Etosha National Park, Namibia

Som tillfällig besökare i Etosha National Park i norra delen av Namibia, upptäcker man ganska snabbt att man är som en dagsslända som plötsligt dyker upp för att sedan försvinna.

Medan de djur man ser komma för att släcka sin törst kommer från de vidsträckta och snustorra områdena runt detta nästan unika vattenhål alldeles intill parken och dess lodge. 

De kommer en och en, eller nästan i hjordar, sebrorna hade mest bråttom, medan både kuduantilopen överst och oryxantilopen under tog det lite lugnare och möjligen försiktigare.

En upplevelse var det, dessa bilder är från ganska tidig morgon, kvällen innan kom både elefanter och noshörningar för att få sig en rejäl klunk vatten.

Oryxantiloperna vilar bevämt.

Mitt i planteringen i en park i Oranjemund, Namibia ligger fem oryxantiloper fridfullt och vilar eller kanske idisslar.
Bilden dök upp härom dagen från en bekant i Swakopmund och jag tyckte den såg så härlig ut att jag måste visa den, utan så många fler kommentarer än dessa.
Oranjemund är staden som ligger vid Oranjeflodens mynning i Atlanten, en flod som också utgör gräns mellan Namibia i norr och Sydafrika i söder.

Afrikas vilda djur

Den senaste veckan har vår värld varit i uppror mot en troféjägare från Minnesota.
Jag tillhör de som omedelbart delade en länk om lejonet Cecils grymma död på Facebook, så visst, jag blev liksom de flesta andra, både berörd och bestört.
Nu försöker vissa förringa denna händelse, genom att peka på all död, förföljelse och orättvisa som drabbar oss människor i olika delar på vår jord.
Det förringar ingalunda Cecils död.
Det pekar tvärtemot ytterligare på ett hot mot oss som alla är djur, med olika många ben och med eller utan vingar eller gälar.
Jag var i Sydafrika och Namibia 2013 under en månad, i Namibia reste vi runt i Goche Ghanas stora öppna viltpark, liksom uppe i norr i Etosha.
Mitt vapen? Ett par kameror.
För varför skulle jag lägga en förmögenhet på att få skjuta ett oskyldigt djur?
Vissa anser sig behöva troféer hemma, kanske är det i brist på något annat som de måste hävda sig?

Jag vill visa några bilder, mina lyckade avtryckningar.

Så får de skutgalna troféjägarna slicka sina sår ett tag, skämmas och sticka ner sina huvuden ännu djupare i sanden.

När naturen får råda

Vi människor gör alldeles för mycket för att förstöra, rasera eller smutsa ner vår natur.
Den enda var har och kommer att få på detta jordklot.

Men, som alltid, finns det små ljusglimtar, det finns t o m hopp om att allt inte är bebyggt eller asfalterat. Detta trots att tidningarna bara för några dagar sedan basunerade ut att vår planets framtid stod på spel, att undergången är nära och att djurarter dör ut i en takt som vi aldrig upplevt tidigare.

Hoppet står till det vi ser nära och på distans.

Överst här en gammal mossbelupen skog i Södermanland, där träd legat i långa tider, kanske efter en storm och där skogsägaren inte ålagts att avverka eller fylla sina kvoter. Här får insekter, fåglar, bakterier och mikroorganismer frodas och leva i sina oförstörda miljöer ett tag till.

Under den bilden ser vi en del av vår jord från dryga 10.000 meters höjd.
Precis vid gränsen mellan Sydafrika och Namibia, jag kan givetvis inte gå i god för att den ljusgula fåra vi ser är Oranjefloden, som utgör gränsen, men en torr flodbädd är det. I så fall är det Namaland vi ser på ovansidan, d v s de allra sydligaste delen av Namibia.

Två bilder, näst intill abstrakta, inte så exakt verklighetsbeskrivande. Skönt att slippa se det vi känner igen på studs, utan bilder som får oss att stanna upp och tänka till.
Den abstrakta världen omger oss i än större utsträckning än den föreställande gör, beroende naturligtvis på vilken distans man har till motivet.

