Allmän värnplikt - svar, ja kanske det?

Lite spetsad rubrik, men nog sviktar det med den svenska försvarsförmågan, när främmande ubåtar kan gå i näst intill ytläge ända in till Lidingö utan att våra flottenheter upptäcker dom eller stoppar och driver bort dom. Ett exempel.
Flygvapnet är lite mer på alerten. Var uppe och följde fyra ryska maskiner i förrgår, alla fyra med sina transpondrar avslagna. De skiter fullkomligt i allt vad gäller säkerhetstänk.
Armén försöker få medel att placera några hundra man på Gotland, men vi har ju Hemvärnet, som väl får anses upprätthålla någon form av försvar om olyckan skulle vara framme.
Nu diskuteras någon typ av mer eller mindre allmän värnplikt igen.
Allt landar naturligtvis i hur mycket det kostar och hur stort hotet är eller om det anses växa?

Jag gjorde med anledning av denna debatt denna teckning, idag finns den i DN i ganska så stort format, det gläder mig att de är på hugget och kastar in lite pinnar i den militära brasan.

Jo då, jag gjorde mina 11 månader på KA3 i Fårösund, så jag kan både packa en ryggsäck, putsa skor och bädda.
De unga grabbarna idag, kunde undvika sittsår, surfplattor, nosringar och förfrusna rumpor om de fick lära sig lite av vad vi fick lära, eller....?

Daisy, en välbevarad DC 3:a.

Med dessa tre fantastiska bilder tagna av fotografen Gunnar Åkerberg, vill jag presentera Daisy, en flygande veteran i Föreningen Flygande Veteraners ägo.

Hon tillverkades av Douglasfabrikerna i Long Beach, Kalifornien 1943, för 71 år sedan. Och levererades som en C-47 Skytrain till US Army Air Forces i början av oktober samma år.

Redan månaden efter var hon på plats i Oran, Algeriet dit hon stationerats, så i februari 44 flyttades hon till England. Förberedelserna för invationen av Normandie var i full gång och C-47:ornas uppgift i den, skulle bli att transportera fallskärmstrupper men även med last av bränsle till pansartrupperna.

Under dessa uppdrag hade hon fyra eller fem mans besättning.

När kriget var slut återvände Daisy till USA i december 1945. Efter något år i amerikansk tjänst hamnade hon i Kanada och konverterades från en militär C-47 till en civil DC-3C. Passagerardörrar sattes in och kabinen ljudisolerades, bekväma stolar sattes in och därefter såldes hon till DNL, Det Norske Luftfartselskap.

Så bildades SAS 1948 och Daisy fick namnet Fritjof Viking och har fortfarande den klassiska drakmålningen. Nu tuffade hon i norsk inrikestrafik, men såldes 1957 till svenska ABA för tjänstgöring i Linjeflyg. 

Redan 1960 såldes hon vidare till det svenska flygvapnet. Fick ny typbeteckning Tp-79 och tillbaka sina militära lastdörrar som hon blev av med i Kanada 1946. Placering: först Såtenäs sedan Malmslätt.

Hon hyrdes under en tid i Flygvapnet 1960 - 1982 ut till Röda Korset och tjänstgjorde då en tid i Etiopien för humanitära insatser där.

När Flygvapnet gjorde sig av med sina Tp-79:or köpte ett par privatpersoner Daisy för 80 000 kronor.

Tillsammans med en annan person bildade de en stiftelse, Flygande Veteraner till vilket de sålde Daisy. En förening med samma namn bildades samma år och Daisy genomgick en rejäl och grundlig renovering, plus att hon fick tillbaka sina registrering från Linjeflygstiden SE-CPF.

När SAS firade fyrtioårsjubileum 1986 fick Daisy tillbaka sin drakdekor, vilken hon fortfarande bär.

Sedan dess har Daisy varit i aktiv tjänst hos Flygande veteraner, medlemsflygningarna har varit otaliga, främst till flygdagar eller platser med flyghistoriskt intresse runt om i Sverige, men även Norden och Tyskland, Holland, England, de baltiska staterna med flera länder.

Tekniksektionen inom Flygande Veteraner vårdar Daisy och ser till att hon alltid är i bästa trim och kondition.

Jag hör då och då Daisy brumma fram över min del av Sörmland. Då tar jag av hatten och ser med vördnad upp mot skyn, där den vitale men något åldrige damen sakta men stolt tar sig fram mot nya spännande mål.