Att fälla en tår i Nordkorea.

Dessa tårar visar en individs litenhet och underkastelse inför en stats makt och överhöghet.
Måhända är domen på 10 års hårt straffarbete för omstörtande verksamhet riktig och då har det juridiska systemet fungerat som det skall.
Men i auktoritära stater, och dit räknar vi Nordkorea, så är det lite si och så med rättigheter för den lille mannen när den store staten vill statuera exempel.

Mannen i tårar är korean-amerikan och heter Kim Dong-chul, ett faktum som kanske lite snabbare förde honom bakom skranket, än om han varit en "ren och obefläckad" korean?
Jag bara gissar?
Han arresterades i Nordkorea i oktober 2015 och nu har han medgett "ett oförlåtligt spionage" och "stöld av militära hemligheter."
I fredags för en vecka sedan dömdes han av den Demokratiska Folkrepubliken Koreas Högsta domstol till 10 år bakom lås och bom.

Nordkoreanerna har tidigare efter att ha dömt utländska medborgare till långa straff också frigett dem tidigare än förväntat, för att, misstänker jag, vinna poäng som en "humanitär stat?"

Tidigare sitter en koreansk-kanadensisk präst inne på livstid, även han för omstörtande verksamhet, att berätta om andra gudar än den koreanske ledaren Kim Jong-un kostar på.

Nu bär det av till Nordkorea...

När ingenting går som man önskar, när allt bär emot och jävlas.
När svenska folket röstar fel - igen!!
Då återstår förbanne mig inget annat än att flytta till den exakta motpolen - Nordkorea.
Där är det ordning och reda, där vet man i förväg hur valen kommer att sluta, där dansas det inte med glitter, miniskirts och urringningar lika lite som under falsk flagg.
Att Ingemar Stenmark kunde vinna Let´s Dance är egentligen inte så svårt att förstå , det röstande svenska folket, kan inte göra skillnad på nostalgiska känslor för en man som ingen någonsin sett som en dansare - annat än i utförsbackarna.
TV4 såg säkert till att dessa känslor hölls kvar ända fram till finaldagen. I ledningen ville man förmodligen ha denna utgång och riggade och trixade att så blev utfallet.
Inte ord under kvällen om att det var jämt eller hur många som röstat.
Inte hur många procent som röstade på den ene och den andre.
Inte ord om att de röstande svenskarna hade mer inflytande än domarna. Inte vad jag hörde i alla fall.

Nu blev det som det blev.
Grattis Ingemar, tråkigt att Marie som var överlägsen inte fick lyfta glasskon.

Om Kim Jong-un ens vill ha mig i landet återstår att se, teckningen gjordes i lördags-fm då jag fick mer och mer på känn att Stenmark skulle vinna.

Kim Jong-un och Vladimir Putin. Vilket par.

Hänförda och gråtande kvinnliga soldater klamrar sig beundande fast vid ledaren Kim Jong-un.

Tack EPA (European Pressphoto Agency) för en bra bild.

Så når oss då nyheten som inte så många trott den skulle komma, men som å andra sidan inte överraskar. Nordkoreas ledare och diktator Kim Jong-un har bjudits in på ett officiellt statsbesök till Ryssland och Vladimir Putin.

För Kim Jong-un kommer det bli kanske den största propagandistiska framgången i hans karriär, något som han kommer att ta som intäkt för att hans land respekteras och anses fint nog att få trampa samma röda matta som Putin i maktens korridorer i Kreml.

Korridorer som en gång i tiden, en större tyrann än Kim Jong-un, Josef Stalin vandrade upp och ner i, sugandes på sin pipa, planerande hur många och vilka av hans närmaste som skulle tas av daga nästa dag.

I Kim Jong-uns beryktade och dokumenterade fångläger dör fångar som flugor, av svält, tortyr eller köld. Deras brott? Kanske ett ord som ifrågasatt nationens politik, ledarens ord, släktingens fängelsevistelse, säkerhetsbrister på arbetsplatsen eller vad det nu kan vara. 

För där finns alltid något som angivarna, tjallarna kan peka på och få en granne, en arbetskamrat fängslad, många för gott.

Vladimir Putin, vad tjänar han på detta? 

Jo han markerar kanske att Nordkorea också står som en av USA:s starkaste kritiker, att Nordkorea förfogar över ett överdimensionerat försvar som kan utgöra ett hot mot USA, en stark bundsförvant i öster, när Europa och väst sviker och utfärdar sanktioner på löpande band, när Saudiarabien dumpar oljepriset och rubeln faller, ja då måste man hitta kompisar med samma skumma syften som man själv ruvar på. Då blir det en herre som exempelvis Kim Jong-un.

Inget förvånar mig längre.

Jag blir vare sig ledsen, rädd eller förbannad, bara mer klar över hur politik på världsnivå idag fungerar, eller är det så att det inte fungerar?

Nordkoreas brott mot sin egen befolkning.

FN:s utredningskommissions ordförande Michael Kirby visar upp utredningen om Nordkorea.