© Olle Qvennerstedt

Namibias djurvärld

Kudu

Häger

Mås

Giraff

Trots alla alarmerande rapporter om en hänsynslös tjuvjakt på främst elefant och noshörning i Afrika, men även flodhäst. så finns det strimmor av hopp.

Nationen Namibia är ett av dem, av alla deras naturparker är det i endast ett fåtal som jakt tillåts och då främst på springbooks och gazeller av olika slag. Detta land har fått ett erkännande av FN får sin viltvårdspolitik, de verkar vara stolta över att få förvalta de mäktiga djuren och det lilla jag sett tyder på att parkvakter och beskyddare av de hotade arterna gör sitt yttersta.

Namibia är ett ödsligt, vidsträckt, med stora öppna ytor, få människor bor här, skogarna finns mest uppe i norr på gränsen till Angola och Zambia. 

Detta faktum talar för att det är svårare här än i regnskogsområden att som tjuvjägare smyga sig på sina "måltavlor".

Dessa bilder tog jag, med undantag för måsen och hägern, i Etoshas mäktiga nationalpark, fåglarna vid Atlantkusten i Swakopmund.

Sebror eller zebror?

Att titta tillbaka bör man göra, då och då, för att få perspektiv på vad som ligger framåt och det vi har att förvänta oss i framtiden.
Utan historiska tillbakablickar blir vi fattiga och vårt seende blir begränsat, tankar och idéer riskerar att gå i stå eller t o m bli inskränkt farliga.
Därför tittar jag bakåt, inte till min anfader Jöns Persson 1753 på Qvennerstorpet i Västervik, men väl till mars månad 2013.
Då fick jag/vi under ett allt för kort uppehåll i Namibias största nationalpark, Etosha, se djur under dygnets alla timmar släcka sin törst vid vattenhålet nära den lodge där vi bodde.
En naturlig vattenförekomst berättades det, trots att det var osedvanligt torrt och hett för årstiden, fanns där vatten både för tröga elefanter och skygga schakaler.

Här i morgonsolens glans är det sebrornas tur, eller zebrornas för den som så föredrar.
De kom över den torra och steniga terrängen ner mot vattenhålet, ingen tvekan utan de gick i samma takt som på land rakt ut i det svalkande vattnet och drack och drack.
De släppte aningen på sin naturliga vakthållning mot större rovdjur och lät vattnet släcka deras omättliga törst. Kanske öronen roterade lite för att uppfatta eventuella morrningar, men annars var allas uppmärksamhet riktad neråt mot det speglande vattnet.

Dessa ögonblick är något jag inte glömmer, aldrig.

Lika lite som jag glömmer min anfader Jöns Persson som tog sig namnet Qvennerstedt för ca 255 år sedan.
Historien har olika nivåer, men alla är lika betydelsefulla.

Etosha National Park, ett djurens paradis.

Högt uppe i norra Namibia ligger Etosha National Park täckande en ofantligt stor yta, med varierande terräng. Från saltsjöar, vidsträckta slättlandskap, till kuperad terräng, savann, skogar, vattenhålor.
Men det mest slående under mitt besök var torkan, hettan, vattenbristen, djuren som sökte skuggan.
Lejon och noshörningar kom sent kvällstid, runt midnatt. Likaså elefanterna. På morgonkvisten runt 8-9 tiden kom det stora flockar av sebror, impalas, springbooks, kudus, hyenor, schakaler, oryxer, gnuer och alla andra av södra Afrikas mest kända djur.
Här i Etosha har de en fristad, som sagt stora ytor gör att de får leva i fred för kulor skjutna av nöjes- och tjuvjägare. Namibia är känt för att vårda de vilda djuren på ett sätt som har få motsvarigheter i Afrika, även om andra nationer försöker, Botswana och Sydafrika exempelvis. Övriga delar kan jag mindre om, men där är tjuvjakten mer utbredd än i de nämnda länderna.
Törsten får dessa djur att komma till de fåtaliga vattenhålorna, även med oss människor på nära håll, så skräms de inte, utan drivs av sin törst.
Att en gång i livet få uppleva djuren i sitt vilda tillstånd är en ynest som man önskade att alla skulle få ta del av.
Jag återvänder ofta i mina tankar och drömmar till södra Afrika, dess storslagna natur och rika djurliv, vänliga människor och ljuvliga klimat.
Jag längtar tillbaka.

