Vi människor gör alldeles för mycket för att förstöra, rasera eller smutsa ner vår natur.
Den enda var har och kommer att få på detta jordklot.
Men, som alltid, finns det små ljusglimtar, det finns t o m hopp om att allt inte är bebyggt eller asfalterat. Detta trots att tidningarna bara för några dagar sedan basunerade ut att vår planets framtid stod på spel, att undergången är nära och att djurarter dör ut i en takt som vi aldrig upplevt tidigare.
Hoppet står till det vi ser nära och på distans.
Överst här en gammal mossbelupen skog i Södermanland, där träd legat i långa tider, kanske efter en storm och där skogsägaren inte ålagts att avverka eller fylla sina kvoter. Här får insekter, fåglar, bakterier och mikroorganismer frodas och leva i sina oförstörda miljöer ett tag till.
Under den bilden ser vi en del av vår jord från dryga 10.000 meters höjd.
Precis vid gränsen mellan Sydafrika och Namibia, jag kan givetvis inte gå i god för att den ljusgula fåra vi ser är Oranjefloden, som utgör gränsen, men en torr flodbädd är det. I så fall är det Namaland vi ser på ovansidan, d v s de allra sydligaste delen av Namibia.
Två bilder, näst intill abstrakta, inte så exakt verklighetsbeskrivande. Skönt att slippa se det vi känner igen på studs, utan bilder som får oss att stanna upp och tänka till.
Den abstrakta världen omger oss i än större utsträckning än den föreställande gör, beroende naturligtvis på vilken distans man har till motivet.
© Olle Qvennerstedt
