Katima Mulilo, en okänd stad i en spännande hörna.

Allra längst uppe i nordostligaste Namibia ligger Katima Mulilo, en provinshuvudstad av modernt namibiskt snitt, i regionen Zambesi, en stad med cirka trettiotusen innevånare.

Namibia har en lång tunn "tarm", ett skaft, på engelska panhandle, som kallas Caprivi som sträcker sig österut från den namibiska kvadratformade landmassan mot Victoriafallen, Zimbabwe och med Angola och Zambia som nordliga grannar och Botswana som grannar i söder.

Tyskarna som hade ett av sina koloniala imperium här i Namibia från 1890 och fram till att de drevs ut efter Versailles-fredens underteckande, då första världskriget var slut, hade förklarat Schuckmannsburg som regional huvudort i Caprivi, men Katima Mulilo fick överta den rollen direkt efter fredsavtalet.  Här fanns då en missionsskola driven av sjundedagsadventisterna och inte så mycket mer, den lokala ursprungsbefolkningen bedrev sina jordbruk i närmast total isolation, infrastrukturen var knappt ens påbörjad.
Efter flytten till Katima, monterades de flesta tegelstensbyggnaderna i Schuckmannsburg ner och transporterades till Katima som från den dagen växer sakta men säkert.
Till historien hör att efter det att sydafrikanerna tog över som herrar här uppe, så infördes apartheid även här, de vita bodde i en stadsdel, de färgade i andra. 1992 blev Namibia fritt, men efter dess försökte faktiskt en befrielsegrupp CLA bryta sig loss från Namibia, men regeringstrupper satte stopp för en del ockupationer och attacker mot vitala byggnader och lugnet återvände.

Här är trädtoaletten Baobab, en populär turistmagnet och en upplevelse för de flesta att få provsitta. 

Idag är staden belägen vid "allfarvägen", även kallad Tripoli - Cape Town Highway.

Alltås vägen mellan Kapstaden och Tripolis, reser man norrut kommer man in i Zambia via bron över Zambesifloden, och reser man söder över är det cirka 50 kilometer till gränsen mot Botswana men först till Kasane för vidare färd för söderut mot Francistown och Gabarone.

De som kommer söderifrån, icke-afrikanska turister men även semestrande sydafrikaner och namibier, säger allmänt att i Katima "möter man det riktiga Afrika för första gången".

Här känns Afrikas puls, här i skärningspunkten där fem nationsgränser strålar samman, nationer med olika koloniala historier att blicka tillbaka på, nationer som formats på radikalt olika sätt efter att de koloniala makterna fått ge plats för ländernas egna folk.

Det torde räcka med att jämföra demokratierna Namibia, Zambia och Botswana med det totalitärt styrda Zimbabwe för att se vad som hänt under de senaste trettio åren. 

Angola är efter inbördeskrig på väg att finna stabilitet och genom gas- och oljefyndigheter även hitta en ekonomi som kommer de flesta till del.

Katima Mulilo, eller Katima, som de säger här uppe, är en populär plats att besöka och arrangera sina utflykter ifrån, här är allt prisvärt i högsta grad - husrum, mat, transporter, safaris, turistutflykter och allt annat som hör en afrikansk upplevelse till för tillfälliga besökare.

Och självklart här finns alla moderniteter som vi anser hör vår västerländska livsstil till. Butiker med femtio sorters tandkräm ( som ett exempel), banker, butiker moderna och traditionella, marknader, bekväma boenden, restauranger, bensinmackar, bra vägar och framförallt - trevliga och gästvänliga människor. 

Åker du till Namibia, ta ett par extra veckor och hyr en bil och åk norröver, sväng in och kör hela Caprivi-skaftet ända ut till Victoriafallen.  

Robert Mugabe i total maktposition, igen.