Etosha National Park, Namibia

Etosha National Park i nordliga Namibia är värt ett besök, även om den första "anblicken" kanske inte ser så inbjudande ut. Titta på dessa tre bilder, vi kom norrifrån in i parken, det var torrt och hett av bara sjutton, luften dallrade och vinden var obefintlig. 

Inte ett djur så långt ögat kunde nå. Bara platt, platt och åter platt.

Men det blev bättre framåt kvällningen, efter många timmar på små guppiga och krokiga vägar till näst intill obefintliga vattenhål, där vi hoppades på elefanter, antiloper av olika slag, giraffer, lejon.

Men de var lätträknade, torkan hade ställt till det, hade gjort att parkens alla vilda djur sniffat upp de större vattenhål som fanns på andra håll inne i parken än de vi besökte. 

Runt midnatt kom de dit, liksom i tidig morgontimme.

Men nu vill jag att ni skall få se denna park från sin lite ogästvänliga sida - den torra och heta.

Namibia är känt för att värna om de vilda djuren, noshörning, elefant och många andra som jagas av fega ligor i andra länder, dessa djur har en fristad i detta land, näst intill i alla fall. FN har tilldelat just Namibia ett utmärkelse för att de försöker ge plats för dem med sina stora nationalparker.

Den känslan får man i alla fall när man kommer till Namibia. 

Seweweekspoortpiek i Sydafrika är högre än vårt eget Kebnekaise.

Hoppsan och ojdå?
Ja, vi svenskar har svårt att inse och tro att det finns ställen i andra länder där det är både bättre, större, högre och vackrare än vad vi upplever oss själva vara världsmästare på.
Inget fel på Sareks skönhet och Kebnekaises höga topp, misstolka mig inte.
Men hur många av oss tror att det finns snö i Sydafrika? Möjligen 2%, resten ser bara torra landskap och utrotningshotade djur framför sig.
För det första är Sydafrika stort, ofantligt mycket större än Sverige.
Det sydafrikanska landskapet har det mesta, om än inte allt. Alla typer av naturlandskap, flera klimatzoner, två oceaner som gör vädret, variationer som inte kan beskrivas i ord, de finns i synintrycken, dofterna, ljuden, upplevelserna, känslorna av lycka att få vara där.
Titta bara på dess bilder strax öster om Kapstaden.
Det 2,325 meter höga Seweweekspoortpiek, aha tänker ni nu, ett topp högre än vårt Kebnekaise?
Men så lätt är det inte, Seweweekspoortpiek är Sydafrika etthundraandra (102:a) högsta topp.
Men ändå högst i Västra Kapprovinsens Cape Fold Belt, en del av Klein Swartbergs bergskedja.
Namnet då? Jo Sju Veckors Trånga Port Topp.

Längre norrut i Namibia finns också ett Swartbergområde, vilket jag återkommer till.

Oryxen, en antilop som tål både hetta och torka.

Är det någon antilopart som har anpassat sig till de torra eller halvtorra regionerna i Afrika så är det den stolta oryxen.

En idisslare som uppträder med ett lugn och ett högburet huvud, som ser stolt ut. 

Och det har den all anledning att göra, med sina mäktiga horn kan den försvara sig mot vilka hungriga rovdjur som helst, det finns talrika rapporter där lejon fått vika för de spetsiga hornen och tvingats söka mat på annat håll.

I Namibia är det gemsbock-arten som oryxen tillhör.  Oryx gazella på latin. 

Och som sagts den finns i de torra och halvtorra regionerna av Afrika och på den arabiska halvön.

Hanarnas mankhöjd når ca 180 centimeter, imponerande. Honorna blir cirka 160 centimeter och deras vikt är runt 160 kilo mot hanarnas cirka 200 kilo.

Bägge bär raka horn och en typisk svarta ansiktsmönstringen som gör att oryxen inte går att förväxla med någon annan art i antilopsläktet.

En annan sak som imponerar och som samtidigt förklarar att man kan möta dem mitt ute i Namiböknen är att de har en sällsynt förmåga att uthärda långa tider utan vatten.

Precis som kamelerna kan den höja sin normala kroppstemperatur på cirka 38 grader, utan att det orsakar någon skada på djuret. I extrem hetta på 45 grader C kan den öka på sin kroppstemp till något över 45 grader C, hur det går till grubblar de kunniga på, men uppgifterna kommer från en biolog som studerat arten.

Jag såg många oryxer under resan runt i Namibia, alltid rörde de sig med en värdighet och ingav respekt och beundran.

Katima Mulilo, en okänd stad i en spännande hörna.

Allra längst uppe i nordostligaste Namibia ligger Katima Mulilo, en provinshuvudstad av modernt namibiskt snitt, i regionen Zambesi, en stad med cirka trettiotusen innevånare.

Namibia har en lång tunn "tarm", ett skaft, på engelska panhandle, som kallas Caprivi som sträcker sig österut från den namibiska kvadratformade landmassan mot Victoriafallen, Zimbabwe och med Angola och Zambia som nordliga grannar och Botswana som grannar i söder.

Tyskarna som hade ett av sina koloniala imperium här i Namibia från 1890 och fram till att de drevs ut efter Versailles-fredens underteckande, då första världskriget var slut, hade förklarat Schuckmannsburg som regional huvudort i Caprivi, men Katima Mulilo fick överta den rollen direkt efter fredsavtalet.  Här fanns då en missionsskola driven av sjundedagsadventisterna och inte så mycket mer, den lokala ursprungsbefolkningen bedrev sina jordbruk i närmast total isolation, infrastrukturen var knappt ens påbörjad.
Efter flytten till Katima, monterades de flesta tegelstensbyggnaderna i Schuckmannsburg ner och transporterades till Katima som från den dagen växer sakta men säkert.
Till historien hör att efter det att sydafrikanerna tog över som herrar här uppe, så infördes apartheid även här, de vita bodde i en stadsdel, de färgade i andra. 1992 blev Namibia fritt, men efter dess försökte faktiskt en befrielsegrupp CLA bryta sig loss från Namibia, men regeringstrupper satte stopp för en del ockupationer och attacker mot vitala byggnader och lugnet återvände.

Här är trädtoaletten Baobab, en populär turistmagnet och en upplevelse för de flesta att få provsitta. 

Idag är staden belägen vid "allfarvägen", även kallad Tripoli - Cape Town Highway.

Alltås vägen mellan Kapstaden och Tripolis, reser man norrut kommer man in i Zambia via bron över Zambesifloden, och reser man söder över är det cirka 50 kilometer till gränsen mot Botswana men först till Kasane för vidare färd för söderut mot Francistown och Gabarone.

De som kommer söderifrån, icke-afrikanska turister men även semestrande sydafrikaner och namibier, säger allmänt att i Katima "möter man det riktiga Afrika för första gången".

Här känns Afrikas puls, här i skärningspunkten där fem nationsgränser strålar samman, nationer med olika koloniala historier att blicka tillbaka på, nationer som formats på radikalt olika sätt efter att de koloniala makterna fått ge plats för ländernas egna folk.

Det torde räcka med att jämföra demokratierna Namibia, Zambia och Botswana med det totalitärt styrda Zimbabwe för att se vad som hänt under de senaste trettio åren. 

Angola är efter inbördeskrig på väg att finna stabilitet och genom gas- och oljefyndigheter även hitta en ekonomi som kommer de flesta till del.

Katima Mulilo, eller Katima, som de säger här uppe, är en populär plats att besöka och arrangera sina utflykter ifrån, här är allt prisvärt i högsta grad - husrum, mat, transporter, safaris, turistutflykter och allt annat som hör en afrikansk upplevelse till för tillfälliga besökare.

Och självklart här finns alla moderniteter som vi anser hör vår västerländska livsstil till. Butiker med femtio sorters tandkräm ( som ett exempel), banker, butiker moderna och traditionella, marknader, bekväma boenden, restauranger, bensinmackar, bra vägar och framförallt - trevliga och gästvänliga människor. 

Åker du till Namibia, ta ett par extra veckor och hyr en bil och åk norröver, sväng in och kör hela Caprivi-skaftet ända ut till Victoriafallen.  

Etosha National Park i Nambia, där lever djuren skyddat.

Under mars månad i år hade jag och Mia glädjen, att tillsammans med en trevlig grupp från Umeå, få resa runt i ett fint land, det heter Namibia i sydvästra Afrika. 

Det blev närmare tre hundra mil genom detta stora öppna land fyllt med trevliga och gästfria människor, en vacker natur och nya bekantskaper ur djurens värld.

Visar här några av de foton jag tog av djuren i Etosha National Park i norra delen av landet, nära Angola. Plus några bilder från Gnoche Ghanas söder om Windhoek.

Etosha NP är stort, över 22 200 kvadratkilometer stort erbjuder parken bete och skydd för alla dess djur. Där finns en enormt stor platt gryta, som en vibrerande saltöken ungefär, oerhört fascinerande att se, men här finns även kuperad terräng med träd och grässlätter. 

Bland de många fördelar som Namiba har, kommer jag att ägna mig åt speciellt en - omtanken om de vilda djuren. 

Här finns nationalparker och här finns Nature Reserves, inhägnade områden där också de vilda är skyddade, i majoriteten av dessa reservat är endast fotografering tillåten, i vissa med myndigheternas godkännande får man jaga viltet.

Detta år 2013 har varit extremt torrt, med vissa områden som katastrofklassade, vilket inneburit att del djur måste skjutas av för att undslippa en plågsam död.

Vid vattenhållet i Etosha på morgon kom mängder av bl a gnu, en av dem poserar här i profil. 

Med en mankhöjd på upp till 120 cm och en vikt på 270 kilo är det knappast en önskan att hamna mitt i galopperande flock av gnuer, som ibland kan uppgå till hisnande 100 000 djur. 

Detta är en kudu, stolt benämnd Större kudu, det är Afrikas näst största antilop. Hanar kan komma upp i en vikt på över 300 kilo och nå en mankhöjd på 150 cm. Notera de typiskt spiralformade hornen som kan bli upp till imponerande 120 cm liksom den vitrandiga teckningen på sidorna.

I Etosha, fick jag ovetandes ett foto av en svarthövdad impala, black-faced Impala. Så detta foto är ganska unikt har jag förstått. I början av sjuttiotalet fanns det bara ca 300 djur kvar, då de förflyttades till Etosha för att få en chans att bygga upp en livskraftig stam igen, idag lär det finnas runt ett tusen av dessa impalor, tack vara denna nationalparks skydd. Man blir rörd.

Vid vår visit i nationalparken var det hett som i en bastu och torrt, elefanterna stod dagtid i skydd av träden och därför var de svåra att upptäcka, inte ens vid de få vattenhålen stod de och sörplade. Det fick vänta till den svala natten kom, då kom också elefanterna fram och drack. 

Sebror skyr inte hetta och sol, de går där och betar i lugn och ro, men alltid vaksamma och blixtsnabba om en fara dyker upp. Vid vattenhålet i Etosha där vi spenderade några timmar kom de stora flockar under morgontimmarna och drack sig otörstiga. 

Men det är klart, är man ung och med mamma intill så finns ju drickbart att tillgå på närmare håll.

Oryx heter denna vackert tecknade antilopart, som passar utmärkt i norra Namibias hetta, oryxen har liksom kamelen den utmärkande egenskapen att den kan uthärda törst under långa perioder. Hannar blir upp till 180 cm i mankhöjd och kan nå en vikt på ca 200 kilo.

Nu är vi söder om Windhoek, i mitten av Namibia, i natur-reservatet Goche Ghanas på cirka 6000 hektars storlek. Inhägnat är det och här lever och skyddas 25 olika arter av Afrikas djur. Denna noshörningshona med sin tämligen vuxna unge kom vi väldigt nära utan att de lät sig skrämmas.

Mäktigast, stoltast och värdigast och med en hållning och gång som får Mikael Persbrandt att se ut som en hösäck, rör sig de fantastiska girafferna i Goche Ghanas. De har det ganska knöligt att nå ner till vatten när de törstar, det tar en tid att sära på frambenen och justera balansen, men ner kommer de.

Svarta gnuer kom vi inte närmare än så här, kanske för att noshörningarna stod några hundra meter bort och allas intresse var riktade mot dom. Goche Ghanas här också.

Visst, jag har inte visat fåglar och några insekter vi också stötte på, vilda lejon missade vi, men inte springbock och struts som fanns i överflöd. Insekter, grodor och fisk lämnar jag för tillfället där hän. 

Vill avslutningsvis nämna att WWF World Wildlife Fund för en kort tid sedan överlämnade ett pris till nationen Namibia för dess insatser att bevara och skydda sina hotade djurarter, presidenten fick under högtidliga former mottaga utmärkelsen, som fått stor uppmärksamhet och erkännande världen över, i tider då tjuvjakt på elefanter och noshörningar rapporteras dagligen. 

Etosha National Park är ett exempel på hur man kan om man vill, detsamma gäller för alla natur-reservat i Namibia. Visserligen blir de vilda djuren mer vana vid att möta oss människor, lite mindre rädda, men hellre det än att de skjuts och blir till troféer på väggarna, eller utsnidade brevöppnare.

All heder åt den unga nationen Namibia.

Foto: Olle Qvennerstedt. Hör av dig till mig om du vill dela några bilder. olle@omart.se. Tack!

Brandberg, Namibia - en palett av färger.

Väg D2342 grusig, men bred, hela vägen mellan Uis och Henties Bay

The White Lady, klippmålningar.

Här vandrar vi i Sverige omkring, stolta och raka i ryggen och tror att Kebenekaise, troligen bara slaget av Mt Everest, är den högsta toppen i världen.

Men de flesta länder, tyvärr kära svenskar, med möjligt undantag av Maldiverna har högre berg än vår nationalklenod.

Så även det magiska Namibia nere i sydvästra hörnan av Afrika, norr om Sydafrika och med Botswana som granne i öster och Angola i norr.

Tittar vi bara på ett av deras bergsmassiv eller bergstoppar, så har jag valt Brandberg i Damaraland, uppe i den nordvästra delen av Namiböknen. 

Bergsmassivet har en yta av ca 650 kvadratkilometer och högsta toppen bär ett tyskt namn - Köningstein - Kungsstenen är 2573 meter högt och kan beskådas vida omkring i det platta öknenlandskapet. 

Närmaste samhälle heter Uis, nordost ut ca 30 kilometer, ett hett och lite slumrande ställe där det finns en livsmedelsbutik med post och bankomat + några mindre butiker, ett motell, en bensinstation, en skola, en liten idrottsanläggning och hus som gömmer sig i skuggorna, om de nu finns? 

Brandberg är ett massiv av granit, granitklippor stående eller liggande huller om buller, eroderade klippor och skrevor, och högst upp en domformad platå.

Ovan på bild nummer 3 ser du the White Lady, klippmålningar målade under ett klippöverhäng och som naturligtvis har blivit en turistattraktion. 