I början av veckan lade FN fram en skrämmande rapport om det skräckvälde som råder i Nordkorea.
FN är så djärva att de t o m kräver att Nordkoreas ledare Kim Jong-un skall ställas inför rätta för brott mot mänskligheten.
Ta del av en del av rapporten här, skrämmande läsning om vad som sker i de stora koncentrationslägren i Nordkorea, dolda och för de flesta okända och ljusår bort från de påkostade militärparader, hyllningsuppträdanden för ledaren som vi vant oss se på tv. Det är lätt att bli bländad av den glättiga ytan av en stalinistisk diktatur, ett välde som en gång för alla bevisar att drömmen om den kommunistiska utopin är liktydigt med dygnet-runt-terror, dygnet-runt-hot och dygnet-runt-skräck.

Sanna Rayman, SvD:s utmärkta ledarskribent, analyserar med tårarna i ögonen FN-rapporten och förfasar sig samtidigt över de kommunistiskt rätt-trogna i detta land som med inte bara skygglappar utan även hörselskydd och genomgången lobotomering, ändå envisas med att tro på ett system som är så fruktansvärt grymt och brutalt.
Sanna skriver om tidningen Proletären och Kommunistiska partiets näst intill helt okritiska hållning till Nordkorea. De håller ut i det längsta, med sin naiva förhoppning om att en dag få vakna upp i ett socialistiskt paradis som badar i ljus och guld och alla är lyckliga.

För er som följer min blogg genom åren, så har ni märkt att jag oväntat ofta tar in något om Nordkorea, sällan vill jag fara ut i så kraftiga fördömanden som här, men ni skall alla veta att jag aldrig känt något vurm för landet eller vad som försigår där, bara rids av en aldrig avtagande förundran över hur det kan fortgå år efter år, ledare efter ledare.

Min fråga går till fritt tänkande läsare av denna blogg, hur kommer det sig att man okritiskt får hylla och skriva om ett samhällssystem som är att jämföra med det nazistiska misslyckandet i Europa för sjuttiotalet år sedan?
Hur kommer det sig?

Koreanska tårar som fått vänta i 60 år.

De skildes åt för 60 år sedan, har inte sett varandra sen dess.
Tänk er själva att vara i den situationen, sättas i en buss på den sydkoreanska sidan och transporteras till Mount Kumgang i norr, för att där under sex dagar få umgås med sina släktingar.
82 sydkoreaner som hade tur, genom lottdragning blev de uttagna bland 72.000 åldrande sydkoreaner som väntat och väntat.
Men tövädret, återföreningen med den stängde grannen i norr blev aldrig av, och tiden gnager på minnena och många hinner tyvärr dö innan det kanske skulle kunna bli deras tur.
Det är sällan, ända sedan 2010 som den förra släkträffarna skedde.
Nordkorea har hela tiden fördröjt, kommit med anklagelser mot syd för än det ena än det andra, men nu är det ett faktum.
Detta är en av vår jords mest tragiska konflikter som pågår inom "en nation" och ett folk. Hur politiken kan vara så grym och i brist på mänskliga känslor är för mig obegripligt.
Skulle tro att prestige, rädsla och makt är det som överskuggar dessa stackars tusentals äldre koreaners önskan att få träffas och umgås, inte bara under 6 dagar utan resten av sina liv.
Men icke.

Beklagar bildkvaliteten, Reuters har tagit bilderna, som inte är lätta att hitta på nätet.

Pyongyangs folkliga transportmedel.

Jag tänker inte raljera över vad Nordkorea visar upp, men tillrättalagt och styrt, för att ge en, ur regimens ögon sett, riktig bild är det naturligtvis.

Men hur skall man annars komma över bilder som visar det dagliga livets vedermödor att transportera sig själv. Jag kan det inte, mycket få andra kan.

Så håll till godo med detta som finns på Svensk-Koreanska Föreningens hemsida. Den får ni leta reda på själva, jag länkar inte den i detta inlägg.

Något klotter går inte att spåra på dessa bilder, skulle någon ägna sig åt det hänger huvudet löst.

I det previlegierade Pyongyang är det naturligtvis lätt, där finns tunnelbana, spårvagnar och bussar.

Eller så går många, ofta långa sträckor, eller så cyklar de till och från sina arbeten, skolor eller träningar för The Mass Games. 

På landsbygden lär det vara svårare, där finns förutom ett antal tunga fordon, mestadels hästskjutsar, cyklar eller så gäller det att gå. 

Jag har ingen klar bild över transportväsendet i detta stängda land, men en sak kan jag säga, att det finns motsatser.

Jag har tillbringat några veckor på sistone i Kapstaden och Windhoek, Namibia. 

Och vad finner man där?

Jo en total, i det närmaste, avsaknad av allmänna transportmedel och dessdå fler bliar och för de sämre bemedlade gäller att gå till fots eller om man har tur, att sätta sig på cykeln.

Gör inga politiska jämförelser mellan Nordkorea å ena och Sydafrika och Namibia å andra sidan, för där skiljer ljusår, en kommunistisk totalitär regim kontra två demokratier, dock med lite svaj på demokratibegreppet när det gäller majoriteten av Sydafrikas provinser.

Trevlig helg!