Jag överlåter åt mina kära läsare att själv ta del av den debatten, där Michael Wiehe, Maria Schottenius och Per Sundgren vädrar sina gamla och nya åsikter i ämnet ABBA.
Jag vill bara tillägga att jag själv var Vietnamaktivist på sjuttiotalet, hur kunde man vara annat?
Det hindrade inte mig att uppskatta ABBA när de vann i Brighton och deras enastående karriär därefter, vissa hardcorekämpar såg dem och mig som borgerliga klassförädare, jag såg ABBA som något nytt i musikvärlden efter allt proggande som till slut var lika tradigt som rappen börjat bli idag.
Michael Wiehes musikaliska kvaliteter består än idag, men i det hörn där han genom åren själv målat in sig, har jag svårt att förstå varför han inte förstår att tiderna förändrar sig, smakerna likaså.
Musikstilarna idag, liksom igår och förrgår är lika olika och appellerar olika på människor utifrån deras deras musiksmak (oftast) och inte utifrån deras politiska uppfattning.
Blå Tåget ja, ABBA ja.
Skall det vara så svårt att förstå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar