Det är sällan jag poserar på bild här på bloggen, men kunde inte låta bli, när jag väl fick sällskap. En ett år gammal alt ung bild, då vi precis firat min käre kusin Bo Qvennerstedt på en krog i Stockholm. Han fyllde jämt, för att få mig i följe fem månader senare, likaledes jämt och samma årtal. Men som det sägs, eller sas i ett ordspråk förr i tiden - det växer inte mossa på diamanter. Nej sannerligen inte. Bosses och mina öden gjorde att vi inte lekte ihop, eller växte upp i närheten, utan träffades lite längre fram i livet. Det är ca 40 år sedan. Sedan dess har vi haft kontakt, träffats och delat öden och händelser som vi bägge fått erfara, mestadels positiva öden - men väl värda att kallas - öden. Bara för några veckor sedan var Bosse och hälsade på hos oss med sin Karin, trevligt och familjärt. Varför skriver jag om min kusin? Jo det är inte så många länkar i egen ålder som fortfarande håller sig ovan jordytan, så varför inte. Viktigt att värna de jämnåriga kontakter som finns. Sedan har vi bägge barn, barnbarn, bonusbarn och bonusbarnbarn, på olika håll i världen. Lättare och fler blir det då. Men Bosse är en glad man, nära till garvet, klok och intelligent som få, arkitekt med offentliga möbler som specialitet. Rönt stor framgång både här i Sverige och utan för vårt lands gränser. Hans yrke, kreativt och med funderingar kring formgivning, funktionalitet, färg och den breda publikens mottagande påminner om mitt eget yrke som illustratör och konstnär. Det är bl a där vi möts. Bosse ha det gott, möjligen, men bara möjligen läser du detta? Och ni alla andra, vi hörs och ses igen här på bloggen. Bästa från Olle och Bosse Q.
