Brandberg, Namibia - en palett av färger.

Väg D2342 grusig, men bred, hela vägen mellan Uis och Henties Bay

The White Lady, klippmålningar.

Här vandrar vi i Sverige omkring, stolta och raka i ryggen och tror att Kebenekaise, troligen bara slaget av Mt Everest, är den högsta toppen i världen.

Men de flesta länder, tyvärr kära svenskar, med möjligt undantag av Maldiverna har högre berg än vår nationalklenod.

Så även det magiska Namibia nere i sydvästra hörnan av Afrika, norr om Sydafrika och med Botswana som granne i öster och Angola i norr.

Tittar vi bara på ett av deras bergsmassiv eller bergstoppar, så har jag valt Brandberg i Damaraland, uppe i den nordvästra delen av Namiböknen. 

Bergsmassivet har en yta av ca 650 kvadratkilometer och högsta toppen bär ett tyskt namn - Köningstein - Kungsstenen är 2573 meter högt och kan beskådas vida omkring i det platta öknenlandskapet. 

Närmaste samhälle heter Uis, nordost ut ca 30 kilometer, ett hett och lite slumrande ställe där det finns en livsmedelsbutik med post och bankomat + några mindre butiker, ett motell, en bensinstation, en skola, en liten idrottsanläggning och hus som gömmer sig i skuggorna, om de nu finns? 

Brandberg är ett massiv av granit, granitklippor stående eller liggande huller om buller, eroderade klippor och skrevor, och högst upp en domformad platå.

Ovan på bild nummer 3 ser du the White Lady, klippmålningar målade under ett klippöverhäng och som naturligtvis har blivit en turistattraktion. 

Bland de över tusentals klippöverhängen som finns i Brandberg döljs massor av klippmålningar, totalt närmare 45 000. Jo det är faktiskt sant. 

The White Lady-målningarna, som bl a föreställer antiloper och andra djur samt människor beräknas vara något över 20 000 år gamla.

Längre upp i Twyfelfountain finns ännu fler och mer berömda klippmålningar.

Från +36C till +18 på några få minuter!

Denna bild är tagen cirka 30 minuter från Atlantkusten, i den allra nordligaste delen av Namiböknen.

Den grusade vägen är spikrak, telefonstolparna står en en stram och oklanderligt rak linje, tills hägringarna får dem att sväva eller lyfta.

Vänstertrafik råder i landet, men möten är få och då de kommer så ligger dammolnen tjocka som självaste Londondimman i den vindstilla luften.

Vi är på väg från grottmålningarna i Twyfelfountain via Sorris Sorris och Uis till Swakopmund vid Atlantkusten.

Vad vi först trodde var en bergskedja och som, på bilden här, visar sig så tydligt ovan sanden är i själva verket dimmoln, som bildas när Atlantens kyliga luft möter öknens hetta. 

Erongodelen av Namiböknen visade som sagt på +36C. 

Redan vid ankomsten till Henties Bay föll bilens termometer som en isklump.
Ner till +22C för att när vi kom fram till Swakopmund och Ben och Elnas hus, beläget precis intill kusten, hamna på +18C.
Alla vi i gruppen frös som skälvande hundar och det vara bara att plocka fram tröjor, jackor och fleecevästar.
Efter tre veckor i ständig sol och torr hetta är blåsiga +18 rena minusgraderna.
Efter några timmar anpassade sig våra skandinaviska kroppar till de nya väderförhållandena och friska vindar uppskattades, men attan vad skönt det var att fara tillbaka in i värmen igen efter fem dagar i Swakopmund och Walvis Bay.

Snälla rara, uppfatta inte detta som gnäll och jämmer, det är bara en redovisning av att termostaterna i våra till åren komna kroppar inte alltid reagerar på direkten.