Denna bild är tagen cirka 30 minuter från Atlantkusten, i den allra nordligaste delen av Namiböknen.
Den grusade vägen är spikrak, telefonstolparna står en en stram och oklanderligt rak linje, tills hägringarna får dem att sväva eller lyfta.
Vänstertrafik råder i landet, men möten är få och då de kommer så ligger dammolnen tjocka som självaste Londondimman i den vindstilla luften.
Vi är på väg från grottmålningarna i Twyfelfountain via Sorris Sorris och Uis till Swakopmund vid Atlantkusten.
Vad vi först trodde var en bergskedja och som, på bilden här, visar sig så tydligt ovan sanden är i själva verket dimmoln, som bildas när Atlantens kyliga luft möter öknens hetta.
Erongodelen av Namiböknen visade som sagt på +36C.
Redan vid ankomsten till Henties Bay föll bilens termometer som en isklump.
Ner till +22C för att när vi kom fram till Swakopmund och Ben och Elnas hus, beläget precis intill kusten, hamna på +18C.
Alla vi i gruppen frös som skälvande hundar och det vara bara att plocka fram tröjor, jackor och fleecevästar.
Efter tre veckor i ständig sol och torr hetta är blåsiga +18 rena minusgraderna.
Efter några timmar anpassade sig våra skandinaviska kroppar till de nya väderförhållandena och friska vindar uppskattades, men attan vad skönt det var att fara tillbaka in i värmen igen efter fem dagar i Swakopmund och Walvis Bay.
Snälla rara, uppfatta inte detta som gnäll och jämmer, det är bara en redovisning av att termostaterna i våra till åren komna kroppar inte alltid reagerar på direkten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar