Etosha National Park i Nambia, där lever djuren skyddat.

Under mars månad i år hade jag och Mia glädjen, att tillsammans med en trevlig grupp från Umeå, få resa runt i ett fint land, det heter Namibia i sydvästra Afrika. 

Det blev närmare tre hundra mil genom detta stora öppna land fyllt med trevliga och gästfria människor, en vacker natur och nya bekantskaper ur djurens värld.

Visar här några av de foton jag tog av djuren i Etosha National Park i norra delen av landet, nära Angola. Plus några bilder från Gnoche Ghanas söder om Windhoek.

Etosha NP är stort, över 22 200 kvadratkilometer stort erbjuder parken bete och skydd för alla dess djur. Där finns en enormt stor platt gryta, som en vibrerande saltöken ungefär, oerhört fascinerande att se, men här finns även kuperad terräng med träd och grässlätter. 

Bland de många fördelar som Namiba har, kommer jag att ägna mig åt speciellt en - omtanken om de vilda djuren. 

Här finns nationalparker och här finns Nature Reserves, inhägnade områden där också de vilda är skyddade, i majoriteten av dessa reservat är endast fotografering tillåten, i vissa med myndigheternas godkännande får man jaga viltet.

Detta år 2013 har varit extremt torrt, med vissa områden som katastrofklassade, vilket inneburit att del djur måste skjutas av för att undslippa en plågsam död.

Vid vattenhållet i Etosha på morgon kom mängder av bl a gnu, en av dem poserar här i profil. 

Med en mankhöjd på upp till 120 cm och en vikt på 270 kilo är det knappast en önskan att hamna mitt i galopperande flock av gnuer, som ibland kan uppgå till hisnande 100 000 djur. 

Detta är en kudu, stolt benämnd Större kudu, det är Afrikas näst största antilop. Hanar kan komma upp i en vikt på över 300 kilo och nå en mankhöjd på 150 cm. Notera de typiskt spiralformade hornen som kan bli upp till imponerande 120 cm liksom den vitrandiga teckningen på sidorna.

I Etosha, fick jag ovetandes ett foto av en svarthövdad impala, black-faced Impala. Så detta foto är ganska unikt har jag förstått. I början av sjuttiotalet fanns det bara ca 300 djur kvar, då de förflyttades till Etosha för att få en chans att bygga upp en livskraftig stam igen, idag lär det finnas runt ett tusen av dessa impalor, tack vara denna nationalparks skydd. Man blir rörd.

Vid vår visit i nationalparken var det hett som i en bastu och torrt, elefanterna stod dagtid i skydd av träden och därför var de svåra att upptäcka, inte ens vid de få vattenhålen stod de och sörplade. Det fick vänta till den svala natten kom, då kom också elefanterna fram och drack. 

Sebror skyr inte hetta och sol, de går där och betar i lugn och ro, men alltid vaksamma och blixtsnabba om en fara dyker upp. Vid vattenhålet i Etosha där vi spenderade några timmar kom de stora flockar under morgontimmarna och drack sig otörstiga. 

Men det är klart, är man ung och med mamma intill så finns ju drickbart att tillgå på närmare håll.

Oryx heter denna vackert tecknade antilopart, som passar utmärkt i norra Namibias hetta, oryxen har liksom kamelen den utmärkande egenskapen att den kan uthärda törst under långa perioder. Hannar blir upp till 180 cm i mankhöjd och kan nå en vikt på ca 200 kilo.

Nu är vi söder om Windhoek, i mitten av Namibia, i natur-reservatet Goche Ghanas på cirka 6000 hektars storlek. Inhägnat är det och här lever och skyddas 25 olika arter av Afrikas djur. Denna noshörningshona med sin tämligen vuxna unge kom vi väldigt nära utan att de lät sig skrämmas.

Mäktigast, stoltast och värdigast och med en hållning och gång som får Mikael Persbrandt att se ut som en hösäck, rör sig de fantastiska girafferna i Goche Ghanas. De har det ganska knöligt att nå ner till vatten när de törstar, det tar en tid att sära på frambenen och justera balansen, men ner kommer de.

Svarta gnuer kom vi inte närmare än så här, kanske för att noshörningarna stod några hundra meter bort och allas intresse var riktade mot dom. Goche Ghanas här också.

Visst, jag har inte visat fåglar och några insekter vi också stötte på, vilda lejon missade vi, men inte springbock och struts som fanns i överflöd. Insekter, grodor och fisk lämnar jag för tillfället där hän. 

Vill avslutningsvis nämna att WWF World Wildlife Fund för en kort tid sedan överlämnade ett pris till nationen Namibia för dess insatser att bevara och skydda sina hotade djurarter, presidenten fick under högtidliga former mottaga utmärkelsen, som fått stor uppmärksamhet och erkännande världen över, i tider då tjuvjakt på elefanter och noshörningar rapporteras dagligen. 

Etosha National Park är ett exempel på hur man kan om man vill, detsamma gäller för alla natur-reservat i Namibia. Visserligen blir de vilda djuren mer vana vid att möta oss människor, lite mindre rädda, men hellre det än att de skjuts och blir till troféer på väggarna, eller utsnidade brevöppnare.

All heder åt den unga nationen Namibia.

Foto: Olle Qvennerstedt. Hör av dig till mig om du vill dela några bilder. olle@omart.se. Tack!

South Africa, like a beautiful abstract painting.

