Oryxen, en antilop som tål både hetta och torka.

Är det någon antilopart som har anpassat sig till de torra eller halvtorra regionerna i Afrika så är det den stolta oryxen.

En idisslare som uppträder med ett lugn och ett högburet huvud, som ser stolt ut. 

Och det har den all anledning att göra, med sina mäktiga horn kan den försvara sig mot vilka hungriga rovdjur som helst, det finns talrika rapporter där lejon fått vika för de spetsiga hornen och tvingats söka mat på annat håll.

I Namibia är det gemsbock-arten som oryxen tillhör.  Oryx gazella på latin. 

Och som sagts den finns i de torra och halvtorra regionerna av Afrika och på den arabiska halvön.

Hanarnas mankhöjd når ca 180 centimeter, imponerande. Honorna blir cirka 160 centimeter och deras vikt är runt 160 kilo mot hanarnas cirka 200 kilo.

Bägge bär raka horn och en typisk svarta ansiktsmönstringen som gör att oryxen inte går att förväxla med någon annan art i antilopsläktet.

En annan sak som imponerar och som samtidigt förklarar att man kan möta dem mitt ute i Namiböknen är att de har en sällsynt förmåga att uthärda långa tider utan vatten.

Precis som kamelerna kan den höja sin normala kroppstemperatur på cirka 38 grader, utan att det orsakar någon skada på djuret. I extrem hetta på 45 grader C kan den öka på sin kroppstemp till något över 45 grader C, hur det går till grubblar de kunniga på, men uppgifterna kommer från en biolog som studerat arten.

Jag såg många oryxer under resan runt i Namibia, alltid rörde de sig med en värdighet och ingav respekt och beundran.

Från +36C till +18 på några få minuter!

Denna bild är tagen cirka 30 minuter från Atlantkusten, i den allra nordligaste delen av Namiböknen.

Den grusade vägen är spikrak, telefonstolparna står en en stram och oklanderligt rak linje, tills hägringarna får dem att sväva eller lyfta.

Vänstertrafik råder i landet, men möten är få och då de kommer så ligger dammolnen tjocka som självaste Londondimman i den vindstilla luften.

Vi är på väg från grottmålningarna i Twyfelfountain via Sorris Sorris och Uis till Swakopmund vid Atlantkusten.

Vad vi först trodde var en bergskedja och som, på bilden här, visar sig så tydligt ovan sanden är i själva verket dimmoln, som bildas när Atlantens kyliga luft möter öknens hetta. 

Erongodelen av Namiböknen visade som sagt på +36C. 

Redan vid ankomsten till Henties Bay föll bilens termometer som en isklump.
Ner till +22C för att när vi kom fram till Swakopmund och Ben och Elnas hus, beläget precis intill kusten, hamna på +18C.
Alla vi i gruppen frös som skälvande hundar och det vara bara att plocka fram tröjor, jackor och fleecevästar.
Efter tre veckor i ständig sol och torr hetta är blåsiga +18 rena minusgraderna.
Efter några timmar anpassade sig våra skandinaviska kroppar till de nya väderförhållandena och friska vindar uppskattades, men attan vad skönt det var att fara tillbaka in i värmen igen efter fem dagar i Swakopmund och Walvis Bay.

Snälla rara, uppfatta inte detta som gnäll och jämmer, det är bara en redovisning av att termostaterna i våra till åren komna kroppar inte alltid reagerar på direkten.