Summa sidvisningar

Visar inlägg med etikett Lars Erik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lars Erik. Visa alla inlägg

lördag, juni 20, 2015

Cooks River, Canterbury, Sydney.




Nu har Lars Erik och Haruko flyttat från Hurlstone Park med Cooks River intill, men jag hittade några bilder som är värda att lägga ut på nätet.
Cooks River är inte särskilt lång, den börjar som en rännil nära Bankstown och när den kommer till Sydney är det genom de sydvästra delarna den söker sig ut mot havet. Den passerar industriområden och stora bostadsområden, samt Sydneys internationella flygplats Kingsford Smith Airport.
Den översta tog jag själv, den i mitten visar en bild som är ganska unik, nämligen att det ser ut som i vildmarken, men ingalunda är det så. Floden ringlar genom delar av Sydney där hus av olika slag kantar dess stränder.
Pelikaner är vanliga och vana vid folk, krokodilerna lyser med sin frånvaro.
Nedskräpningen finns där, liksom här. Plast i massor flyter omkring och gör upplevelsen av vatten mindre behaglig på sina ställen. Jag upplevde också att lukten inte alltid var den bästa.
Men här gick Lars Erik många turer med sin numera bortgångne hund Ollie. Han fotade med glädje pelikaner som flög eller bara satt och begrundade sin situation.


onsdag, februari 25, 2015

Junkers Ju-52, en gammal bekant.


På den här bilden ser du "Tant Ju", en äldre skönhet i Lufthansa dekor över hansastaden Hamburg. Dit kom den efter många år i Ecuador och USA, det krävdes dryga 4000 arbetstimmar för att få henne i skick som ny, men i Hamburg har man energi och ett jävlar anamma.

Men nu till the BIG STORY - JAG HAR FLUGIT EN Ju 52!!!
Jo det har jag.

Gammal är äldst, jag är vad jag förstår två år yngre än Tant Ju, men en syrra (kanske fler?) till henne ägdes av Ahrenberg-flyg under femtiotalet. Den flög kvällstidningar Stockholm/Bromma - Jönköping.
Min släkt i Stockholm var bekant med Albin Ahrenberg himself och en dag så tillfrågades min mor, inte   jag, om jag skulle ha lust att åka en vända med tidningar till Jönköping?
Jag tackade givetvis ja, och blev på Bromma placerad på telegrafistens plats till vänster i maskinen längst fram precis bakom cockpit.
Tant Ju:s släkting var inte snabbheten själv, utan gled fram i en fart på något över 200 kmh om jag inte minns helt fel, låg höjd och ett sjuherrans oväsen från de tre motorerna.
När tidningarna lastats av, tror jag, lastades post ombord och vi flög åter till Bromma.
För mig som (kanske) trettonåring var det en stor svindlande upplevelse jag fått vara med om.

När nu min käre vän Lars-Erik i Sydney skickar en länk till ett reportage och en serie bilder i der Spiegel så blev jag påmind, kände hur stoltheten pumpar inom mig. Ryggen rätas upp.

Jag har minsann flugit en Ju 52, vem mer har gjort det???