Bland de över tusentals klippöverhängen som finns i Brandberg döljs massor av klippmålningar, totalt närmare 45 000. Jo det är faktiskt sant. 

The White Lady-målningarna, som bl a föreställer antiloper och andra djur samt människor beräknas vara något över 20 000 år gamla.

Längre upp i Twyfelfountain finns ännu fler och mer berömda klippmålningar.

Giraffen

Stoltast, värdigast och ståtligast av alla stora afrikanska djur, tycker jag giraffen är.

Visst har elefant urtida drag, liksom noshörningen.

Men de som bokstavligen höjer sig över mängden är, som sagts, giraffen. Men det räcker inte att bara se den på bild, det är först när man ser den i verkligheten som man uppfattar just den värdighet som de tycks skrida fram med.

Den långa, resta halsen berättar om stolthet, det vackra ansiktet, det fint tecknade mönstret i hudens päls, de lugna stegen. Lugnet personifierar detta djur, precis som det gör elefant och noshörning.

Giraffen har sju halskotor, människan sju. Men vi är kortare. 

Vad spelar det för roll när vi ändå kan registrera och dokumentera våra halskotskompisars leverne i en stor nationalpark i Namibia i mars 2013.

South Africa, like a beautiful abstract painting.

I simply can´t put my memories of South Africa aside, constantly being reminded of what I experienced there in a much too short period.
Take this picture as an example, on the plane flying northwest from Cape Town to Windhoek in Namibia, just south of the border, drawn by the Oranje River.
Looking down you find the most amazing pictures you could dream of, abstract landscapes, even better (?) than the best abstract paintings.
The beauty is stunning, down on the ground it´s probably not as nice, dry and hot and tough conditions for vegetation and animals, so let´s forget that and just take this image in.
And. Never ever say that you don´t "understand" an abstract painting, take a look at this shot of nature, do you have to understand what you see?
No I thought so.
Meaning, you don´t really need to understand an abstract painting either, when you, let´s take an example, enter the Mark Rothko room in Tate Modern, London, just sit down, take what you see in to all your senses and nerves, enjoy and digest it.
Just like, I´m sure, you do with this "painting."

Pyongyangs folkliga transportmedel.

Jag tänker inte raljera över vad Nordkorea visar upp, men tillrättalagt och styrt, för att ge en, ur regimens ögon sett, riktig bild är det naturligtvis.

Men hur skall man annars komma över bilder som visar det dagliga livets vedermödor att transportera sig själv. Jag kan det inte, mycket få andra kan.

Så håll till godo med detta som finns på Svensk-Koreanska Föreningens hemsida. Den får ni leta reda på själva, jag länkar inte den i detta inlägg.

Något klotter går inte att spåra på dessa bilder, skulle någon ägna sig åt det hänger huvudet löst.

I det previlegierade Pyongyang är det naturligtvis lätt, där finns tunnelbana, spårvagnar och bussar.

Eller så går många, ofta långa sträckor, eller så cyklar de till och från sina arbeten, skolor eller träningar för The Mass Games. 

På landsbygden lär det vara svårare, där finns förutom ett antal tunga fordon, mestadels hästskjutsar, cyklar eller så gäller det att gå. 

Jag har ingen klar bild över transportväsendet i detta stängda land, men en sak kan jag säga, att det finns motsatser.

Jag har tillbringat några veckor på sistone i Kapstaden och Windhoek, Namibia. 

Och vad finner man där?

Jo en total, i det närmaste, avsaknad av allmänna transportmedel och dessdå fler bliar och för de sämre bemedlade gäller att gå till fots eller om man har tur, att sätta sig på cykeln.

Gör inga politiska jämförelser mellan Nordkorea å ena och Sydafrika och Namibia å andra sidan, för där skiljer ljusår, en kommunistisk totalitär regim kontra två demokratier, dock med lite svaj på demokratibegreppet när det gäller majoriteten av Sydafrikas provinser.

Trevlig helg!