Taffelberget, bordet med duken på ibland.

Taffelberget är Kapstaden, utan det vore Kapstaden en upplevelse och sevärdhet mindre.
Övertygad om att det är sandsten, detta platåberg, som ligger med sin tre kilometer långa och platta topp  med Kapstaden nedanför.
Ofta när det är klart väder, ligger molen och rullar där uppe lite över tusen meter över havet. Som en bordsduk hänger de ner över kanterna, och rör sig som om vinden sliter och drar i duken.
Taffelberget har en rik flora, ett djurliv med mountain-dassies som största attraktion för oss turister.
Floran är som sagt rik, många av växtarterna är endemiska, d v s de växer bara här och på ingen annan plats.
Tafelberg på afrikaans blir Bordsberg på svenska som alla förstår.

Seweweekspoortpiek i Sydafrika är högre än vårt eget Kebnekaise.

Hoppsan och ojdå?
Ja, vi svenskar har svårt att inse och tro att det finns ställen i andra länder där det är både bättre, större, högre och vackrare än vad vi upplever oss själva vara världsmästare på.
Inget fel på Sareks skönhet och Kebnekaises höga topp, misstolka mig inte.
Men hur många av oss tror att det finns snö i Sydafrika? Möjligen 2%, resten ser bara torra landskap och utrotningshotade djur framför sig.
För det första är Sydafrika stort, ofantligt mycket större än Sverige.
Det sydafrikanska landskapet har det mesta, om än inte allt. Alla typer av naturlandskap, flera klimatzoner, två oceaner som gör vädret, variationer som inte kan beskrivas i ord, de finns i synintrycken, dofterna, ljuden, upplevelserna, känslorna av lycka att få vara där.
Titta bara på dess bilder strax öster om Kapstaden.
Det 2,325 meter höga Seweweekspoortpiek, aha tänker ni nu, ett topp högre än vårt Kebnekaise?
Men så lätt är det inte, Seweweekspoortpiek är Sydafrika etthundraandra (102:a) högsta topp.
Men ändå högst i Västra Kapprovinsens Cape Fold Belt, en del av Klein Swartbergs bergskedja.
Namnet då? Jo Sju Veckors Trånga Port Topp.

Längre norrut i Namibia finns också ett Swartbergområde, vilket jag återkommer till.

Boulders Beach, Kapstaden. Där samlas pingviner och människor.

Här samsas människor och pingviner. Skyddade av riktigt stora runda granitblock, ligger små vikar där folk badar eller vikar där pingvinerna tagit över helt.

Boulders Beach eller Boulders Bay ligger strax intill Simonstown strax söder om Kapstaden, på Godahoppshalvön.

Som sagt här stannar mängder av turister som varit nere vid Godahoppsudden, för att här se den svartfotade afrikanska pingvinen. De verkar helt obesvärade av människans verkligt närgågna studerande av deras dagliga liv på stranden.

Det är vid Foxy Beach pingvinerna huserar och där man byggt långa landbryggor med räcken för att alla besökare skall hålla sig på plats. 

Tänk er att år 1982 fanns det bara två häckande par här, för att idag ha blivit runt 3,000 fåglar. 

Detta förklaras med att det ohämmade fiske som då pågick i False Bay idag minskat radikalt, speciellt fångades ansjovis och andra småfiskar som då utgjorde pingvinens basföda.

Pingvinen är här skyddad av en barriär med buskar ovanför stranden. Sedan följer hus, järnväg och en kustväg.

Besöker du Kapstaden glöm inte the African Penguins at Boulders Beach.

Katima Mulilo, en okänd stad i en spännande hörna.

Allra längst uppe i nordostligaste Namibia ligger Katima Mulilo, en provinshuvudstad av modernt namibiskt snitt, i regionen Zambesi, en stad med cirka trettiotusen innevånare.

Namibia har en lång tunn "tarm", ett skaft, på engelska panhandle, som kallas Caprivi som sträcker sig österut från den namibiska kvadratformade landmassan mot Victoriafallen, Zimbabwe och med Angola och Zambia som nordliga grannar och Botswana som grannar i söder.

Tyskarna som hade ett av sina koloniala imperium här i Namibia från 1890 och fram till att de drevs ut efter Versailles-fredens underteckande, då första världskriget var slut, hade förklarat Schuckmannsburg som regional huvudort i Caprivi, men Katima Mulilo fick överta den rollen direkt efter fredsavtalet.  Här fanns då en missionsskola driven av sjundedagsadventisterna och inte så mycket mer, den lokala ursprungsbefolkningen bedrev sina jordbruk i närmast total isolation, infrastrukturen var knappt ens påbörjad.
Efter flytten till Katima, monterades de flesta tegelstensbyggnaderna i Schuckmannsburg ner och transporterades till Katima som från den dagen växer sakta men säkert.
Till historien hör att efter det att sydafrikanerna tog över som herrar här uppe, så infördes apartheid även här, de vita bodde i en stadsdel, de färgade i andra. 1992 blev Namibia fritt, men efter dess försökte faktiskt en befrielsegrupp CLA bryta sig loss från Namibia, men regeringstrupper satte stopp för en del ockupationer och attacker mot vitala byggnader och lugnet återvände.

