När man själv kommit upp i åren och ser på livet som varit, så kan man bara konstatera att det är inget att göra åt att det fortsätter i samma oförminskade hastighet fram till stupstocken.
Mina gubbar, som bara poppar upp, utan växtverk eller sömnlösa nätter, får väl personifiera min situation och relativt höga ålder.
Även om det inte är rena självporträtt så är mycket hämtat ur egna erfarenheter, upplevelser och inte minst - observationer av mina jämnåriga kamrater.
Ja, det blir, sorry Gudrun Schyman, mest gubbar som jag ritar.
De är lättare att förvränga, överdriva och rent av vanställa, än vad det skulle vara om jag kvoterade och gjorde varannan damernas.
Kvinnan, för det första, vill jag inte vrida till lika mycket som jag gör med gubbarna, det är av respekt och för att undvika kritik.
En kritik som jag vet skulle komma, oavsett om det jag gör är satir, humor, skämt eller bara på skoj, det skulle komma ändå. Jag har stöt på det tidigare, vid flertalet tillfällen, då antalet kvinnor inte lika många som männen, men sällan för att de överdrivits i form eller på annat sätt.
Jag har då slingrat mig ur det hela med just det enda försvar jag har; det är svårare att göra karikatyrer av kvinnor än män. Och då pratar jag karikatyrer som näst intill är lyteskomik.
Det finns drag av det i en del av mina teckningar, om man vill misstolka dem, det skulle aldrig gå om det vore gummor och inte gubbar.
Kanske jag skulle testa och se?
Vi får se.
Men trösta er med, jag som gubbe ser mig själv som en vanlig människa.
Vare sig mer eller mindre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar