Hänförda och gråtande kvinnliga soldater klamrar sig beundande fast vid ledaren Kim Jong-un.
Tack EPA (European Pressphoto Agency) för en bra bild.
Så når oss då nyheten som inte så många trott den skulle komma, men som å andra sidan inte överraskar. Nordkoreas ledare och diktator Kim Jong-un har bjudits in på ett officiellt statsbesök till Ryssland och Vladimir Putin.
För Kim Jong-un kommer det bli kanske den största propagandistiska framgången i hans karriär, något som han kommer att ta som intäkt för att hans land respekteras och anses fint nog att få trampa samma röda matta som Putin i maktens korridorer i Kreml.
Korridorer som en gång i tiden, en större tyrann än Kim Jong-un, Josef Stalin vandrade upp och ner i, sugandes på sin pipa, planerande hur många och vilka av hans närmaste som skulle tas av daga nästa dag.
I Kim Jong-uns beryktade och dokumenterade fångläger dör fångar som flugor, av svält, tortyr eller köld. Deras brott? Kanske ett ord som ifrågasatt nationens politik, ledarens ord, släktingens fängelsevistelse, säkerhetsbrister på arbetsplatsen eller vad det nu kan vara.
För där finns alltid något som angivarna, tjallarna kan peka på och få en granne, en arbetskamrat fängslad, många för gott.
Vladimir Putin, vad tjänar han på detta?
Jo han markerar kanske att Nordkorea också står som en av USA:s starkaste kritiker, att Nordkorea förfogar över ett överdimensionerat försvar som kan utgöra ett hot mot USA, en stark bundsförvant i öster, när Europa och väst sviker och utfärdar sanktioner på löpande band, när Saudiarabien dumpar oljepriset och rubeln faller, ja då måste man hitta kompisar med samma skumma syften som man själv ruvar på. Då blir det en herre som exempelvis Kim Jong-un.
Inget förvånar mig längre.
Jag blir vare sig ledsen, rädd eller förbannad, bara mer klar över hur politik på världsnivå idag fungerar, eller är det så att det inte fungerar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar