

Etosha National Park är ett exempel på hur man kan om man vill, detsamma gäller för alla natur-reservat i Namibia. Visserligen blir de vilda djuren mer vana vid att möta oss människor, lite mindre rädda, men hellre det än att de skjuts och blir till troféer på väggarna, eller utsnidade brevöppnare.

All heder åt den unga nationen Namibia.

Foto: Olle Qvennerstedt. Hör av dig till mig om du vill dela några bilder. olle@omart.se. Tack!