I simply can´t put my memories of South Africa aside, constantly being reminded of what I experienced there in a much too short period.
Take this picture as an example, on the plane flying northwest from Cape Town to Windhoek in Namibia, just south of the border, drawn by the Oranje River.
Looking down you find the most amazing pictures you could dream of, abstract landscapes, even better (?) than the best abstract paintings.
The beauty is stunning, down on the ground it´s probably not as nice, dry and hot and tough conditions for vegetation and animals, so let´s forget that and just take this image in.
And. Never ever say that you don´t "understand" an abstract painting, take a look at this shot of nature, do you have to understand what you see?
No I thought so.
Meaning, you don´t really need to understand an abstract painting either, when you, let´s take an example, enter the Mark Rothko room in Tate Modern, London, just sit down, take what you see in to all your senses and nerves, enjoy and digest it.
Just like, I´m sure, you do with this "painting."

Pyongyangs folkliga transportmedel.

Jag tänker inte raljera över vad Nordkorea visar upp, men tillrättalagt och styrt, för att ge en, ur regimens ögon sett, riktig bild är det naturligtvis.

Men hur skall man annars komma över bilder som visar det dagliga livets vedermödor att transportera sig själv. Jag kan det inte, mycket få andra kan.

Så håll till godo med detta som finns på Svensk-Koreanska Föreningens hemsida. Den får ni leta reda på själva, jag länkar inte den i detta inlägg.

Något klotter går inte att spåra på dessa bilder, skulle någon ägna sig åt det hänger huvudet löst.

I det previlegierade Pyongyang är det naturligtvis lätt, där finns tunnelbana, spårvagnar och bussar.

Eller så går många, ofta långa sträckor, eller så cyklar de till och från sina arbeten, skolor eller träningar för The Mass Games. 

På landsbygden lär det vara svårare, där finns förutom ett antal tunga fordon, mestadels hästskjutsar, cyklar eller så gäller det att gå. 

Jag har ingen klar bild över transportväsendet i detta stängda land, men en sak kan jag säga, att det finns motsatser.

Jag har tillbringat några veckor på sistone i Kapstaden och Windhoek, Namibia. 

Och vad finner man där?

Jo en total, i det närmaste, avsaknad av allmänna transportmedel och dessdå fler bliar och för de sämre bemedlade gäller att gå till fots eller om man har tur, att sätta sig på cykeln.

Gör inga politiska jämförelser mellan Nordkorea å ena och Sydafrika och Namibia å andra sidan, för där skiljer ljusår, en kommunistisk totalitär regim kontra två demokratier, dock med lite svaj på demokratibegreppet när det gäller majoriteten av Sydafrikas provinser.

Trevlig helg!

Robert Mugabe, långlivad och långsträckt i Windhoek.

Genom i stort hela Windhoek, huvudstaden i Namibia, sträcker sig huvudgatan Independence Avenue, kantad med butiker, banker, kontor, ambassader, regeringskanslier, restauranger och allt annat som hör en huvudstads huvudgata till.

Parallellt sträcker sig Robert Mugabe Avenue, med vissa regeringsförvaltningar, landmärket Christus Church (Tyska kyrkan) och bostadsbyggnader, kontor, affärer, verkstäder och allt annat som hur en stor gata till.

Denna Robert Mugabe Avenue är 10 kilometer lång! 

Börjar i öster vid Conception Street, vilket har fler betydelser men bl a Befruktning, undrar om de menade Befruktningsgatan?

10 kilometer väster ut löper denna aveny ihop med Independence.

10 kilometer är långt i en stad på runt 300 000 innevånare.

Hör här, vilka gator som korsar denne zimbabwiske despots aveny:

Nelson Mandela Avenue

Luther street

Fidel Castro street

Sam Nujoma Drive (Namibias förste president 1990 - 2005)

Laurent Desire Kabila street (Dem rep Kongos president 1997, mördad 2001)

Jason Hamutenja Ndadi street (Grundare av Namibias befrielsefront SWAPO)

Sean McBride street (Irländsk regeringsledamot, stabschef för IRA på Nordirland)

När man hör dessa namn, kan man förstå att Robert Mugabes namn finns med, han symboliserar befrielsen av Syd-Rhodesia 1980, som då blev nuvarande Zimbabwe. 

När det blev Namibias tur att få sin suveränitet 1990, var Mugabe fortfarande rumsren sett ur ett antikolonialistiskt perspektiv och naturlig att förära ett gatunamn.

Sedan smutsas hans gloria i allt snabbare takt, för att idag inte existera alls.

Det räcker med att titta på bilden här under, som är Mugabes matsal, för att förstå att han inte längre är den förebild han en gång var.

Zimbabwe, förr Afrikas kornbod, är idag i misär, lantbruket är slaget i spillror, infrastrukturen likaså, den politiska ofriheten är total, folk fängslas och sitter utan advokater eller rättegångar tills de i princip är ihjälslagna eller har svultit ihjäl. Korruption, svarthandel och en superinflation som slog den inhemska valutan i krasch är andra delar av ett land i totalt förfall.

Robert Mugabes land.

                            

Trots detta heter en av de största gatorna i det demokratiska Nambias huvudstad - Robert Mugabe Avenue. För mig är det absurt, ett land, en stad som döpt om så många gator till frihetskämpars namn, att de då inte kan byta en gång till, om ett namn, som Mugabes, fläckar ner själva bilden av en annars mycket vänlig och fin liten stad?