Pelikanen tar för sig...

Lars-Erik i Hurlstone Park, Sydney möter pelikaner stup i kvarten när han tar sina promenader längs Cook River, men en annan stackars krake träffar, i bästa fall, på dom på ett zoo eller som här, halvtam i Walvis Bay, Namibia.
Werner tog oss på en katamaranutflykt, ut i Atlantens kustband, bland sälar, sjölejon, div måsar och så några pelikaner.
De spanska girigt rovfiskande fartygen förmörkade horisonten bakom ryggen på mig
Och det stod faktiskt en schakal i vattenbrynet med framtassarna i saltvattnet, han hade tagit sig ut längs den långa sandtunga som utgör en del av den enda naturliga hamnen längs hela Namibias långa Atlantkust.
Förmodligen hade han bespetsas sig på något i fisk- eller fågelväg, men eftersom han inte kunde skyla sig bakom några buskar så var dom utsikter tämligen små.

Alltnog, denne pelikan som från början var lugn och stillsam, fick plötsligt fart på sig när Werner plockade fram fiskhinken för att mata ett sjölejon som tagit sig ombord.
Pelikanen blev ännu en som bespetsade sig på vad havet ger.
Pelikanen krävde fisk, pelikanen fick efter vissa hot - fisk.
Pelikanen hade ett namn som Werner nämnde, men det är bortglömt. Tyvärr.

Werner som studera fartygsteknik i Walvis Bay var en fantastiskt rolig och underhållande guide, han bjöd på Jägermeister, vitt vin, mousserande vin och öl i ett ständigt flöde.
Plus seafood av olika sorter, ja bjöd och bjöd, det ingick i utflyktspriset.

Från +36C till +18 på några få minuter!

Denna bild är tagen cirka 30 minuter från Atlantkusten, i den allra nordligaste delen av Namiböknen.

Den grusade vägen är spikrak, telefonstolparna står en en stram och oklanderligt rak linje, tills hägringarna får dem att sväva eller lyfta.

Vänstertrafik råder i landet, men möten är få och då de kommer så ligger dammolnen tjocka som självaste Londondimman i den vindstilla luften.

Vi är på väg från grottmålningarna i Twyfelfountain via Sorris Sorris och Uis till Swakopmund vid Atlantkusten.

Vad vi först trodde var en bergskedja och som, på bilden här, visar sig så tydligt ovan sanden är i själva verket dimmoln, som bildas när Atlantens kyliga luft möter öknens hetta. 

Erongodelen av Namiböknen visade som sagt på +36C. 

Redan vid ankomsten till Henties Bay föll bilens termometer som en isklump.
Ner till +22C för att när vi kom fram till Swakopmund och Ben och Elnas hus, beläget precis intill kusten, hamna på +18C.
Alla vi i gruppen frös som skälvande hundar och det vara bara att plocka fram tröjor, jackor och fleecevästar.
Efter tre veckor i ständig sol och torr hetta är blåsiga +18 rena minusgraderna.
Efter några timmar anpassade sig våra skandinaviska kroppar till de nya väderförhållandena och friska vindar uppskattades, men attan vad skönt det var att fara tillbaka in i värmen igen efter fem dagar i Swakopmund och Walvis Bay.

Snälla rara, uppfatta inte detta som gnäll och jämmer, det är bara en redovisning av att termostaterna i våra till åren komna kroppar inte alltid reagerar på direkten.