Det verkar mer än troligt att Robert Mugabe manipulerat, styrt och ställt under det senaste valet, för att återigen själv bli vald till landets president och styrande despot.
Sällan har väl en f d frihetskämpe, som trots allt, slängde kolonialismens företrädare på soptippen, förrått sina grundläggande ideal så totalt, för att själv bli en än värre järnhand i ett land som kollapsat på alla fronter.
Mugabe sitter på enorma rikedomar, i palats som är överdådiga i prakt, omgiven av en milis och polis som skyddar honom i vått och torrt. Fängelserna är fulla och de torterades skrik når inte ut.
Folket är fattigt och blir allt fattigare, jordbruket som en gång gjorde Zimbabwe till Afrikas kornbord, finns knappast kvar. Hundratusentals har flytt till grannländerna för att få jobb.
I det senaste valet uppges han ha fått 60% av rösterna, oppositionens Morgan Tsvangirai och hans parti MDC fick bara 34%, Mugabes Zanu-PF besätter nu 158 av parlamentets 210 platser.
Egen majoritet, betyder ökat förtryck av de som tycker annorlunda.
I förra valet fick MDC 100 och Zanu-PF 99 platser, en samlingsregering bildades och Zimbabwe har inte varit i samma fria fall som innan.
Tills nu.
För nu är risken stor att denne 89-årige Robert Mugabe tar saken helt i egna händer och rensar upp bland de som i öppen dager haft en viss fristad under den senaste regeringsperioden, då i skydd av att Mugabes makt varit begränsad.
Valobservatörer rapporterar olika, men att döda funnits med i röstlängorna och att många bussats till valdistrikt för att rösta en andra gång är obestridbart.
Jag konstaterar att södra Afrika, en del av kontinenten på frammarsch, har en medlem som släpar efter, tyngd av förtryck, förföljelse, ekonomiskt armod, helt enkelt ett imploderande samhälle - Zimbabwe.

Och det kan Zimbabwe "tacka" Robert Mugabe för, denne ondskefull man.

Robert Mugabe, långlivad och långsträckt i Windhoek.

Genom i stort hela Windhoek, huvudstaden i Namibia, sträcker sig huvudgatan Independence Avenue, kantad med butiker, banker, kontor, ambassader, regeringskanslier, restauranger och allt annat som hör en huvudstads huvudgata till.

Parallellt sträcker sig Robert Mugabe Avenue, med vissa regeringsförvaltningar, landmärket Christus Church (Tyska kyrkan) och bostadsbyggnader, kontor, affärer, verkstäder och allt annat som hur en stor gata till.

Denna Robert Mugabe Avenue är 10 kilometer lång! 

Börjar i öster vid Conception Street, vilket har fler betydelser men bl a Befruktning, undrar om de menade Befruktningsgatan?

10 kilometer väster ut löper denna aveny ihop med Independence.

10 kilometer är långt i en stad på runt 300 000 innevånare.

Hör här, vilka gator som korsar denne zimbabwiske despots aveny:

Nelson Mandela Avenue

Luther street

Fidel Castro street

Sam Nujoma Drive (Namibias förste president 1990 - 2005)

Laurent Desire Kabila street (Dem rep Kongos president 1997, mördad 2001)

Jason Hamutenja Ndadi street (Grundare av Namibias befrielsefront SWAPO)

Sean McBride street (Irländsk regeringsledamot, stabschef för IRA på Nordirland)

När man hör dessa namn, kan man förstå att Robert Mugabes namn finns med, han symboliserar befrielsen av Syd-Rhodesia 1980, som då blev nuvarande Zimbabwe. 

När det blev Namibias tur att få sin suveränitet 1990, var Mugabe fortfarande rumsren sett ur ett antikolonialistiskt perspektiv och naturlig att förära ett gatunamn.

Sedan smutsas hans gloria i allt snabbare takt, för att idag inte existera alls.

Det räcker med att titta på bilden här under, som är Mugabes matsal, för att förstå att han inte längre är den förebild han en gång var.

Zimbabwe, förr Afrikas kornbod, är idag i misär, lantbruket är slaget i spillror, infrastrukturen likaså, den politiska ofriheten är total, folk fängslas och sitter utan advokater eller rättegångar tills de i princip är ihjälslagna eller har svultit ihjäl. Korruption, svarthandel och en superinflation som slog den inhemska valutan i krasch är andra delar av ett land i totalt förfall.

Robert Mugabes land.

                            

Trots detta heter en av de största gatorna i det demokratiska Nambias huvudstad - Robert Mugabe Avenue. För mig är det absurt, ett land, en stad som döpt om så många gator till frihetskämpars namn, att de då inte kan byta en gång till, om ett namn, som Mugabes, fläckar ner själva bilden av en annars mycket vänlig och fin liten stad?