Här är trädtoaletten Baobab, en populär turistmagnet och en upplevelse för de flesta att få provsitta. 

Idag är staden belägen vid "allfarvägen", även kallad Tripoli - Cape Town Highway.

Alltås vägen mellan Kapstaden och Tripolis, reser man norrut kommer man in i Zambia via bron över Zambesifloden, och reser man söder över är det cirka 50 kilometer till gränsen mot Botswana men först till Kasane för vidare färd för söderut mot Francistown och Gabarone.

De som kommer söderifrån, icke-afrikanska turister men även semestrande sydafrikaner och namibier, säger allmänt att i Katima "möter man det riktiga Afrika för första gången".

Här känns Afrikas puls, här i skärningspunkten där fem nationsgränser strålar samman, nationer med olika koloniala historier att blicka tillbaka på, nationer som formats på radikalt olika sätt efter att de koloniala makterna fått ge plats för ländernas egna folk.

Det torde räcka med att jämföra demokratierna Namibia, Zambia och Botswana med det totalitärt styrda Zimbabwe för att se vad som hänt under de senaste trettio åren. 

Angola är efter inbördeskrig på väg att finna stabilitet och genom gas- och oljefyndigheter även hitta en ekonomi som kommer de flesta till del.

Katima Mulilo, eller Katima, som de säger här uppe, är en populär plats att besöka och arrangera sina utflykter ifrån, här är allt prisvärt i högsta grad - husrum, mat, transporter, safaris, turistutflykter och allt annat som hör en afrikansk upplevelse till för tillfälliga besökare.

Och självklart här finns alla moderniteter som vi anser hör vår västerländska livsstil till. Butiker med femtio sorters tandkräm ( som ett exempel), banker, butiker moderna och traditionella, marknader, bekväma boenden, restauranger, bensinmackar, bra vägar och framförallt - trevliga och gästvänliga människor. 

Åker du till Namibia, ta ett par extra veckor och hyr en bil och åk norröver, sväng in och kör hela Caprivi-skaftet ända ut till Victoriafallen.  

Constantia High, en vingård i utkanten av Kapstaden.

Efter vår utflykt till Kirstenbosch Botanical Garden var det nästgårds att kvista över till Constantia High för att smaka på deras viner.
För oss med några år på nacken klingar ordet Constantia inte så bra, alkisar som inte hade råd med annat drack Cap Constantia minns jag, kanske i brist på även annat än pengar?

Allt nog, det var med viss tveksamhet jag, med mina minnen, klev in på den lilla vingården några mil ut från Kapstaden. Det var hett, säkert runt +35C och det lockade inte till att smutta på viner.
Men, vi placerades ute på en lång veranda väl skuggade av tak och stora träd och med en stor vattensamling nedanför oss.
Det kändes plötsligt riktigt svalt och skönt.
Sju viner fick vi smaka av, en vit Chardonnay, ett bubbel och resten röda med främst Shiraz men även Sauvignon och några syafrikanska druvor vars namn jag inte minns.
Men det jag minns var en 2006 Constantia High Malbec!!!
Kommer du över det - köp!!!
Kanske det det bästa röda vin jag smakat, vi köpte en flaska utan ruinera oss, men här hemma kostade 2004 års Malbec cirka 250 kronor.
Mia tog en bild bland vinfaten, vi var alla bemålade av en servitör på restaurangen.
Likt en aborigin med prickar vid tinningen.
Ett minne att väl bevara.

Pyongyangs folkliga transportmedel.

Jag tänker inte raljera över vad Nordkorea visar upp, men tillrättalagt och styrt, för att ge en, ur regimens ögon sett, riktig bild är det naturligtvis.

Men hur skall man annars komma över bilder som visar det dagliga livets vedermödor att transportera sig själv. Jag kan det inte, mycket få andra kan.

Så håll till godo med detta som finns på Svensk-Koreanska Föreningens hemsida. Den får ni leta reda på själva, jag länkar inte den i detta inlägg.

Något klotter går inte att spåra på dessa bilder, skulle någon ägna sig åt det hänger huvudet löst.

I det previlegierade Pyongyang är det naturligtvis lätt, där finns tunnelbana, spårvagnar och bussar.

Eller så går många, ofta långa sträckor, eller så cyklar de till och från sina arbeten, skolor eller träningar för The Mass Games. 

På landsbygden lär det vara svårare, där finns förutom ett antal tunga fordon, mestadels hästskjutsar, cyklar eller så gäller det att gå. 

Jag har ingen klar bild över transportväsendet i detta stängda land, men en sak kan jag säga, att det finns motsatser.

Jag har tillbringat några veckor på sistone i Kapstaden och Windhoek, Namibia. 

Och vad finner man där?

Jo en total, i det närmaste, avsaknad av allmänna transportmedel och dessdå fler bliar och för de sämre bemedlade gäller att gå till fots eller om man har tur, att sätta sig på cykeln.

Gör inga politiska jämförelser mellan Nordkorea å ena och Sydafrika och Namibia å andra sidan, för där skiljer ljusår, en kommunistisk totalitär regim kontra två demokratier, dock med lite svaj på demokratibegreppet när det gäller majoriteten av Sydafrikas provinser.

Trevlig helg!